Det är lite små skön vecka i skolan nu faktiskt =) Visst har vi lite läxor men försöker att inte tänka på dem just nu ^^

På torsdag så har vi studiedag, det är då man ska passa på att plugga men hur många ägnar studiedagarna till en hel dag av plugg egentligen? Någon finns det väl alltid men denna gång ska det iallafall inte bli jag för jag ska till Deltaco ^^ Tar moppen efter skolan bort till henne. Vi ska göra hemlisar heheheheh ;) Jag är lite smått sugen på att hälsa på gamla skolan (ja, jag saknar den) men det verkar bli nerröstat :P

Idag hade jag sovmorgon till halv 11. Längsta sovmorgonen hitills (förutom första dagen) och det var verkligen skit skönt! Imorgon kommer jag också att ha sovmorgon, börjar kl 10. Inte riktigt lika lång som jag hade idag men jag kommer ändå att åka samma buss så så stor skillnad blir det inte ^^ Är lite osäker om jag kanske slutar tidigare imorgon, minns inte om det var denna onsdagen eller nästa som sista lektionen var inställd. Sedan på fredag är det väl inget jätte kul... vi har skolfoto då -_- jippi... Jaja, man slipper ju lektion och kortet är kul att ha sen ^^

Men man blir lite glad när skolan är såhär, sovmorgonar och sluta för tidigt ^^

Här är en novell, eller vad det nu är, som jag har skrivit :) Det var på skämt Deltacos läxa, precis som novellen i DETTA inlägget. Jag vet att jag inte gjort styckeindelning och sådant men har inte orkat det ^^ Här är iallafall texten som jag skrivit, skulle bli glad om någon läste och gav respons men jag förväntar mig det inte.

Låt mig få älska honom

”Vart tror du att du ska ta vägen?” Jag for runt och såg min far stå i dörröppningen. Jag smällde fort igen resväskan. Det var för sent, han hade redan sett den. Jag kunde se på hans blick att han hade förstått vart jag var på väg. Jag hade ändrat om på mitt rum och han hade inte sett det förens nu. Hans blick gled misstroget över väggarna. Väggarna var täckta med bilder, satanistiska bilder, jag tänker inte bli mer detaljrik. Vart han än såg så såg han svart.  Han vände åter sin blick mot mig. Hans blick var fylld av hat. Jag tänkte inte röra mig, jag tänkte inte prata. Jag väntade på att han skulle göra det första draget. Vad han än skulle säga så skulle det vara för sent. Jag hade bestämt mig och inget skulle få mig att ändra mig. Jag hade tänkt rymma bort ikväll. Vi skulle lämna landet, jag och Jonas. Vi skulle leva livet, utan lagar och utan regler, precis vad jag behövde. I detta fängelse kunde man inte ens hosta utan att få sig en skarp tillsägelse. Frisk luft var vad jag behövde. Jag behövde ett nytt och fräscht liv, och detta var precis vad Jonas erbjöd mig.

”Josefin, jag hoppas verkligen inte att du tänker bege dig till det där… monstret!”. Min fars ansikte var hårt och hans röst likaså. Monster, han hade kallat honom för monster. Jag ville skrika på honom, men jag fick inte. Jag behövde komma iväg, ett gräl var det sista jag behövde. Jag skulle bara lugnt be min far att flytta sig, ta mina saker och sedan lämna hemmet för alltid. Det gick inte riktigt så.

”Monster! Han är inget monster. Han är en vampyr och klockan tolv inatt kommer jag också vara det, vare sig du samtycker eller ej.” Direkt efter att jag uttalat orden önskade jag att de var osagda. Nu skulle han aldrig låta mig gå. Jag ville inte stanna för att se hans reaktion utan vände mig och fortsatte packa ner mina viktigaste ägodelar i väskan. Detta var redan nog så svårt. Nu när min far visste om planen så skulle det vara nästan omöjligt, men jag tänkte inte ge mig, jag visste vad jag ville. Planen var att jag skulle smita ut nu, obemärkt såklart så planen hade redan gått i kras. Sedan skulle jag möta Jonas nere vid hamnen. Där skulle förvandlingen ske, han skulle göra mig till sin sort och vi skulle smita ombord på ett skepp och fly västerut. Efter det? Vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar helt enkelt. Att alltid vara lycklig är väl en omöjlighet och för mycket begärt, men vi skulle åtminstone vara tillsammans. En hand slog ner på väsklocket och jag hann precis dra undan mina fingrar när väskan slogs igen. Jag kände min fars flåsande i min nacke. Jag bestämde mig för att väskan fick vara färdigpackad nu, det spelade ingen roll om jag hade glömt hälften av sakerna, jag ville bort med en gång. Jag tog väskan och vände mig för att gå men en kraftig hand tog tag runt min arm och drog mig tillbaka.

”Vart tror du att du ska? Jag tillåter inte att min dotter umgås med sådana som han. Du stannar här och gör inget annat än vad jag tillåter, är det förstått?”. Han tryckte sitt ansikte närmare mitt och alkohollukten fyllde mitt luktsinne. Jag försökte slita mig ifrån hans grepp men det tajtade bara ytterliggare.

”Jag. Ska. Härifrån. Nu!” Jag gjorde ännu ett försök att fly men också detta misslyckat. ”Jag är inte din dotter längre. Släpp mig” Jag nästan spottade ut orden på honom. Jag såg hur ilskan välde fram i hans ansikte. Han lyfte armen och slog till. Slaget träffade mig mitt på kinden och jag for pladask ner på golvet. Där blev jag liggande några sekunder innan jag insåg vad som faktiskt hade hänt. Han var full, han var arg och han var våldsam. Jag måste härifrån nu. Jag reste mig upp på alla fyra och började ta sats för att göra ett utfall mot dörren. Innan jag hann slänga mig tog han ett grepp om mitt hår och drog mig upp så att jag stod ansikte mot ansikte med honom. Jag gav ifrån mig ett gällt skrik. Han höll fortfarande tag om mitt hår när han höjde den andra näven för att förbereda ett nytt slag.

”Far, snälla…” Mina ord var knappt mer än en viskning. Han brydde sig inte om min bön utan laddade energi för slaget. Jag såg i ögonvrån hur dörren flög upp och en skugga uppenbarade sig, skuggan flög fram genom rummet mot oss. Den tacklade min far i sidan så att han flög in i väggen och släppte sitt grepp om mig. Skuggan hann precis fånga upp mig innan jag föll till golvet. Jag tittade upp och mötte Jonas förtvivlade ansikte. Han bar upp mig i sina armar och lade varsamt ner mig i sängen. Sedan vände han sig åter mot min far som nyss kommit upp på benen igen. Jag kan inte avgöra vem som hade mest hat i blicken vid det tillfället. Min far började röra sig fram mot Jonas som tog ett grepp om hans skjorta och slängde tillbaka honom in i väggen. I normala fall hade jag rusat till undsättning, bett dem om att sluta slåss. Nu var det annorlunda, jag ville få ett slut på allting. Så jag låg där, försvarslös och såg dem attackera varandra. Jonas hade ett övertag. Han tog ett nytt grepp om min far och tog i så han flög tvärs över rummet och kraschade in i en trästol. Jonas stod stilla ett tag för att lugna ner sig. Hans natur sa åt honom att göra slut på min far, men hans hjärta sa åt honom att det inte är rätta vägen till en flickas hjärta. Inte för att han behövde hitta vägen till mitt hjärta, han ägde det redan. Jonas vände sig mot mig där jag låg, plockade upp mig i sin famn, gav mig en kyss i pannan som sa ”Förlåt”. Jag ville säga åt honom att han inte hade något att be om ursäkt för, men den diskussionen kunde vi ta sedan. Just nu ville jag bara därifrån, det ville vi båda. Nu ville vi försvinna för alltid, bara vi två. Jag hoppade ner från famnen och tog hans hand och gick vid hans sida. Vi hann fram till dörren när vi hörde min fars andetag bakom oss. Vi snurrade samtidigt runt. Min far stod en halv meter bakom oss, i handen höll han ett avbrutet stolsben, en påle. Två sekunder av koppling, sedan kom paniken. Jag sträckte mig efter pålen men för sent. Min far hade redan borrat den genom Jonas hjärta och han föll nu död ner vid mina fötter. Jag sjönk ihop bredvid honom och det enda som nu fyllde rummet var mina snyftningar och desperata skrik.

Jag gillar nagellack =) Tycker mycket bättre om att ha nagellack än bara tomma naglar... tror jag ^^

När jag köper nagellack köper jag alltid utav Depend :) I love Depend ^^

Jag har dock inte så jääätte många, än ;)

Detta var då ett kollage på depends nagellack jag jag äger. Eller snarare ägde, nu har jag köpt tre nya ^^ Jag tog dessa bilder inna de nya tillkom (vilket var idag). Nu har jag köpt två nyanser på blå och en ny nyans på rosa. Men i detta inlägg får jag väl prata om de jag hade innan ^^

Jag hade fem Depend nagellack. Ett genomskinligt, ett rosa, ett grönt, en annan nyans på rosa, ett lila. Tror jag inte missade någon iallafall ^^ Mina två nyaste var ett av de två rosa och det gröna (nu har jag ju som sagt nya).

Jag gillar Depend. De har lagom storlek och de är billiga, 25:- detta gör att man kan köpa många ^^ Så Depend, LÖVE IT =D

Bajs...

Jag har ju fått mig en vän i klassen som jag umgås med. Hon är kanske ingen jag skulle umgås med på fritiden, vi båda har väl var sina liv, men i skolan funkar det =) Hon har en kompis på samma skola som vi går på så ibland har vi varit med kompisen på rasterna. Vet inte riktigt vad jag tycker om kompisen. Hon är helt och hållet sig själv, vilket jag gillar. men hon är lite väl överdriven ibland. Och då menar jag överdrivet barnslig. Om JAG tycker någon är barnslig då är den verkligen det. Och om Deltaco tycker att någon är barnslig (vilket hon tycker om henne) så är det verkligen, verkligen illa!! Hon känns lite som en åtta åring ibland nästan.

Men iallafall, det funkar. Vi kan vara med henne på raster, funkar bra för mig. För hon är ändå inte dum. MEN nu har det blivit problem. Kompisen ska nämligen byta klass, till våran klass!!! Fan- är allt jag har att säga.

Vad innebär detta för min del? Det är inte säkert att kompisen jag har i klassen kommer dissa mig helt för att vara med sin riktiga kompis, det tror jag faktiskt inte att hon kommer. Men det kommer ändå bli dem+ mig, inte "vi tre". Eftersom de två är vänner från tidigare kommer de umgås massor. Dessutom byter ju denna tjejen till en ny klass så då känner hon ju ingen och kommer därför hålla sig till den enda som hon känner. I nästan alla uppgifter ska man vara två, bänkarna sitter man två, allting är två! Vilka två kommer det att bli? De två såklart! Jag kommer bli den ensamme... Tillbaka på ruta ett helt enkelt...

Nu har jag då två alternativ alltså: Antingen får jag försöka hålla mig till dessa två ändå. Försöka "komma in i deras vänskap" och nöja mig med att bli ensam och utanför ibland, och såklart inte känna mig helt bekväm...

Andra alternativet: Hitta någon annan i klassen som jag kan umgås med. Detta alternativet kan bli lite svårt. Nu har alla i klassen redan hittat vem de ska umgås med (det hade jag också gjort!), så alla är nästan två och två redan. Eller fler, men de har iallafall redan bildat sina gäng. Och jag vet inte var jag bäst skulle "få plats". Tror att alla tjejer har en kompis redan iallafall. Det finns faktiskt en kille i klassen jag pratat lite med som verkar schysst, han skulle jag kanske kunna hålla mig lite till men jag kan inte se att det blir någon "perfekt vänskap" där, men jag skulle iallafall inte vara ensam. Lite info om honom: Han är egentligen 18 år, så lite äldre än oss andra. Han är utländsk (fråga inte varför jag berättade det). Han är inte direkt "Snygga-poppis-killen". Om man skulle gå efter hans röst skulle man kanske gissa att han är bög (vilket han kanske är, vad vet jag), det kanske var taskigt att uttrycka mig så men jag vet inte hur jag kan förklara det bättre.

Jag tycker det är jätte dumt att den där kompisen troligtvis ska byta till våran klass. Jag började trivas och vänja mig vid så det var, tänkte "det är nog inte så farligt ändå, jag överlever detta". Men nu... fan också... Måste hon komma och sabba allt... Ärligt talat tror jag inte att jag har så stor lust att umgås med henne. Jag började ju gilla så det var... Detta är säkert taskigt av mig att önska men jag kan inte hjälpa vad jag känner: Jag hoppas att hon inte får plats i våran klass. Hon kan få plats i en annan klass, bara inte vår. Det skulle underlätta för mig. Tyvärr tror jag att vi har plats i vår klass... Detta är väl dock inget jag kan påverka. Så det finns bara en sak jag kan göra: Hålla tummarna, vänta och hoppas att det inte går...

VA I HELVETE!?? VA FAN BUFFY??!

Jag satt precis och såg ett buffy the vampire slayer avsnitt, Season 3 episode 18 för att vara exakt. Där finns en stackars kille som ingen bryr sig om. I detta avsnitt försöker han ta självmord och Buffy stoppar honom. Nämner också att denna killen är ganska kort.

   Sen i sista delen i avsnittet pratar Buffy och Giles om vad som hänt. Då säger Buffy denna kommentar! Kolla ifån 1.40, själva kommentaren säger hon på ca 1.50. Kolla här: 

Vad fan... Just i det ögonblicket hatade jag Buffy! Gillar henne men när hon lägger en sån kommentar... Fy faan! Nu blev jag sur!... men jag tänker ändå kolla på nästa avsnitt och älska serien ^^

Men seriöst, detta gjorde mig lite pissed off!

Idag blev jag (inte helt oväntat) sjuk :/

Hade ont i halsen igår i skolan, och på kvällen blev det värre. Såhär skulle min dag ha sett ut idag: Jobba halv 10 till ca halv fem, sen åka till Deltaco och sova över där.

Såhär blev det: Sjuk... Så jag kanske ser på lite Buffy tänkte jag, kanske övar lite på att sminka också. Egentligen borde jag passa på att ta denna dagen till att göra saker (som inte är för ansträngande då). För jag har nämligen fullt upp känns det som hela tiden, troligtvis överdriver jag väl bara. Men det lär väl säkert bli så att jag slappar bort hela denna dagen.

På tal om att slappa så sov jag jääätte länge inatt. La mig ca halv tio, sedan sov jag till då min klocka ringde halv 8 (tänkte ju att jag skulle till jobbet). Jag somnade säkert vid tio, så jag räknade ut att jag sovit i nio och en halv timma! Fan vad skönt! De senaste dagarna/veckorna har nog rekordet legat på 6 eller sju :P Skoldagar somnar jag ca 11 och vaknar ca 5, alltså sover jag ca sex timmar... Alldeles för lite tycker jag. Och de senaste helgerna har det inte blivit mycket sömn heller, jobbat de senaste lördagarna sedan har jag varit med Deltaco och då har det blivit att vi varit uppe länge. Så lång sömn behövs.

Det hade varit ännu skönare om jag fick sovit ut imorse också, menmen, nöjd ändå. Hoppas det blir skön sömn inatt igen ^^

Bara så ni vet så tänker jag vara frisk på måndag, för då är det dags för skolan och jag tänker inte missa något ^^

Jag har fått ett litet nytt beronde nu, ett lite konstigt kanske ;)

Vi håller på med kartakunskap i skolan. VI ska kunna alla europas länder och deras huvudstäder. Än så länge går det väldigt bra för mig :) Hoppas bara att jag inte får hjärnsläpp på provet som är på Fredag ^^

Eftersom vi har datorer så utnyttjar vi dem till att öva på. Vi i klassen har laddat ner ett program som heter Seterra. Där kan man öva kartkunskap på hela världen. Man kan välja vad man vill öva på, t.ex europas länder, alla världsdelar, asiens länder, sveriges landskap m.m Finns enormt mycket ^^ Så där sitter vi i klassen och övar städer+länder. Det går på tid och man ska få så många procents rätt som möjligt. Innan gick det sämre för mig men nu får jag 100%, så nu är det bara tiden jag tävlar mot. Så alla sitter och jämför tiden de får med varandras :) Jag sitter och jämför med min kompis som sitter bredvid mig. Vi är ganska jämna så det är kul =) Ibland är hon bättre och ibland är jag ^^

Just nu ser mitt highscore ut såhär:

Länder: 0.48min

Huvudstäder: 0.55min

Och det är då 100% på båda. Jag har gjort andra grejer också men orkar inte lägga upp resultatet på dem ^^

Kompisens rekord är detta:

Länder: 0.46

Städer: 0.57

Jag har blivit pytte lite beroende av spelet :D Sitter med det på bussen någon gång ibland, måste slå highscoren ;)

Det är lätt att min blir beroende av spel ;) Även såna här kunskapsspel ^^

TjA! Nu tänkte jag lägga upp en liten grej som jag skrev i förrgår. Den har lite historia bakom sig faktiskt. Detta är nämligen Deltacos läxa :) Hehe nää det är det inte, eller jo, på skämt är det, jag ska förklara.

Deltaco ska skriva en novell i skolan och då blev jag sugen på att skriva. Först skämtade vi och sa att jag skulle skriva den åt henne. Sedan sa jag att jag skulle låtsas att det var min skol uppgift. Sedan blev det helt enkelt såhär: Jag låtsades att det var en beställning av Deltaco, som var hennes uppgift. Det skulle vara en novell och hon fick bestämma vad den skulle handla om. Vampyrer. Hennes historia: Vampyr och människa är kära, men får inte vara det för tjejen (människans) pappa. Vampyr killen ska förvandla henne. Novellen skulle vara i jag-form (första person) ifrån killens synvinkel. Tror att det var ungefär detta hon sa. Blev inte riktigt såhär när jag skrev dock ^^ Ni kan ju se själva hur det blev ;) Jag skrev en till novell som utgår lite ifrån samma personer men med lite annan handling, denna likare Deltacos önskan tror jag. Den kommer troligtvis jag att lägga upp någon annan gång.

Jaja, nog tjatat. Nu kommer novellen. P.s vet inte ens om det är en novell egentligen ;)

Att älskas för alltid

Steg närmade sig. Det var hon, jag visste att det var hon. Jag vände mig om och gick djupare in i gränden. En blinkande lyktstolpe var allt som lyste upp i den kalla natten. Jag backade så att jag stod endast någon decimeter ifrån tegelväggen. Hennes fotsteg saktades ner och jag kunde urskilja en skugga som trädde fram ur mörkret. Plötsligt stod hon där, Josefin. Hon hade bett mig att vi skulle träffas men jag hade misstänkt att hon skulle backa ur. Detta var inget beslut man tog på fem minuter. Hon höjde sin blick och våra blickar möttes. Hon hade fortfarande chansen att vända och springa därifrån. Det gjorde hon inte, istället log hon mot mig och gick närmare. Jag lämnade tegelväggen och mötte henne. Hennes leende var kvar och fick mig att känna trygghet. Hela hon utstrålade trygghet, inte nervositet som jag hade trott.

”Är du säker att detta är vad du vill?” Jag strök en lock från hennes ansikte och försökte betrakta ifall det hade blivit någon förändring i henne uttryck. Fortfarande trygghet.

”Jag har aldrig varit mer säker.” Hennes ögon tindrade av lycka. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara lycklig i denna stund. Hon skulle strax ge upp sin själ och allt hon kämpat för.

”Om du gör detta så finns det ingen återvändo. Du kommer att leva med denna börda för alltid. Det går inte att ångra sig…” Jag kände hur osäkerheten välde upp i mig.

”… Jag vill vara med dig, för alltid. Priset är obetydligt” Hon avbröt mig och hennes ansiktsuttryck var fortfarande detsamma. Jag ville vara med henne för alltid. Frågan var bara, var jag villig att låta henne betala detta pris? Var jag villig att låta henne ge upp sitt liv. Jag var tvungen att visa henne en sista gång vad hon skulle bli om detta var hennes beslut. Jag var tvungen att visa henne vilket monster hon skulle bli. Jag stirrade in i hennes blick med tomma ögon. Jag kände hur mitt rätta jag tog form. Min hud bleknade, mina ögon mörknade och mina tänder växte. De växte fram till de huggtänder de skulle bli. Nu först såg jag förändring i hennes uttryck, hennes blick spärrades upp på mig. Hon hade sett mig såhär förut, men hon skulle troligtvis aldrig vänja sig vid det. Detta räckte inte, jag var tvungen att visa henne ännu tydligare vad jag var. Jag tog ett fast grepp runt hennes överarmar, lyfte upp henne och tryckte upp henne mot väggen. Jag tog inte i med min fulla kraft, det hade krossat henne, men jag tog i tillräckligt. Jag såg smärta utspela sig i hennes ansikte. Nu utstrålade hon en ny känsla, rädsla, fruktan, hjälplöshet. Det var rätt känsla. Nu såg hon vad jag verkligen var. Hennes blick sökte över mitt ansikte, väntade och hoppades på att jag skulle lossa mitt grepp om henne och be om ursäkt. När jag inte gjorde detta utan bara tajtade mitt grepp såg jag hur rädslan växte ytterliggare i henne. Detta var bra. Egentligen inte, inte för min del. För min del skulle jag bara ha förvandlat henne så vi kunde ha levt ihop i alla våra dagar. Det hade varit enkelt, men för hennes del behövde jag göra detta. Jag behövde visa henne den negativa sidan. Nu hade jag gjort det, och hon hade blivit rädd, hon skulle backa ur och jag tänkte inte stoppa henne. Jag älskade henne tillräckligt för att ge henne valet, valet att fortsätta ett vanligt liv. Hon vred sig ur mitt grepp och stirrade på mig en stund. Hennes rädsla övergick till undran. Hon fortsatte söka mitt ansikte. Sedan satte hon sina läppar mot mina och kysste mig, trots mina huggtänder. Okej, jag erkänner, detta var inte vad jag hade väntat mig. Jag hade vetat att hon hade älskat mig, men inte såhär mycket. Hon hade valt. Nu kunde jag inte göra annat än att hjälpa henne uppfylla sitt val. Hon mumlade något mellan sina läppar, ”Jag vill vara med dig för evigt”. Jag drog henne ifrån mig.

”Är du säker på detta? För evigt är inte bara en vecka, det är verkligen för evigt. Om du gör detta val så kommer du inte att kunna ångra dig. Jag vill verkligen inte se dig kasta bort ditt liv. Det är helt och hållet ditt val men jag skulle starkt rekommendera att…” Hon satte ett finger mot mina läppar och hyschade mig. Hennes leende var tillbaka nu.

”Jonas, slappna av. Jag vet jag vill och jag vet vad jag känner. Inget kan få mig att ändra mitt beslut. Jag älskar dig och vill tillbringa så många livstider som möjligt med dig. Jag vill att du förvandlar mig.” Hon hade alltså bestämt sig. Nu var det min tur att trycka henne mot mig och kyssa henne. Det var dags. Jag strök undan hennes hår och satte mina läppar mot hennes nacke. Jag frågade henne en sista gång om detta verkligen var vad hon ville och hon försäkrade mig att det var det. Jag blottade mina tänder och startade förvandlingen.