Jag tänkte tips er om en sida. Några har kanska hört om den medans några inte. 

TUMBLR :D

Jag har egentligen inte haft tumblr särskillt länge. Det började med att en kompis hade tumblr, jag läste hennes, började läsa fler, och tillslut fick även jag skaffa tumblr :) Och självklart blev jag helt fast. Från dess att jag skaffat min tumblr känns det som jag inte kan släppa den. Plötsligt är inte facebook eller andra hemsidor lika kul längre, det är tumblr som gäller all the way ;) 

Så vad är då tumblr?

Det lättaste vore väl att säga att det är en bild-blogg. Och från utsidan är det nog bara det. Men har man väl skaffat det så blir det så mycket mer. Det är ett sett att uttrycka sig. Jag tänkte ungefär "Big deal, det är ju lättare att uttrycka sig på en vanlig blogg där man skriver långa inlägg", men det stämmer visst att en bild kan säga mer än tusen ord :) Det blir som ens egen lilla värld och man känner ett visst band till alla medlemmar (även om man definitivt inte känner alla). Man ser bilder/gifs och känner igen sig i det. Det måste se ut som man har någon störning eller humörsvägningar för, beroende på vilka tumblr du följer, så ser man roliga bilder och gapflabbar, ledsamna bilder så mungiporna åker neråt osv.

Tumblr kanske inte passar alla men jag är iallafall helt klart en tumblr person :D

Jag gillar filmer, böcker, stories. Berättelser. Fantasier...

Det händer alltid så mycket. Oftast slutar det lyckligt. Och gör det inte det, slutar det med blod död och tårar, så är det ändå alltid så fint på något sätt

I lördagsnatt hände något jag inte alls fann roligt.... Jag somnade och den biten var skön. Det var vad jag drömde som var det hemska. Det var en väldigt känsloladdad dröm... Det som hände var ju inte direkt det hemskaste som kan hända, men av någon anledning berörde det mig väldigt starkt. En hemsk dröm jag hade för vädigt länge sedan och som jag kanske aldrig kommer glömma var en där de tog min mamma ifrån mig. Då vaknade jag och störtgrät.

Jag ska försöka komma ihåg och berätta drömmen för er. Jag gick i den skola som jag går i nu. Först var det inget konstigt med drömmen. Sen när jag hade kommit till mitt skåp så var det uppknipsat och tomt, folk hade snott mina böcker och grejer och slängt de lite överallt, en del var borta. När jag kollade på folk så märktes de på dem att alla visste vad som hade hänt, alla hade varit där när de hade hänt och nu hånade alla mig...fast i tysnad... De gav varandra blickar och blickarna handlade om mig. De var väldigt hemskt för jag var helt ensam... jag gillar inte att vara ensam... Jag var ledsen. Då smög en tjej bakom mig. Jag hade ställt ner min väska bakom mig och tjejen försökte sno den. Jag vände mig om och fick se henne. Då vällde vreden upp i mig. Min vrede tog över och jag tog tag om hennes hals, jag kan ha tryckt upp henne mot väggen jag minns inte helt. Jag kunde förstå vreden som fick mig att göra något sådant. Jag var inte ond, jag fick bara ut min hämnd, det var så det kändes. En lärare kom och såg det och till och med lärarna visste om vad som hänt mitt skåp och grejer. Jag skrek att hon försökte sno min väska och att hon hade varit med och förstört mitt skåp och grejer förut (av någon anledning kände jag det typ). Läraren stack, för att hämta andra lärare trodde jag, jag hade ju fått fast en utav förbrytarna. Läraren kom dock aldrig tillbaka... Jag kände mig uttittad och övergiven. Helt enkelt mobbad typ... Någonstans i allt detta vaknade jag... gråtande.

Det var ingen jätteallvarlig händelse, men det var själva grejen att ha alla emot mig och vara helt ensam som var det hemska. Tårarna sprutade och jag låg där och kände mig fortfarande ensam och hade kvar den hemska drömmen i själen. Det kändes verkligt och jag grät lite smått efter det att jag vaknat.

Drömmen kändes lite som en upplevelse på något sätt. Jag fick uppleva hur det var att vara mobbad, att gå in en mobbad persons skor... Det kändes som jag fick känna hur en mobbad person känner sig, alla blickar den får... tysta blickar, men man vet ändå vad blickarna betyder och man vet att de är menade för en. Att bli utefryst är något jag fruktar... Jag har aldrig varit populär men jag har oftast iallafall haft någon som jag kan vara med. Dock vet jag inte hur det blir med detta nästa år då vi ska få ny klass... Jag drömde antagligen denna dröm av rädsla, rädsla att det ska bli verklighet. Inte just denna händelse, men med samma känsla och samma budskap... För mig var detta en slags mardröm.

Min slutsats av drömmen: Jag fruktar att bli lämnad ensam. Jag känner mig smått såhär inombords ibland. Jag känner mig ensam. Jag trivs inte på min skola.

Hejhej. Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg nu och risken finns att det dröjer minst lika länge tills nästa, tyvärr ^^

Jag har problem med torra armbågar. Ingen har väl särskilt snygga armbågar, skrynkliga och knepiga, men mina är säkert minst tre gånger så torra som de flestas. Har du samma problem så vill du antagligen fortsätta läsa detta inlägg... Om du har torr hud någon annanstans, knäna kanske?, så vill du antagligen också fortsätta läsa...

Jag har nämligen hittat en grej som jag tycker funkar utmärkt, trots att jag bara testat i cirka tre dagar ;) Superprodukten är: Kokosfett :D

 Vanligt kokosfett som finns i mataffärer :D

Det var min mamma som hade hört om detta och rekommenderade det till mig. Jag är ganska lat och när jag testar något nytt så vill jag se resultat MED EN GÅNG, annars orkar jag inte fortsätta använda produkten och anser den värdelös. Jag tror det finns många andra som känner likadant. Resultat med en gång, annars kan det kvitta! Och det var precis denna effekt som kokosfettet hade. Jag märkte direkt resultat, DIREKT! Trots att jag endast använt den ca 3 dagar ;) Såklart har inte rynkorna på armbågarna försvunnit, de måste ju tyvärr vara där, men de är verkligen inte så torra som de var från början.

Så STARK rekommendation på detta =D Här har ni något som funkar på torr hud =) Det funkade iallafall super för mig och det är allt jag kan utgå ifrån ;) Är kokosfett bra mot torr hud? I would say: SUPER! Sen är jag ju ingen expert på sånt här, jag kan inte avgöra om det är bra eller inte för huden men jag ser ingen anledning till att det inte skulle vara bra =) Det måste väl vara ganska naturliga saker i detta, iallafall om man jämför med vissa skönhetsprodukter ;)

Det var allt jag hade att säga för nu =D Tjo Tjo, ha't gött ^^

Idag hade jag min första lektion utav socialkunskap =)

Jag tycker faktiskt sånt är jävligt intressant. Lära sig om människor beteende och liknande. Det var fan länge sedan jag satt på en lektion och lyssnade så noga och verkligen försökte lära mig något xD Jag hoppas verkligen att lektionerna kommer bli intressanta och att jag inte får för stora förväntningar på dem. Tyvärr var väl gruppen lite sisådär... det fanns några snobb-grabbar där fram som satt och viskade och spelade jävligt coola hela tiden, suck...

Läraren är en tant/gammal dam/äldre kvinna (kalla det vad du vill) och hon verkar ganska trevlig :) Jag hoppas att nästa lektion, som är imorgon, är lika lyckad som jag ansåg denna vara :)

Hon berättade en grej som faktiskt är lite skrämmande ändå. Det handlade om första intrycket. Det var ett experiment som en psykolog hade gjort. Jag ska försöka återberätta experimentet och hoppas att jag minns allt rätt. Experimentet gjordes på några barn som skulle börja första klass. Barnen fick göra ett intelligenstest. Sedan delade psykologen in dem i två grupper och sade till deras nya lärare, de i gruppen till vänster klarade testet utmärkt och visade stark intelligens, den gruppen till höger å andra sidan hade mer problem med testet och visade mycket mindre intelligens. Med andra ord så var de till vänster smarta och de till höger korkade. Sedan gick det några år och det var dags att åter göra testet på barnen. Den vänstra gruppen hade utvecklats och blivit smartare, den högra gruppen däremot hade inte rört sig så fort framåt i sin utveckling. Slut på experimentet.

Så vad var då själva grejen? Jo, psykologen hade sagt att de smarta va i ena gruppen och de lite dummare i den andra, detta stämnde inte. Sanningen var att båda grupperna var blandade, de innehöll både smart och osmartare barn. Själva grejen som hade hänt var att läraren hade fått intrycket av att den högra gruppen skulle vara korkade, eftersom psykologen sagt det till honom/henne. Antagligen hade då läraren gett dessa elever extra hjälp vilket lett till att de inte fått utvecklas själva utan blivit stämplade som tröga barn i behov av hjälp. De andra barnen, de "smarta", hade läraren antagligen haft inställning "Det klarar du själv, du är så duktig" till, vilket lätt till att barnen (även de som från början var lite mer osmarta) utvecklats fortare och helt enkelt blivit smartare.

Detta är enligt mig ganska läskigt. Att bara det testet och några ord, som inte ens vad sanna, kan få en person (i detta fall läraren) att få en helt färdigbestämt bild och inte fatta sig någon egen uppfattning alls. Och fatta vad sur man måste vara på psyokologen med sitt "dumma test" om man var en av de stackars barnen i den högra gruppen ;) xD Psykologen har ju totalförstört deras liv nästan xD Lärarn antog ju att psyoklogen visste bäst och gick på bara hans ord. Helt sjukt... och ganska skrämmande ändå. Och av detta kan man också lära sig att det är bra att låta barnen försöka själva och lära sig, och ge positiv beröm =D

Och by the way. Är det ens lagligt att göra så som psykologen gjorde?? Han lekte ju med deras framtid, och sabbade kanske vissas. Hmm... I don't know...

Jag har funderat på en sak ganska länge nu och nu tänkte jag dela med mig av mina tankar.

Är barn med splittrade föräldrar mer splittrade än andra barn?

Det jag menar är om barn som har växt upp med skillda föräldrar känner sig mer splittrade än andra, att de är mer kluvna, mer osäkra på vem de egentligen är.

Låt oss säga att ett barn har skilda föräldrar. Den bor ibland hos sin mamma, och ibland hos sin pappa, antagligen mest hos den ena. Det finns ju en sannolikhet att föräldrarna är ganska olika, kanske var det anledningen till skillsmässan? Hos mamman kanske ungen är ensambarn, mamman kanske jobbar ofta och då får ungen fritt bestämma regler och vad den vill göra, vilket mest troligt inte blir att städa. Med andra ord blir ungen ganska bortskämd. Nu tänker jag mig att ungen är en tonåring. Hemma hos pappan å andra sidan, där har ungen flera syskon varav ungen är den äldsta. Pappan är inte särkilt bra på att städa så där får barnen städa för veckopeng, eller bara hjälpa till i allmänhet. Detta innebär att var bortskämda unge kommer behöva hjälpa till och ta ansvar, dessutom säkert passa småsyskon ibland. Pappan kanske har mycket mer regler än mamman.

Det jag vill komma fram till är att ungen växer upp i två helt skiljda miljöer. Hur man är som person beror antagligen ganska mycket på ens uppväxt och hur man uppfostrats. Ett barn som växt upp i två hem, uppfostrats i två hem, växt upp i skiljda miljöer... hur blir det för den? Då växer den ju upp för att bli två olika personer, eller?

Det är därför jag undrar om barn som växt upp med skilda föräldrar är mer osäkra på vem de är. Förstår ni hur jag tänker? De har växt upp som två olika personer. Hur ska de veta vem de egentligen är? Är det svåra för dem att lära känna sig själv som person? De flesta personer beter sig antagligen olika på olika platser med olika personer, med dessa har kanske växt upp som olika personer...

Jag vet inte om det kan ligga lite sanning i detta eller om det bara är någonting jag helt och hållet har inbillat mig. Jag vet ju inte. Jag vet inte hur det är att växa upp med två föräldrar i samma hem, jag kan inte jämföra med hur det känns. Jag har bara växt upp med mina skilda föräldrar, och jag känner mig splittrad, men är det därför? Kan detta utgöra grunden till det?

Mina föräldrar gick isär när jag var ett halv år gammal. Jag är deras enda gemensamma barn, dock har de båda andra barn med andra personer. Jag har vuxit upp mestadels hos min mamma, men också med min pappa. Jag har vuxit upp i två ganska olika familjer och släkter, eller rättare sagt: jag gör det fortfarande. Många utav dessa funderingar är alltså grundade i egna känslor och erfarenheter.

Jag lär väl aldrig få ett svar. Blir barn med splittrade föräldrar mer splittrade i själen?

Det är nu endast en (två, beroende på hur man räknar) dag kvar till Julaftion! I övermorgon är det Julafton! Jag själv har lite svårt att fatta detta. Och dagen efter det är det min födelsedag...

Det känns verkligen inte så och ärligt talat känns det itne som jul heller. Julstämningen kom upp lite idag för första gången, jag slog nämligen in julklappar. Annars tycker jag detta året innehållit extremt lite julstämning och julkänslor. När jul närmar sig så ska det kännas, man ska sitta och räkna ner. I år känns det nästan ingenting.

Varför? Jag tror det är snöns fel. Det där låter väldigt vrickat. Men alla år (förutom förra) så har det inte varit någon snö innan jul. Man har gått och väntat på att snön ska komma och hoppats att den ska komma innan jul, spänning uppstår... I år däremot, snön kom för länge sen. Det var kul då, nu har man tröttnat. Nu går nästan alla och längtar till våren eller sommaren då snön är borta. Man önskar att snön ska försvinna, inte komma. Detta förvränger julkänslan totalt. Nu vill man ju bara att det ska vara över, alltså ingen julstämning alls.

Japp, såhär måste det vara. Snön har förstört julen!

Igår spenderade jag och Deltaco kvällen (+natten) i en husvagn (vår), vi spelade lite spel, lyssnade på musik, prata, såg på film och sånt. Vi sitter där just nu också.

Lyssnade på en låt som Will Smith's dotter Willow Smith har gjort. Tjejen är 10år men beter sig som typ 20 O.o Här har ni låten:

Willow Smith: Whip my hair

Jag tycker inte låten är särskillt bra, inte min musik smak. Men om det nu inte är fejk så har hon ändå jäkligt bra röst för att vara tio, enligt mig. Det är Jay-z (som känner hennes pappa) som gett henne kontraktet till detta.

Jag undrar hur det är att vara kändisbarn. Är det roligt eller jobbigt? Bra eller dåligt? Om man kollar på Willow så tycker jag att det känns som hon vuxit upp väldigt tidigt. Hon kanske inte är så mycket "barn" som hon borde vara. Sen vet jag inte om detta är bra eller dåligt. Jag kan tänka mig att Will Smith är väldigt rolig att ha som pappa =) Han verkar så skön ^^ Avslappnad, ärlig, uppriktigt, sig själv osv :) Hoppas att dottern är/kommer bli detta också =) Det samma gäller hans söner men dem handlar inte detta inlägg om ;)

 Om man kollar på denna bilden så verkar Willow ganska modeinriktad, verkar bry sig om stilen och så. Det ska man väl inte behöva göra i den åldern? Men så är det antagligen att vara kändisbarn... (fast hon ser inte ut såhär på alla bilder, denna var lite extra) 

Ibland avundas jag kändisbarn, men samtidigt inte.

 Här är hela familjen Smith =) Kan tänka mig att detta är en rolig familj att tillhöra ^^