(Varit liiite dålig uppdatering på denna men ska förhoppningsvis bli lite ändring på detta ;))

Ska du låsa din dörr? Ska du springa för livet? Ska du ropa på hjälp? Ska du stanna och slåss? Det spelar ingen roll vad du gör. Inget av det kommer att hjälpa dig överleva.

Daniel hade legat vaken minst halva natten. Inte på grund utav oväsendet från rummet intill, utan av tankarna på vad som hade hänt. Han kunde fortfarande inte förstå incidenten riktigt. En supersnygg, toppmodells liknande tjej hade klivit in på skolgården och sökt ingen mindre än honom. Han hade blivit förvånad om det hade varit en vanlig tråkig tjej som sökt honom, men nu när hon varit helt motsats till detta blev han ännu mera förvirrad. Han hade funderat på om de kanske träffats tidigare men han var hundra procent säker på att han skulle ha kommit ihåg henne. Hon var ingen sådan person som man glömde över en natt. Ett brak hördes från badrummet och det fick Daniel att hoppa till. Han kollade bort mot sina bröders bäddar och såg att de var tomma. Klockan var kvart över sju. Det var säkert ingenting att bry sig om. Daniel gjorde sig klar för att ligga kvar i några minuter till när dörren smälldes upp. Han snurrade runt på madrassen på mindre än en millisekund. En blöt stråle träffade honom rakt i ansiktet och han skvatt till. Gapskratt hördes ifrån dörröppningen. Han tittade upp och fick se sina båda bröder stå där, den ena med en vattenpistol i handen.

”Jävligt moget” Fnös Daniel fram, men de fortsatte bara att skratta. Han tog sina kläder och knödde sig förbi dem. Ytterliggare några vattenstrålar träffade honom när han passerade dem.

”Skjuts till skolan idag?” Samuel lyckades klämma fram frågan mellan skratten.

”Skit ner er!” Svarade Daniel och hörde hur skratten bara blev högre bakom honom. Eftersom han inte ville gå hela vägen så valde han att ändå godta deras erbjudande och bli skjutsad, men det var motvilligt som han gick med på det. I skolan så kände han att han hade mer blickar på sig än vanligt. Ingen verkade ha glömt gårdagens händelse. I vanliga fall skulle alla ha glömt det för länge sedan men detta hade inte varit någon vanlig tjej. Trots att alla tänkte på vad som hänt så bröts inga vanor. Daniel fick minst lika många krokben framför sig, om inte till och med flera. Hans skåp var nerkladdat med stora, feta bokstäver som han inte ens brydde sig om att läsa. Insidan utav skåpet var fylld med lappar, inte heller dem brydde han sig om att läsa. Troligtvis innehöll de ungefär samma ord som kladdet utanpå. Det hade blivit en vana för honom att få dessa meddelanden. Det ingick när man var skolans mobboffer, de mobbar en på alla sätt de kan komma på. Daniel kollade om någon bänk i den långa korridoren var ledig, men såklart inte. I den långa korridoren fanns nästan alla skolans elever, det var i den som de flesta hade lektion. Fnitter, rop och skratt ekade i korridoren. Ett brak hördes plötsligt, ett brak som fick allting att tystna. Dörren hade flugit upp och ett underligt ljus trängde in genom korridoren. I ljuset kunde man se två siluetter som sakta närmade sig. De smällde igen dörrarna bakom sig och man kunde nu tyda deras ansikten. Daniel trodde inte att det var sant. Det var tjejen från igår och hennes följekille.

Alla vet att de existerar. Men om vi skulle gå runt och tänka på det skulle vi få leva i skräck. Därför begraver vi det gärna längst bak i våra huvuden och lever våra meningslösa liv utan några betydande bekymmer.    

Hela dagen hade det gått viskningar om vad som hade hänt. Flera stycken hade gått fram till Daniel och frågat honom vem tjejen var men han hade inget svar att ge dem. Han kunde inte sluta tänka på henne. Bilden av hennes ansikte var fast i hans huvud och skulle där förbli. Hon hade vetat hans namn, hon hade sökt honom, varför? Var femte sekund dök en ny fråga upp i hans huvud. Vart kom hon ifrån? Vem var killen som hon hade haft med sig? Hur kunde hennes ansiktsdrag vara så perfekta? Hade allt bara varit en dröm?

”Hörru, ska du sova här hela dagen eller? Försvinn ur mitt klassrum nu!” Daniel träffades av ett svenskt lexikon i huvudet. Han ryckte till och öppnade ögonen. Framför honom stod läraren med sur min, alla andra hade lämnat klassrummet. Han samlade ihop sina saker och begav sig därifrån. Han kunde fortfarande inte sluta tänka på henne. Selena, det var vad hon hade sagt att hon hette. Selena, vad var det för ett namn egentligen? Det lät inte svenskt. Hon hade inte sett ut som någon Svensson-brud heller, hon kanske var utländsk. Hon hade inte låtit utländskt, hon hade uttalat vartenda ord perfekt. Han tänkte att hon kanske hade bott i Sverige hela sitt liv men hade ett annat ursprung. Hon kanske var från Italien eller Frankrike, Daniel kunde bara gissa. Han hade ingen aning om vart man såg ut som hon gjorde. Vart hade man gyllenbrunt hår som skiftade i rött och kritvit hud, och såg helt perfekt ut? En hand träffade plötsligt Daniel mitt på bröstet och tryckte upp honom mot skåpen. Han vände på huvudet och stod ansikte mot ansikte med Jonas. Bakom honom stod ytterliggare ett gäng kraftiga killar.

”Vem var bruden? Du har väl för helvete ingen brud? Varför skulle någon som hon vilja ha dig? Jag däremot skulle vara något i hennes klass. Nå, vem var hon? Svara för fan!” Jonas tog ett hårt grepp runt hans strupe. Daniel skakade bara på huvudet och kämpade för att få in tillräckligt med luft. Han försökte tala om att han inte visste men självklart trodde de honom inte. De trodde väl att han bara ville hålla det hemligt.

”Jasså du tänker inte berätta… Varsågod killar, han är eran nu. Gör vad ni vill med honom”. Ett elakt flin lekte över Jonas läppar. En hård spark kom plötsligt flygande, den träffade Daniel rakt på smalbenet. Han föll ner på golvet. Sparken följdes utav ytterliggare sparkar och slag. Han blev liggande på golvet och kände blodsmak i munnen. En utav sparkarna hade träffat honom rakt på käken. Sparkarna och slagen slutade inte. De fortsatte och skulle göra det i minst några minuter till.

De tar vad de vill ha. Oftast behöver de inte ens kämpa för det. De får vad de vill ha serverat på ett silverfat.

Hennes blick var målmedveten när hon närmade sig Daniel. Hon var fortfarande utom synhåll för honom men han kunde känna att hon närmade sig. En kylig tystnad låg över skolgården. Det enda som hördes var steg utav klackar som kom närmare, och hur folk flyttade sig när de gjorde väg. Till och med Jonas flyttade sig, ingen stod kvar i hennes väg. Daniel kunde nu se hur folkmassan framför honom öppnade upp sig. Mellan alla kom hon gående. Daniel trodde att han skulle svimma när han såg henne. Hennes hår var brunt, men i ljuset glänste det eldrött. Håret rörde sig i perfekta vågor för varje steg hon tog. Och hennes ögon… Han hade aldrig sett så vackra och klargröna ögon tidigare. Daniel blev tvungen att kippa efter luft. Om han så skulle ha fått en miljon kronor så hade han inte kunnat hitta något fel på henne. Hennes blick var beslutsamt fäst på Daniel. Hon stannade drygt en halvmeter framför honom.

”Är du Daniel Thuria?” Hennes blick granskade hans ansikte, hennes röst hade en stämma han sent skulle glömma. Hon doftade någonting. Han kunde inte avgöra vad det var men lukten gjorde honom knäsvag. Hon såg fortfarande på honom och inväntade ett svar. Daniel försökte ge henne ett men han fick inte fram ett ljud. Hans läppar formades till ett darrande o och han försökte svara men det kom inte fram ett ljud. Hon fortsatte stirra misstänksamt på honom. Till slut stängde han sin gapande mun och nickade snabbt. Han möttes av ett snabbt halvleende ifrån henne.

”Bra, jag heter Selena. Vi lär ses igen Daniel.” Med de orden lossade hon blixtsnabbt på repen som band honom och begav sig sedan därifrån. Hon och hennes följekille försvann lika plötsligt och mystiskt som de hade dykt upp. Allting var stillastående en liten stund, sedan vände sig alla mot Daniel. De undrade förstås vem hon var, men Daniel visste inte mer än vad de visste. Han stod tyst och stirrade med tom blick. Sedan vände han sig om och gick därifrån, med allas blickar fästa vid sig.

Stå inte i deras väg. Reta inte upp dem. Gör precis som de säger. Följ deras regler. Om du följer dessa råd så kanske de låter dig leva, men troligtvis inte.

Daniel hade knappt stått fastbunden i en minut men för honom kändes det som en livstid. Klumpen i halsen hade växt ytterliggare och han kände nu hur snyftningarna började ta sig ut. Inga tårar kom ännu men det kändes som de skulle komma i vilken sekund som helst. Tidigare hade han sett hundratals ansikten framför sig som pekat och skrattat åt honom. Nu började ansiktena luckras upp och han såg bara svarta skuggor. Han kunde inte urskilja deras läppar som rörde på sig men deras ord nådde ändå fram till honom. Han hade inte behövt höra vad de sa, han visste det ändå. Allting var som i en dröm, en mardröm. Plötsligt upphörde mardrömmen. Ropen och skratten tystnade och han började sakta urskilja ansikten igen. Folkmassan kollade inte längre på honom. De kollade på någon annan, någon som stod bakom dem.

”Var kan jag finna Daniel? Var är Daniel Thuria!?” En bestämd kvinnoröst hördes ifrån det håll där alla tittade. Vem var det som sökte honom? Vem det än var så hade den fått alla att tystna genom att bara visa sig. Daniel kunde inte se personen ifrån sin plats men han hörde att hon sökte honom. Rösten som hon talade med, det var en mycket annorlunda röst. Den lät hotfull, men samtidigt vacker och hade en förförande klang i sig. Den var i alla fall väldigt respektingivande. Folkmassan stod som förstenad, vem var hon? Varför sökte hon Daniel? Alla stod stilla som i ett chocktillstånd. Sedan vaknade de upp och alla pekade med ett ostadigt finger åt Daniels håll. När hon gick åt det håll som de pekade skingrade sig folkmassan. De gjorde omedvetet en passage väg åt henne. Hon var inte ensam. Hon hade en kille med sig som gick några steg bakom. Han hade en mörk och kaxig attityd. Han bar en svart skinnrock. Hans ögon var mörka, de var mörkare än svart, om det ens är möjligt. Han hade en hotfull blick och var nästan ett huvud längre än alla andra på skolgården. Trots hans hårda utseende så märktes det att det var tjejen som bestämde. Tjejen bar åtsittande läderkläder som visade lite extra mycket av de privata delarna. Hon hade lätt kunnat få varenda människa på fall, även om hon burit en heltäckande dress. Hon var mindre än killen men hennes klackar gav henne en extra decimeter i höjd. Hennes midja var så smal att Paris Hilton verkade överviktig. Vart man än tittade på henne så utstrålade hon skönhet, skönhet med attityd. Hon hade den sortens perfekthet att varenda kille skulle vilja vara med henne, och varenda tjej skulle vilja ha henne. Hon gick med bestämda steg mitt genom folkmassan.

Daniel tittade ut över skolgården. Vid denna tid så hade nästan hela skolan samlats på den. De coola hängde lite överallt och de mindre populära höll sig intill väggarna. Daniel fasade för att bege sig ut över skolgården, de hittade alltid på något jäkelskap mot honom. Han tog det första steget ut, än så länge var han osedd. Han tog ett sista andetag, stirrade ner i marken och begav sig sedan med snabba steg iväg. Han försökte hålla sig så långt till kanten som han kunde men utan framgång. Jonas och hans gäng fick syn på honom ändå. Daniel kunde se i ögonvrån hur deras blickar följde honom och hur de sedan närmade sig med raska steg. Plötsligt var de framme vid honom. Jonas tog ett hårt grepp i hans tröja och tryckte upp honom mot väggen. Jonas vände sig mot killarna och de utbytte några blickar. Sedan tog de alla tag i Daniel och släpade med honom, streta emot var såklart lönlöst men han försökte ändå. De släpade bort honom mot flaggstången och någon kille kom springande med ett rep. Självklart var repet till för att binda fast honom i flaggstången, och det tog inte lång tid innan de hade lyckats med det. Alla ungdomar som stod på skolgården hade nu vänt sig om och tittade spänt på. En del extra hade kommit bara för att se på föreställningen. Alla samlades runt honom, de pekade och skrattade. Även de opopulära deltog i det roliga. Han fick en del saker kastade mot sig, mest var det pappersbollar och kottar.

”Jävla nolla!” ”Kolla in tönten!” ”Efterblivna mobboffer!” Orden och skratten ekade över skolplanen och inuti Daniels huvud. Han kände hur en klump började bildas i halsen och hur allting började bli suddigt framför honom. Han fick inte börja gråta, de skulle märka det och skratta ännu mer. Han ville inte ge dem den tillfredställelsen. Han försökte svälja klumpen och tänka glada tankar, men det är inte så lätt när hundra personer står och skriker ut alla fel man har. Daniel kunde se hur några lärare tittade ut på det som skedde ifrån fönstret, de tittade ett tag, sedan tröttnade det och gick därifrån, utan att ens försöka förhindra det. En ilska vällde upp i Daniels kropp. Han ville skrika rakt ut, skrika åt alla jävla puckon. Men han kunde inte. Han fick inte fram ett ljud, hans ben höll på att ge vika under honom och det dunkade i hans huvud. Allting kändes suddigt. Det kändes som om han skulle bryta ihop vilken sekund som helst.

Det blev tyst en lång stund. Alla väntade på hennes svar. Alla trodde sig veta hennes svar. Hon skulle svara nej, det var vad alla svarade. Någonting stämde inte. Allting var inte som det brukade. Det var något i luften som var annorlunda, något i hennes ögon. Ögonen utstrålade nyfikenhet, ett sökande efter något. Efter en lång väntan kom äntligen hennes svar.

”Jag vill.” Hennes röst hade en beslutsamhet som ingen utav dem hade hört på länge. Det var inte det svaret de hade väntat sig. Tystnaden lade sig igen.

”Jag vill.” Hon upprepade sitt svar och såg sig nu runtom efter ett tillbakasvar. Det kom inget. Endast tystnad. En hand lades på hennes axel. Handens grepp försökte tala om för henne att hon borde ändra sitt svar. Hon skakade av sig handen och stirrade med fast blick rakt fram. Till slut bröts tystnaden utav en röst som frågade om hon var säker. Hon var säker. Först då fick hon det svar hon sökte.

”Om det är vad du vill så finns det en simpel sak du behöver göra…” Kvinnan tvekade. Det märktes att de inte tyckte att hon borde göra det egentligen. Det var väldigt, väldigt ovanligt att någon svarade ja.

”Vad behöver jag göra?” Hon behövde nästan dra orden ur kvinnans mun. Kvinnan slängde en frågande blick på han som stod bakom henne. Kvinnan ville höra vad han hade att säga om saken.

”Vad jag vill göra är min ensak och ingen annans. Så om du vill vara så snäll och tala om för mig vad jag behöver göra.” Hon avbröt deras konversation innan den ens börjat. Kvinnan ryckte på axlarna och började sedan tala.

”…Det du behöver göra är… Du måste hitta en pojke, men inte vilken pojke som helst. Han är en människopojke. Hans namn är Daniel, Daniel Thuria. Han bor i ett samhälle kallat Gixes. Endast detta kan hjälpa dig. Jag ska tala om för dig precis vad du ska göra med honom…”

Den enda som skulle kunna mäta sig med dem i styrka är någon utav samma sort. Låt dig inte luras av att det är en tjej. Faktum är att tjejerna är minst lika starka, om inte till och med starkare. Åtminstone om de har något att slåss för.

Han visste att han kunde det. Han hade i alla fall kunnat det när han övade i korridoren. Läxförhör som man har glömt att plugga till… Finns det något värre? Daniel satt och kliade sig i håret med pennan. Séduire, vad fan betydde det nu igen? Det var helt blankt inuti Daniels huvud. Han hade svarat på alla andra ord utan problem. Franska var egentligen inget han hade svårt för, om han bara hade övat hemma. Han övade aldrig hemma, istället övade han i fem minuter innan lektionen började. Det var så alla gjorde. Daniel kände att något petade honom på skulderbladet.

”Pst, du. Vinkla upp ditt papper så jag får se!” Viskningen kom ifrån en lång spinkig kille på raden bakom. Daniel hade läst franska i samma klass som killen i tre år snart, men han hade ändå inte lärt sig hans namn. Egentligen hatade Daniel fusk. Helst hade han bett killen att dra åt helvete men han ville inte skapa en scen. Det var bäst att bara vinkla upp pappret. Han hade funderat på att skriva fel svar medvetet ibland så att fuskarpersonerna skulle få fel. Han visste dock att om han hade gjort detta så skulle de bara ge honom stryk på rasten. Sju minuter senare bad läraren att få in papperna. Daniel hade fortfarande inte kommit på det sista ordet men han fick lämna in pappret ändå. På vägen ut från klassrummet fick han sex knuffar. Han gissade att ungefär sex utav dem var planerade. Han lyckades få en skymt utav en av knuffarna. Det var killen som han hade hjälpt att fuska. Daniel var inte förvånad. Han visste att de inte skulle vara snälla mot honom även om han hjälpte dem, han brukade inte ens få ett tack. Daniel tittade på klockan, 10.35 Det betydde att Jonas och hans gäng också hade rast nu. Det betydde att Daniel bör hålla en låg profil, som vanligt, och smyga längs väggarna.

De manipulerar, de leker, de gör precis vad de vill med oss människor. Vi kan inte försvara oss, när de väl har bestämt sig för att göra något med oss så gör de det. Mot dem är vi försvarslösa. De kan med en enda blick få oss i sin makt.

”Eyy Danny-boy! Vakna för fan, vi drar annars!” Henke stack in sitt flinande ansikte genom dörröppningen och slängde en sko emot Daniel men missade med drygt en decimeter. Han älskade att reta Daniel med det smeknamnet. Han älskade det, men Daniel hatade det. Trots att hans bröder hade varit uppe halva natten och festat så hade de gått upp tidigare än honom, detta behövdes eftersom de hade jobb som de var tvungna att åka till. Samuel jobbade på någon byggfirma och Henke… Daniel visste faktiskt inte riktigt vad Henke jobbade med men han gissade att det var något men minimal ansträngning.

”Fem minuter Danny, annars sticker vi utan dig!” Samuel tittade irriterat in bredvid Henke. Samuels morgonhumör var alltid dåligt, han var jämt stressad och irriterad. Henke å andra sidan hade samma humör som han hade resten utav dagen, retsam och för jävlig. Daniel var varje morgon en levande död. Trots att han oftast lade sig tidigast var han alltid tröttast följande morgon. Han ignorerade sina bröders tillsägningar och låg kvar på madrassen. Efter fem minuter var lägenheten dödstyst, han var ensam kvar. Sakta tryckte han sig upp ur madrassen. Han lät blicken glida över rummet med suddiga halvöppna ögon. Det tog honom ytterliggare fem minuter att ställa sig upp rakt på benen. Han drog på sig det första paret byxor han hittade, svarta såklart, och gick ut mot vardagsrummet. När han kom ut höjde han segt på blicken. För ett ögonblick såg det ut som om det for ut en svart skugga genom fönstret men han bestämde sig för att det säkert bara var en synvilla. Fönstret stod öppet och troligtvis hade den mörka gardinen bara fladdrat till. Daniel bestämde sig för att hoppa över frukosten och letade istället upp en utav hans tiotal svarta t-shirtar. En snabb tandborstning och några fingerdrag genom håret, sedan begav han sig till skolan. Väl i skolan så var precis allt som vanligt. Jonas retade någon första klassare och hotade att krossa hans glasögon. Daniel slank snabbt förbi i hopp om att inte bli upptäckt, han lyckades. Han hade gärna hjälpt den lilla pojken men han visste bättre än att börja bråka med Jonas. Dessutom hade inte den lilla pojken hjälpt honom om han hade kunnat. Det var inte så skolan fungerade, blev man utsatt för något så fick man klara sig själv. Ens bästa vän skulle inte ens ställa upp på att hjälpa en. Var det bråk någonstans så flyttade sig folk några meter bort och stod och hejade på. Aldrig var det så att någon ens tänkte på att hjälpa den utsatta. Nej, man fick klara sig själv. Det var skolans oskrivna regel.