Nu är lilla känsloladdade jag tillbaka för att skriva av mig lite känslor igen ^^ Är det bra eller dåligt att skriva av sig känslor? Ja fråga inte mig, jag är bara en förvirrad liten tonårsflicka...

Nu är läget såhär: En kille som jag är intresserad av (gillar??) gäller detta. Jag har tidigare skrivit inlägg om grabben och han får gå under namnet Kp (anledningen är intern...). Jag vet inte alls vad han känner för mig, om han känner något överhuvudtaget men vill gärna veta detta. Ibland kan jag nästan få känslan att det kanske, kanske, kanske kan leda till något men sen nää.... Det är väldigt upp och ner om man kan säga så. Jag är inte ens säker om han funderat på mig på det sättet. Och det krångligaste av allt är väl att jag inte är helt överfund med vad jag själv känner. Ibland är jag intresserad men sen kan jag bli så jävla förbannad på honom och bara vilja skita i honom.

Jag träffade honom två gånger förra veckan. På tisdagen var jag uppe på hans skola (Hos deltaco) och han och Deltaco tog bussen upp så jag gick med dem upp till deras skola, sen satt han vid oss i maten och sen var han med och spelade kort. På onsdagen, dagen efter, träffade jag honom igen. Han smsade mig och frågade vart jag var och då satt jag på bussen. Det visade sig att han skulle med samma buss. Så vi satt vid varandra på bussen och pratade lite.

Nu vill jag väldigt, väldigt, jävligt gärna veta vad han tänker, om han då tänker ;) Måste, och vill, helt enkelt umgås med honom för att få reda på detta. Han har precis flyttat in i lägenhet i stan så min plan var simple, det var denna: Efter skolan på fredag så går jag till honom, sover över där, märker förhoppningsvis lite mer av hans tanker, kanske "pratar" med honom om saken, åker hem på lördag. TADA skit bra ju.... eller? För det första så har jag ju inte frågat honom så jag vet ju inte vad svaret blivit, han kanske redan har planerat något men isåfall fungerar ju en annan helg. Det är inte där problemet ligger... Problemet är min mamma. Hon uppskattar inte idé att jag ska åka och sova över hos en, som hon uttryckte det, "Finnig, drickande kille i den åldern". Som hon dessutom aldrig träffat. Jag kan förstå henne lite, men problemet är att det känns som hon aldrig låter mig göra saker. Nu kommer väl det där typiska tonårsgnället "Hon förstår mig inte, buhu", men jag är faktiskt en tonåring så jag får tonårsgnälla ;)

Alla "brillianta" idéer jag kommer upp med känns det som hon röstar nej till. Jag är förvånad över att hon låter mig åka på en Danmarksresa med Deltaco och hennes föräldrar och vänner, fast som sagt då är det ju föräldrar med... Det är inte just bara denna incidenten som jag blir sur på henne för, det är hennes hårda tyglar om mig. Jag är inte dum, jag förstår att hon som mamma är orolig. Men det känns som jag tänker mig in i hennes situation mer än vad hon tänker sig in i min, och hon har ju ändå varit i min! Då kanske man tänker "hon har själv varit tonåring så hon vet hur fel det kan gå", men låt mig då upptäcka det själv. Jag vill göra fel, jag vill lära mig av mina misstag, jag vill leva, för just nu är jag inte så säker på att jag faktiskt lever. Jag skyller såklart inte allt på min mamma, men det skulle underlätta om hon lät mig göra saker när jag faktiskt vill det. Det räcker inte att jag får höra att saker kan vara farligt, man måste uppleva det lite också.

Hon tyckte han kunde komma hit så att hon kunde få träffa honom och godkänna honom -_- Varenda tonårstjej borde väl inse det bristande i den planen... eller är det bara jag? Det hade inte varit något konstigt om jag faktiskt var ihop med grabben. Men själva grejen är ju att jag vill ta reda på vad han känner, inte presentera honom för mina föräldrar det första jag gör -_- Det känns bara (som vi ungdomar uttrycker det) fail, väldigt fail...

Det vore mycket lättare om min mamma bara lät mig göra som jag ville lite oftare. Det är inte konstigt om jag blir omogen, oansvarsfull, okunnig etc om hon tar alla beslut för mig. Japp, nu kom det där tonårsgjäbbet igen ^^ Men vad fan, känslor är känslor right? ^^ Och just nu är det så jag känner. Mitt liv= Mina beslut, mina handlingar, mina misstag.

I hate my eye! Mitt öga rinner som in i helvete!

Detta har hänt mig tidigare år också och varje gång har det varit vid typ vintern tror jag. Men de andra gångerna har det varit innan jul, nu är det efter... så jag trodde ju att jag hade klarat mig ifrån det. Jag vet inte om det är tredje eller fjärde gången detta händer mig. Det känns som det ska vara fjärde men jag har också för mig att det var ett år som jag slapp...

Min tårkanal korkar väl igen eller något så ögat bara rinner och rinner... När alla tårar strömmar så börjar det svida runt om, så torkar jag bort tårarna... det blir rätt... det ser förjävligt ut! Bredvid ögat, mot näsan, så har man en liten knöl. Den fylls väl med vatten eller något och växer sig tre gånger som stor och där trycker det som in i helvete! Har lust att bara ta tag i närmaste sak och vrida av det på mitten eller liknande...

Jag minns inte hur länge det håller på, flera veckor?! En gång åkte jag in och kollade vad det var. Det var en skit mysko läkare som bara sa att jag skulle massera det. Imorgon ska jag till vårdcentralen men jag gissar att de bara kommer säga "Det är stopp i tårkanalen, låt det vara så försvinner det så småningom.", det är väl ungefär vad de brukar säga...

Det blir iallafall bättre när jag blundat en lång stund, t.ex sovit, för då har väl inte ögat behövt så mycket vätska efetrsom det kanske inte torkar lite mycket när ögonlocken är nedfälls. Så nu längtar jag efter att få lägga mig.

Jag hoppas bara att det försvunnit innan skolan börjar nästa vecka... det är inte kul att gå med det public. Detta total förstörde verkligen mitt lov...

Jag vet fan inte var jag har honom. Jag vet inte vad han känner, jag vet inte vad han tänker, jag vet inte vad han vill... That's life I guess...

Pratar såklart om killen som fyller mina tankar varenda jävla sekund...

Det hände ju lite grejer i helgen, det tyckte jag iallafall. Så jag var lite nyfiken på hur det skulle bli på bussen idag om han skulle vara med. Under bussresan fick jag sms ifrån honom och denna konversation löd:

Han: Åker du bussen?

Jag: Japp. Ska du me? :)

Han: Okey:) ja:P

Jag: Okej ^^ Håller plats :)

Han: Vad bra:)

Ursäkta mig om jag tolkade denna konversation som om han ville sitta vid mig...

När han kom på vet jag inte riktigt om han inte såg mig först för han kollade förbi mig, jag sa hej och han kollade på mig, jag sa "idag får faktiskt du sitta innerst" och han hoppade in. När bussen startade så gäspade han och jag fråga om han var trött, han svarade nej. Efter det vände han sig bort och stirrade uttråkat ut genom fönstret resten av resan typ. Vad fan var det där?! Han kanske bara var nervös? Om han hade varit nervös så hade han väl bara suttigt där utan att säga något men han gjorde inte detta, han seriöst vände sig bort och la huvudet i handflatan typ... Det såg verkligen ut på honom som han tänkte "Jag vill inte vara här.... ta mig härifrån... är vi inte framme snart..." Inte särskilt kul. Så jag fick helt enkelt skita i honom typ, pratade med mina andra vänner på bussen istället, dock vände jag mig helt framåt väldigt ofta så att han inte skulle känna sig helt utanför. Efter halva bussresan frågade jag "Är du fortfarande vaken?", det var han... det var ungefär det samtalet vi hade under färden :P Mot slutet så frågade Deltaco mig en sak som jag inte visste, då frågade hon honom istället, han svarade väl tror jag och sen var det inte mer med det. Då frågade jag "Är du jävligt trött eller något för du har inte sagt ett skit under resan", han svarade nej då tror jag. Sedan sa han "Vad har jag för lektion" och jag svarade "du har gympa, tur att nån har koll" till honom. Jag misstänker att han visste att han hade gympa men bara frågade för att säga något. Sen sades väl inget mer förens vi var framme.

När bussen stannade började han samla ihop sina saker och verkade vilja av. Jag som satt ytterst samlade då också ihop mina saker och gick av. När vi kommit av bussen undrade jag om han skulle stanna och vänta på att de andra kom av eller gå iväg. Han visste nog inte riktigt själv heller verkade det som. Han gick typ något steg, stannade, vände sig om, gick något mer, stannade, vände sig om lite sådär osäkert. Till slut kom alla vi väntade vi av och han stod kvar och väntade :) När vi gick så gick han med, dock lite bakom. När vi kom ut ifrån busstationen så skulle folk åt lite olika håll. Egentligen skulle jag ta en stadsbuss upp och Deltaco och killen åt ett annat håll (gympasalen), dock hade jag lite svårt att bestämma mig om jag skulle ta bussen eller skita i det och gå med dem bort. Han hade stannat när vi gjorde det, stående lite mer åt gympasals hållet. Jag skulle då bestämma mig, jag vet inte om han log när jag kollade åt det hållet eller om jag bara fick för mig det, men jag bestämde mig för att gå med dem och troligen komma försent ^^ Jag ångrar inte mitt val. Jag, deltaco och han gick bort. Då hade han plötsligt blivit sig själv igen. Pratade som han brukade och betedde sig som han brukade. Vad hade fått honom att återgå till det?...

Sedan fick jag stressa till min franska lektion, kom 5 min försent bara eller något. Dock såg vi bara på en film som jag ändå redan hade sett i nian -_- Läraren var inte ens i klassrummet när jag kom in...

På lunchrasten gick jag med Deltaco upp till hennes skola. Vi åt i deras matsal och kom upp till deras korridor kvart i ett tror jag, de började ett och jag tjugo över ett. Väldigt bra tajming med våra tider där ;) Den killen har sitt klassrum bredvid hennes och när vi gick förbi hans klassrum så var dörren öppen och jag såg honom sitta därinne. Vi satte oss smidigt vid ett bord som stod mittemot hans klassrumsdörr så man kunde se in. Sedan ställde vi smidigt Deltacos dator så jag kunde kolla på skärmen och behövde bara kolla upp lite diskret för att se honom därinne :) Efter ett tag såg jag hur han kollade åt vårt håll och då kollade jag diskret (hoppas jag ^^) ner på skärmen, detta hände två gånger. Han reste sig senare och var på väg ut ur klassrummet. Fick lite smått panik, ska jag ignorera honom? Ska jag kolla på honom när han går ut?? Jag bestämde mig för att titta upp när han gick ut genom dörren och säga hej. Dock trodde jag att han skulle gå bort någonstan... inte sätta sig vid oss O.o Men det var precis detta han gjorde. Han hade sett att vi satt där och kommit ut och satt sig... Då var han "sig själv" också. Sedan började de och jag var tvungen att gå ner till min skola osv...

Men jag undrar vad fan det var med honom på bussen?? Tyckte han bara det var pinsamt? Men då hade han väl inte sett så extremt uttråkad ut?? Var han sur eller något?? Och det verkade ju ändras väldigt fort då när vi hade gått ur bussen... Vad fan?? Jag vet ju inte var jag har honom... Om man ändå kunde läsa tankar... Han kändes så jävla ombytlig. Och alla vi på bussen märkte att han var sån. Även de som inte känner honom (om jag nu kan säga att jag känner honom) tyckte han betedde sig märkligt... Hmmm... Undrar vad fan det var med honom... Önskar lite att jag hade frågat honom det senare när jag träffade honom... Weird...

Ungefär såhär kändes det...

Varför ska det vara så himla svårt att veta om någon är seriös eller bara skämtar? Jag stötte på problemet i somras, jag stötte på det i början på veckan och jag stötte på det idag.

Jag har två killar som jag smsat en del med, dock inte så mkt samtidigt. Den ena gick på min förra skola i min franska grupp och går i min nuvarande franska grupp också (han har flickvän, tyvärr). Den andra är jag lite intresserad av, känner inte så jätte bra (finns lite historia bakom hur vi börja smsa ^^) men åker ibland buss ihop på tisdagar, bloggat lite grann om honom ^^

I somras:

Detta handlar om den första killen jag skrev om. Vill poängtera igen att HAN HAR FLICKVÄN. Jag minns inte exakt hur detta samtalsämne fick fart men det började väl med det vanliga "skämtandet", "Du kan komma hit så kan vi supa och sen dela säng" typ, det var inte exakt de orden men ni kanske förstår principen. Helt plötsligt blev det iallafall prat på att vi skulle ha sex och skit. Jag tror han fråga om jag var oskuld och jag svarade ja. Då skrev väl han något i stil med "Säg till om du vill ändra på de ;)" och då skrev jag "till ;)" ungefär. Sedan någonstans gick det från skämt till allvar helt plötsligt. Det började planeras var, när, typ "Vi kan imorrn?", "nää, då är min mamma hemma". På han lät det väldigt seriöst, som om han verkligen ville. Jag visste inte vad jag ville men det lutade mot ville. Sen började skolan och upptäckte att vi skulle gå i samma franskagrupp så det skulle bara bli weird... samtalet dog lixom ut då. Sedan skrev vi inte lika mycket med varandra efter skolans start.

I början av veckan:

Detta gäller samma kille. Han smsade och frågade vad jag gjorde. Jag blev väldigt chockad eftersom vi inte skrivit så mkt på senaste. Jag svarade att jag pluggade franska, vi hade nämligen franska prov några dagar senare. Helt plötsligt var samtalet tillbaka till så det var i somras. Den enda förändringen var väl att han drev det själv, jag var inte lika på. Han skrev att han skulle in i duschen nu, och att jag kunde komma dit och joina honom... Jag svarade att jag inte ville missa att plugga den underbara franskan. Då försökte han med att vi kunde plugga ihop, jag svarade att jag har erfarenhet av att det inte brukar gå så bra. Då skrev han att jag kunde komma dit och göra annat kul....kul, man kan ju bara gissa vad han menade med kul. Han skrev också att han var ensam hemma. Dock stod jag på mig och avböjde hans erbjudande ^^ Men ändå, vad fan? Jag trodde detta ämnet var över efetrsom det skulle bli awkward eftersom vi ses i skolan. Och enligt mig känns det awkward som fan nu när jag ser honom O.o så fort jag ser honom tänker jag DU VILLE ATT JAG SKULLE JOINA DIG I DUSCHEN ELLER ANNAT SNUSK! Och freaker lite. Jag försöker att inte tänka på det men det är inte så lätt. Och jag vet ju egentligen inte om han verkligen var seriös eller om han bara skämt-flörtade (HAN HAR FLICKVÄN!). Det kändes dock väldigt seriöst...

Idag:

Detta gäller den andra killen. Han verkar gilla att supa och han vet att jag gjorde det förra helgen (dock inte att det typ var första gången). Han skrev till mig på facebook och då ställer han frågan "fest hos dig imorrn eller?" typ, och liknande som "var är det fest i helgen då?", "men då blir det fest hos dig då" osv... Jag skämtsvarade ju "självklart ;D" typ. Och plötsligt började detta låta som ett seriöst samtal också! Dock inte lika mycket som ovanstående. Plötsligt blev det "bestämt" att det är filmkväll hos mig imorrn och han ska ha dricka med sig och ha med en kompis. Han frågade till och med var jag bodde... vad min adress var... Jag smög mig undan frågan på något sätt och efter det ringde jag Deltaco. Jag behövde råd. Han började ju låta seriös, fast jag vet ju inte om han var det! En annan grej att ta upp är att han innan förra helgen skrev liknande också, "fest hos dig ikväll eller?"... Sen slutade han skriva efter ett tag, kanske för att ta ett bloss eller något och sedan hände inget och jag gick till tv:n typ. Så nu har det inte blivit mer med det... Han har varit online och jag skrev till honom för säkert en timma sedan men inte fått något svar, dock verkar han vara där... Antagligen blir det väl ingenting imorgon men jag vill på sätt och vis att det blir det. Fast om han ska ha med kompis så vill jag ha med Deltaco och vara hos henne ^^ Också här vet jag ju egentligen inte om han var seriöst eller inte... Med tanke att han sa det förra helgen också så kanske han vill... eller? Är det bara på skämt?? *Nu skrev han till mig på facebook igen så vi får se hur det går*...

Hur vet man egentligen när någon är seriös? När man pratar med någon så är det lite lättare att avgöra men kan vara svårt då också. När man skriver kan det ju vara nästan omöjligt xD Jag undrar också om de tänker samma sak om mig "Fan är hon seriös?". Antagligen inte, de är väl så jävla självsäkra -_-

Nää... jag blir verkligen förvirrad av allt detta. Enda sättet att få reda på om någon är seriös är väl att fråga "Är du seriös?", men hur dumt låter inte det? Antagligen värt det dock ^^ Suck... xD

Min mobil:

har börjat krångla :( Allting funkar utmärkt på den utan en liiiiten grej... smsen märks inte. När jag får sms så plingar den inte... den är helt tyst, ingen vibration eller någonting. Det syns inte på skärmen om jag fått sms. Jag måste alltså ta upp mobilen var tredje minut, gå in i inkorgen och öppna och se om det ligger något nytt meddelande där -_- Inser ni hur jobbigt det är? Visst det är väl inte så jobbigt att behöva gå till inkorgen och kolla men jag missar ju smsen. Jag hör ju inte när jag får något och jag kommer ju inte ihåg att kolla på mobilen hela tiden så smsen kan ligga där en halvtimme innan jag upptäcker dem -_-

Tänk om jag får något viktigt sms som jag behöver se men missar? Idag t.ex skickade Deltaco till mig och frågade om jag kunde ta med ett hänglås till mig, detta sms missade jag -_- Det kanske itne var det viktigaste men ändå ^^ Det kan ju vara något viktigt någon gång... Så hädanefter får folk ringa mig ;)

Jag köpte mobilen en bit ifrån där jag bor så jag kan ju inte bara skutta in där och be dem att fixa den. Men om jag kollar upp vad affären hette så kanske den finns närmare och jag kan lämna in där? Hm... får kolla upp detta för det här är jäkligt störande ^^

Men annars är jag skit nöjd med mobilen ;)

Jag vet att alla åsikter ska respekteras och jag försöker verkligen, men det finns en åsikt jag inte kan acceptera: Rasism.

Igår på bussen så satt jag själv. Bussen var som vanligt smockfull så några stackare fick stå upp. Bland dessa folk så fanns två killar som jag vet vilka det är (har bloggat om en utav dessa en gång tidigare), de är rasister. När de stod där så sa den ena "Det är synd att det inte är som förr". Jag förstod med en gång vad han menade och fick mina misstankar bekräftade när de började prata om det. Detta menade de: Det fanns en del mörkhyade på bussen. Förr ansågs ju dessa vara mindre värda :( Om de åkte buss fick de lämna över sina platser till ljushyade. Detta anser jag vara VÄLDIGT fel!

Det är ingenting som säger att man ska vara mindre värd för att man har andra pigment. Det är för i helvete bara en färg!! När dessa killar sa så så hade jag seriöst lust att drämma till dem. Sånt får verkligen ilskan att stiga i mig. Och dessutom sa de det högt så att folk kunde höra. Vad fan får dem att tro att de är bättre än andra?! Vad fan får dem att tro att de kan behandla folk respektlöst!? Helvete vad förbannad jag blir.

Rasism= INTE okej!!!

Jag bara älskar denna texten...

Den mörkhyade personen säger:

När jag föds är jag svart
När jag växer upp är jag svart
När jag är i solen är jag svart
När jag är sjuk är jag svart
När jag har feber är jag svart
När jag dör är jag svart

När du föds är du rosa
När du växer blir du vit
När du är i solen blir du röd
När du är sjuk blir du grön
När du har feber blir du gul
När du dör blir du grå

och du kallar mig färgad

=D

Härligt att man har en så jävla mogen klass!! ("hör" sarkasmen i min röst)

Jag tänkte att nu när man börjar gymnasiet så är väl folk lite mer mogna och det är bra för det kommer antagligen leda till att jag mognar mer. Men oj så fel man kan ha. Ibland känns det som jag hamnat i världens omognaste klass -_-

Halva klassen är väl okej. Men ett fått antal folk kan förstöra en hel klass. Tecken på omogenhet i klassen: Stolar har kastats, folk kallar varandra fitta m.m

Väldigt jobbigt. Hade hellre haft en mogen klass för det var vad jag hade väntat mig.

Ärligt talat så var min klass jag hade i högstadiet jävligt mycket mognare. På vissa fronter så saknar jag den gamka klassen. Men man ska ju inte dra alla under ett strå (säger man så??), det finns en del härliga (och mogna) personer i klassen också. Synd bara att de andra måste exictera...

Om nu någon skulle undra: Nej jag är inte nöjd med min klass.

Jag är inte ens hälften så nöjd och lycklig som jag hade önskat. Trivs? Tveksamt...

Sitter i klassrummet just nu. Har den där förbannade känslan när man bara har lust att drämma till någon.

Jag har två i klassen som jag umgås med, den ena gillar jag, den andra däremot... Men dom känns så jävla olika mig, känner mig inte hemma bland dem. De pratar om sin gamla skola om sina vänner och roliga stunder, där sitter jag med ett leende på läpparna och har bara lust att skrika åt dem att hålla käften och gå och dö eller något.

Fick nyss tillbaka samhällsprovet. Nivåerna: G:15  Vg:24  Mvh: 34

Jag fick 30,5. Enligt mig: inte okej. Så hör jag bredvid mig hur smartisen (en av dem jag umgås med, henne jag gillar bäst) har fått 35 -_- och inte nog med det, hon var missnöjd! Jag ställer höga krav på mig och blir missnöjd även när jag borde vara nöjd (som nu) men får jag mvg så blir jag fan nöjd!!!!! Hon tyckte det var för lite -_-

Båda "kompisarna" kan måla skit snyggt men ändå sitter båda och säger att det blev fullt och säger att de blev missnöjda med den och sånt.

Ärligt talat, jag är inte van att vara sämst. Jag säger inte att jag brukar var bäst (för de brukar jag inte) jag är dålig på en hel del saker men jag har ändå några saker som jag brukar vara lite bättre på. Brukar verkligen inte vara bäst och jag har extremt dåligt självförtroende, tillåter inte mig själv att vara nöjd. Därför när jag väl gör något bra så behöver jag höra det från någon annan, det är Deltaco jätte bra på. Nu hör jag nästan aldrig sånt, jag hör bara när hon "smartisen" är bra. Dessutom får jag själv säga att hon är bra... medan jag är dålig.

Jag stör mig på att allting nuförtiden handlar om smartisen. Den andra kompisen typ avgudar henne. Säger hennes namn hela tiden. Säger att hon vill vara som henne, att hon är bäst (bättre än oss) osv...

Blir jävligt pissed...