Jag gillar filmer, böcker, stories. Berättelser. Fantasier...

Det händer alltid så mycket. Oftast slutar det lyckligt. Och gör det inte det, slutar det med blod död och tårar, så är det ändå alltid så fint på något sätt

"Tears form behind my eyes... but I do not cry" ...okej nu ljög jag lite i slutet...

Ryck upp dig för helvete. Du har inget att vara ledsen över. Verkligen inte. Du har folk som gillar dig. Familj och åtminstone en vän som gör det. Problemet ligger i att du inte gör det själv.

Nej, jag tänker inte låta dig komma in i depp.... Eller så är det precis det jag tänker. Det kanske är precis där jag vill ha dig. Där har jag koll på dig. Där vet jag vad du känner och har kontroll över dig. Där vet jag att du inte är känslolös. Så länge man känner nånting så är det bra, visst? Du känner dig kanske trygg när du är ledsen. Du kanske känner dig mänsklig då. Men ledsen över vad? Ledsen över att du inte har något att vara ledsen över? Ja, antagligen. Inte kan väl hon vara ledsen? Hon som har det så bra. Hon kanske inte vill ha det bra. Hon kanske vill bli utsatt, övergiven, misshandlad, våldtagen, gravid, mördad. Hon kanske vill ha något att gråta över. Inte bara genomskinliga tårar. Hon kanske vill gråta tårar med färgklickar i som alla andra gör. Inte tysta snyftningar, snyftningar med riktiga känslor bakom. Hon kanske vill leva.     

Nu är lilla känsloladdade jag tillbaka för att skriva av mig lite känslor igen ^^ Är det bra eller dåligt att skriva av sig känslor? Ja fråga inte mig, jag är bara en förvirrad liten tonårsflicka...

Nu är läget såhär: En kille som jag är intresserad av (gillar??) gäller detta. Jag har tidigare skrivit inlägg om grabben och han får gå under namnet Kp (anledningen är intern...). Jag vet inte alls vad han känner för mig, om han känner något överhuvudtaget men vill gärna veta detta. Ibland kan jag nästan få känslan att det kanske, kanske, kanske kan leda till något men sen nää.... Det är väldigt upp och ner om man kan säga så. Jag är inte ens säker om han funderat på mig på det sättet. Och det krångligaste av allt är väl att jag inte är helt överfund med vad jag själv känner. Ibland är jag intresserad men sen kan jag bli så jävla förbannad på honom och bara vilja skita i honom.

Jag träffade honom två gånger förra veckan. På tisdagen var jag uppe på hans skola (Hos deltaco) och han och Deltaco tog bussen upp så jag gick med dem upp till deras skola, sen satt han vid oss i maten och sen var han med och spelade kort. På onsdagen, dagen efter, träffade jag honom igen. Han smsade mig och frågade vart jag var och då satt jag på bussen. Det visade sig att han skulle med samma buss. Så vi satt vid varandra på bussen och pratade lite.

Nu vill jag väldigt, väldigt, jävligt gärna veta vad han tänker, om han då tänker ;) Måste, och vill, helt enkelt umgås med honom för att få reda på detta. Han har precis flyttat in i lägenhet i stan så min plan var simple, det var denna: Efter skolan på fredag så går jag till honom, sover över där, märker förhoppningsvis lite mer av hans tanker, kanske "pratar" med honom om saken, åker hem på lördag. TADA skit bra ju.... eller? För det första så har jag ju inte frågat honom så jag vet ju inte vad svaret blivit, han kanske redan har planerat något men isåfall fungerar ju en annan helg. Det är inte där problemet ligger... Problemet är min mamma. Hon uppskattar inte idé att jag ska åka och sova över hos en, som hon uttryckte det, "Finnig, drickande kille i den åldern". Som hon dessutom aldrig träffat. Jag kan förstå henne lite, men problemet är att det känns som hon aldrig låter mig göra saker. Nu kommer väl det där typiska tonårsgnället "Hon förstår mig inte, buhu", men jag är faktiskt en tonåring så jag får tonårsgnälla ;)

Alla "brillianta" idéer jag kommer upp med känns det som hon röstar nej till. Jag är förvånad över att hon låter mig åka på en Danmarksresa med Deltaco och hennes föräldrar och vänner, fast som sagt då är det ju föräldrar med... Det är inte just bara denna incidenten som jag blir sur på henne för, det är hennes hårda tyglar om mig. Jag är inte dum, jag förstår att hon som mamma är orolig. Men det känns som jag tänker mig in i hennes situation mer än vad hon tänker sig in i min, och hon har ju ändå varit i min! Då kanske man tänker "hon har själv varit tonåring så hon vet hur fel det kan gå", men låt mig då upptäcka det själv. Jag vill göra fel, jag vill lära mig av mina misstag, jag vill leva, för just nu är jag inte så säker på att jag faktiskt lever. Jag skyller såklart inte allt på min mamma, men det skulle underlätta om hon lät mig göra saker när jag faktiskt vill det. Det räcker inte att jag får höra att saker kan vara farligt, man måste uppleva det lite också.

Hon tyckte han kunde komma hit så att hon kunde få träffa honom och godkänna honom -_- Varenda tonårstjej borde väl inse det bristande i den planen... eller är det bara jag? Det hade inte varit något konstigt om jag faktiskt var ihop med grabben. Men själva grejen är ju att jag vill ta reda på vad han känner, inte presentera honom för mina föräldrar det första jag gör -_- Det känns bara (som vi ungdomar uttrycker det) fail, väldigt fail...

Det vore mycket lättare om min mamma bara lät mig göra som jag ville lite oftare. Det är inte konstigt om jag blir omogen, oansvarsfull, okunnig etc om hon tar alla beslut för mig. Japp, nu kom det där tonårsgjäbbet igen ^^ Men vad fan, känslor är känslor right? ^^ Och just nu är det så jag känner. Mitt liv= Mina beslut, mina handlingar, mina misstag.