Nu är julen firad :D

Julen blev inte riktigt som planerad men det tar vi i ett annat inlägg ;) Nu tänkte jag berätta vilken årets julklapp blev, utav dem jag gav alltså. Detta är iallafall min mening ^^

Jag ger min årets julklapp tilll.... Min Mamma :D

Jag gillade julklappen jag gav till henne, var nöjd med den :) Det är en korg jag köpt och lagt lite saker i. Sakerna som är i är: Muffinsformar som hon önskade sig, armband som hon valde ut men sen glömde bort ^^, fotpeeling, fotbadkulor, 2 goddoftande tvålar från frankrike, footscrub kräm från oliva... det var nog den =) och så fick hon ju brödkorg oxå ;) Jag har slagit in detta själv *stolt* av "blomster-papper" (kallas de så?? :S). Hoppas hon blev lika glad över den som jag är ^^ Tycker den ser allmänt trevlig ut :)

Både jag och Deltaco älskar Buffy the vampire slayer serien =D På bussen idag gjorde vi av någon anledning en mini cover på en låt som förekommer under ett avsnitt under serien :) Avsnittet heter Once more with feeling, och handlar om att de börjar sjunga som i en musikal. Här är den äkta låten och klippet:

Såhär gjorde vi om, den handlar om bitchar ^^ Inte så välgjord eftersom vi bara dampade lite på bussen men kul hade vi ^^ Here is our text:

Giles: I've got at theory that it's a bitch, a nice little bitch, naah something isn't right there.

Willow: I've got a theory, some bitch is dreaming, and we're all stuck inside her wacky broadway nightmare

...

Xander: It could be bitches! Some evil bitches! Wich is ridiculous cause bitches they were persecuted, Wicca good och love the earth and women power and i'll be over here.

Anya: I got a theory, it could be bitches...

Tara: I've got a...

Anya: Bitches aren't just nice like everybody supposes. They got their bitchy eyes and bitchy little faces. And what's with all the make up, what do they need such good eyelashes for anyway? Bitches! Bitches, it must be Bitches!

Anya (igen): ...or maybe Bitches...

...

Buffy: I've got a theory, it doesn't matter. What can't we face if we're together?..

Folket *säger*: Bitches.

Buffy *säger*: Bitches?! OMG, we're Screwed!

Slut ^^ Okej, de sista två raderna är inte med i originallåten men ändå ^^ Inte den bästa covern men vi hade kul ^^

Nu kommer en novellliknande sak som jag skrev idag. Den är inte så välgjord eftersom jag slängde ihop den på någon timme. Men så är det väl med de flesta utav det jag skriver ;)

Jag vet inte varför denna text dök upp i mitt huvud... men av någon anledning gjorde den det så jag skrev den. God jul typ :P ;)

En alldeles speciell jul               

Muffinsformar… Muffinsformar… Jag måste hitta muffinsformar. Jag sprang fram och tillbaka genom affären. Jag visste att de skulle ha muffinsformar, jag hade sett dem i katalogen. Om jag inte skulle hitta muffinsformarna så skulle jag vara körd. Det var dagen innan julafton och jag hade fortfarande inte köpt någon present till min mamma. Hon älskade att baka så jag visste att muffinsformar skulle bli den perfekta presenten. Jag vet inte varför jag hade skjutit upp det så länge. I snart två veckor hade jag gått och tänkt att jag måste köpa de där muffinsformarna, men som vanligt hade det blivit bortglömt. Så här gick jag nu, dagen innan julafton och letade. Där, jag hittade ett par hjärtformade former. Det var precis dem jag hade sett i katalogen så jag tog dem och ställde mig i den långa kön. Först nu insåg jag hur många folk det var som sprang omkring i affären. Alla köpte sina ”sista minuten” -julklappar. Efter en kvarts köande fick jag tillslut köpt min julklapp och till och med fått den inslagen.

Innan jag skulle hem skulle jag till Sofie, vi har varit vänner i snart fem år nu. Det skulle bli ett kort möte, vi skulle bara byta julklappar och önska varandra god jul. Ikväll skulle hon åka upp till Västerås, deras familj firar alltid jul med släkten där. Min familj å andra sidan firar inte med hela släkten. Min pappa dog när jag var tre år och mina farföräldrar har jag aldrig haft kontakt med, vet inte ens deras namn. Syskon har jag inte heller några. Jag har bara mamma. Visst älskar jag henne men syskon hade inte varit helt fel. Ibland händer det till och med att jag önskar att jag haft en annan familj. En med barn i min ålder, och med en stor fet släkt som gör saker tillsammans. Jag har en mormor och morfar men de bor i andra änden utav Sverige så vi träffar inte dem särskilt ofta. Kvar är då bara jag och mamma, en liten familj, min enda familj.

Snön knastrade under mig när jag gick. Det finns två sorters snö, kramsnö är den allra roligaste och det var den vi hade nu. Jag har alltid gillat snö. Den är så vit och fin, det lyser verkligen upp när den har lagt sig. Det allra bästa enligt mig är nog när den faller till marken. Snöflingorna faller så lugnt och fridfullt, tillskillnad ifrån regn. När man sitter i klassrummet och snön faller ner utanför hör man alltid hur alla klagar, jag tycker det är mysigt. Visserligen är snön kall men det är något mysigt med det också.

Mötet med Sofie blev kort som planerat. Vi sa god jul, lämnade våra paket, lovade att inte öppna dem förens imorgon fast jag visste att hon skulle öppna sitt så fort jag stängt dörren. Den mysiga vinterstämningen låg över staden. Den speciella stämningen uppstår bara två gånger om året, på julafton och dagen innan. Vi bodde i ett litet hus utanför staden, ungefär en timmes gång bort. Jag tog min cykel och begav mig hemåt. När jag var framme och hoppat av min cykel upptäckte jag något konstigt. Hela huset var nedsläckt. Mamma kunde knappast ha lagt sig för att sova redan, klockan var bara sju. Jag tassade in i huset och skyndade mig ut i vardagsrummet. Jag lade paketet under granen bland de andra. Det var första gången på väldigt länge som vi hade en äkta gran. Vanligtvis hade vi en plastgran men denna gång hade mamma bestämt sig för att vi skulle ha en riktig jul och tydligen kan man inte ha det utan en riktig gran. Nu var paketet lagt på sin plats, då var det bara kvar att hitta mamma. Antagligen låg hon på sin säng och läste någon bok. Fast det vore inte så likt henne eftersom läsa är något hon helst undviker att göra. Men vem vet, under ska ju hända vid jul.

Jag puttade upp hennes sovrumsdörr och möttes av en vidrig stank. Jag tände ljuset och innan jag ens uppfattad vad jag såg började jag skrika. Väggarna var täckta av blodstänk. Överkastet var dränkt i blod och uppe på det låg en kropp, kroppen av min enda familj. Min familj stirrade rakt upp på mig med tom blick. Min familj andades inte. Min familj var död.

Nu tänkte jag lägga upp en text som jag skrev på en bussresa hem från skolan (har en timmes bussfärd) en dag. Okej, jag skrev inte hela på bussen. De sista 6-7 raderna skrev jag när jag kommit hem ;) Men resten var på bussen ^^

Tanken som jag fick upp i mittt huvud under resan var att det skulle handla om en person som hade tappat känslorna för sin partner och tänkte göra slut. Men den kom inte på något bra sätt att göra det på, den hette först "Det finns inget lätt sätt att göra det på". När jag väl kom till skrivandet så blev det inte riktigt som jag tänkt mig, det blev istället såhär:...

En kyss säger mer än tusen ord

Det är lustigt. Hur du kan ha något den ena dagen och älska det över något annat, och sedan nästa dag när du vaknar så har alla känslor försvunnit.

Något plingade till bredvid mig, jag räknade snabbt ut att jag fått ett meddelande. Jag vred mig i min säng och sträckte mig efter mobilen. ”Ett nytt meddelande från Älsklingen”, ett grymtande lämnade mina läppar. Efter att ha läst smset som visade texten ”God morgon <3” vände jag mig åter tillbaka i sängen. Ett stort leende mötte mig.

”Du vet att du inte behöver smsa mig när jag ligger bredvid dig”, jag borde ha gjort någon kärleksfullgest men jag var alldeles för trött. Gårdagens kväll hade tagit på krafterna. Hon tog upp sin telefon för att skicka mig svaret men jag stoppade henne. Jag orkade inte med små kärleks lekar just nu. Allt jag egentligen ville var att sova men den planen kunde jag ju stryka nu. Hon tog min hand i sin och uttalade några kärleksfulla ord. Jag hörde inte var hon sa, jag var alldeles för trött för att orka bry mig så jag log bara tillbaka och gjorde en pussmun åt henne. Hennes tinder i ögonen sa mig att min gissning på att hon sagt något kärleksfullt var korrekt. Jag kände hur hennes ben smekte längs mitt under täcket. Jag orkade inte, ville inte. Om jag skulle stoppa henne skulle jag såra hennes känslor så jag fick helt enkelt bara ge henne ytterliggare ett leende. Hennes fingrar började dras sakta längs min mage, de rörde sig neråt. En suck ekade i mitt huvud, hon ville göra det igen. Vi hade nyss vaknat och hon ville göra det igen.

”Dags för frukost. Ska jag steka dig ägg, eller kör du hellre på yoghurt?” Snygg räddning av mig själv. Jag sa inte nej till henne så hon borde inte ha blivit sårad och jag visade samtidigt lite gentleman stil. Samtidigt som jag sagt meningen hade jag sakta rest mig. Inte för snabbt, då hade min flykt blivit för uppenbar.

 Efter ett tag lämnade hon sängen och gjorde mig sällskap vid frukostbordet. Jag hade stekt hennes ägg. Jag hade vänt äggen en gång, de var lagom mörka på ytan, de var precis som hon ville ha dem. Det borde ju jag veta som levt ihop med henne sju månader nu. Det blir sju månader på tisdag, för att vara exakt. Hon var på sitt vanliga morgonhumör. Då menar jag inte att hon var tjurig och bitter, det är snarare mitt, utan hon var kelig och flörtig. På morgonen är vi totalt motsats. Åtminstone när jag är på detta humör, det händer faktiskt att vi delar hennes ibland. Idag var dock inte en sådan dag. När vi åt vår frukost flörtade hon åter med mig. Hennes hand kom smygande under bordet och landade på mitt ben. Det gick i alla fall inte längre än så. Hon sa upprepade gånger att hon älskade mig och jag gav det uppenbara svaret, detsamma. Varför måste hon säga det varje dag egentligen, jag vet ju att hon gör det och hon vet att jag gör det. När man upprepar det tjugo gånger i timmen så anser jag att orden tappar sin betydelse.

Efter att jag lämnat henne och gått in i badrummet för att göra mig klar att möta dagen hörde jag steg bakom mig. Jag tittade upp i badrumsspegeln för att se henne stå lutad i dörrkarmen, endast påklädd morgonrock. Hon närmade sig mig och lade armarna runt mig bakifrån. En värme gick mellan oss. Jag vände mig om och såg henne djupt i ögonen. Hon uttalade orden och jag besvarade dem med samma mening. Jag böjde mig ner mot henne och gav henne en kyss. Det kändes som jag hade blivit träffad av en blixt. Något var fel, allt kändes fel. Den romantiska känslan som brukar uppstå vid våra kyssar var inte där, nu kände jag endast obehag. Hon visade inga tecken på att hon kände samma tvekan som jag. Jag drog hennes ifrån mig och studerade hennes ansikte. Jag sökte efter något. Jag visste inte riktigt vad. Jag sökte efter något tecken som sa att allt var bra, att jag kunde kyssa henne igen och att allt skulle kännas som vanligt. Tecknet var inte där. Känslorna var inte där. Orden kom från mina läppar som inövade. Jag behövde inte ens be dem att komma.

”Jag vill göra slut.”

Här är en novell, eller vad det nu är, som jag har skrivit :) Det var på skämt Deltacos läxa, precis som novellen i DETTA inlägget. Jag vet att jag inte gjort styckeindelning och sådant men har inte orkat det ^^ Här är iallafall texten som jag skrivit, skulle bli glad om någon läste och gav respons men jag förväntar mig det inte.

Låt mig få älska honom

”Vart tror du att du ska ta vägen?” Jag for runt och såg min far stå i dörröppningen. Jag smällde fort igen resväskan. Det var för sent, han hade redan sett den. Jag kunde se på hans blick att han hade förstått vart jag var på väg. Jag hade ändrat om på mitt rum och han hade inte sett det förens nu. Hans blick gled misstroget över väggarna. Väggarna var täckta med bilder, satanistiska bilder, jag tänker inte bli mer detaljrik. Vart han än såg så såg han svart.  Han vände åter sin blick mot mig. Hans blick var fylld av hat. Jag tänkte inte röra mig, jag tänkte inte prata. Jag väntade på att han skulle göra det första draget. Vad han än skulle säga så skulle det vara för sent. Jag hade bestämt mig och inget skulle få mig att ändra mig. Jag hade tänkt rymma bort ikväll. Vi skulle lämna landet, jag och Jonas. Vi skulle leva livet, utan lagar och utan regler, precis vad jag behövde. I detta fängelse kunde man inte ens hosta utan att få sig en skarp tillsägelse. Frisk luft var vad jag behövde. Jag behövde ett nytt och fräscht liv, och detta var precis vad Jonas erbjöd mig.

”Josefin, jag hoppas verkligen inte att du tänker bege dig till det där… monstret!”. Min fars ansikte var hårt och hans röst likaså. Monster, han hade kallat honom för monster. Jag ville skrika på honom, men jag fick inte. Jag behövde komma iväg, ett gräl var det sista jag behövde. Jag skulle bara lugnt be min far att flytta sig, ta mina saker och sedan lämna hemmet för alltid. Det gick inte riktigt så.

”Monster! Han är inget monster. Han är en vampyr och klockan tolv inatt kommer jag också vara det, vare sig du samtycker eller ej.” Direkt efter att jag uttalat orden önskade jag att de var osagda. Nu skulle han aldrig låta mig gå. Jag ville inte stanna för att se hans reaktion utan vände mig och fortsatte packa ner mina viktigaste ägodelar i väskan. Detta var redan nog så svårt. Nu när min far visste om planen så skulle det vara nästan omöjligt, men jag tänkte inte ge mig, jag visste vad jag ville. Planen var att jag skulle smita ut nu, obemärkt såklart så planen hade redan gått i kras. Sedan skulle jag möta Jonas nere vid hamnen. Där skulle förvandlingen ske, han skulle göra mig till sin sort och vi skulle smita ombord på ett skepp och fly västerut. Efter det? Vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar helt enkelt. Att alltid vara lycklig är väl en omöjlighet och för mycket begärt, men vi skulle åtminstone vara tillsammans. En hand slog ner på väsklocket och jag hann precis dra undan mina fingrar när väskan slogs igen. Jag kände min fars flåsande i min nacke. Jag bestämde mig för att väskan fick vara färdigpackad nu, det spelade ingen roll om jag hade glömt hälften av sakerna, jag ville bort med en gång. Jag tog väskan och vände mig för att gå men en kraftig hand tog tag runt min arm och drog mig tillbaka.

”Vart tror du att du ska? Jag tillåter inte att min dotter umgås med sådana som han. Du stannar här och gör inget annat än vad jag tillåter, är det förstått?”. Han tryckte sitt ansikte närmare mitt och alkohollukten fyllde mitt luktsinne. Jag försökte slita mig ifrån hans grepp men det tajtade bara ytterliggare.

”Jag. Ska. Härifrån. Nu!” Jag gjorde ännu ett försök att fly men också detta misslyckat. ”Jag är inte din dotter längre. Släpp mig” Jag nästan spottade ut orden på honom. Jag såg hur ilskan välde fram i hans ansikte. Han lyfte armen och slog till. Slaget träffade mig mitt på kinden och jag for pladask ner på golvet. Där blev jag liggande några sekunder innan jag insåg vad som faktiskt hade hänt. Han var full, han var arg och han var våldsam. Jag måste härifrån nu. Jag reste mig upp på alla fyra och började ta sats för att göra ett utfall mot dörren. Innan jag hann slänga mig tog han ett grepp om mitt hår och drog mig upp så att jag stod ansikte mot ansikte med honom. Jag gav ifrån mig ett gällt skrik. Han höll fortfarande tag om mitt hår när han höjde den andra näven för att förbereda ett nytt slag.

”Far, snälla…” Mina ord var knappt mer än en viskning. Han brydde sig inte om min bön utan laddade energi för slaget. Jag såg i ögonvrån hur dörren flög upp och en skugga uppenbarade sig, skuggan flög fram genom rummet mot oss. Den tacklade min far i sidan så att han flög in i väggen och släppte sitt grepp om mig. Skuggan hann precis fånga upp mig innan jag föll till golvet. Jag tittade upp och mötte Jonas förtvivlade ansikte. Han bar upp mig i sina armar och lade varsamt ner mig i sängen. Sedan vände han sig åter mot min far som nyss kommit upp på benen igen. Jag kan inte avgöra vem som hade mest hat i blicken vid det tillfället. Min far började röra sig fram mot Jonas som tog ett grepp om hans skjorta och slängde tillbaka honom in i väggen. I normala fall hade jag rusat till undsättning, bett dem om att sluta slåss. Nu var det annorlunda, jag ville få ett slut på allting. Så jag låg där, försvarslös och såg dem attackera varandra. Jonas hade ett övertag. Han tog ett nytt grepp om min far och tog i så han flög tvärs över rummet och kraschade in i en trästol. Jonas stod stilla ett tag för att lugna ner sig. Hans natur sa åt honom att göra slut på min far, men hans hjärta sa åt honom att det inte är rätta vägen till en flickas hjärta. Inte för att han behövde hitta vägen till mitt hjärta, han ägde det redan. Jonas vände sig mot mig där jag låg, plockade upp mig i sin famn, gav mig en kyss i pannan som sa ”Förlåt”. Jag ville säga åt honom att han inte hade något att be om ursäkt för, men den diskussionen kunde vi ta sedan. Just nu ville jag bara därifrån, det ville vi båda. Nu ville vi försvinna för alltid, bara vi två. Jag hoppade ner från famnen och tog hans hand och gick vid hans sida. Vi hann fram till dörren när vi hörde min fars andetag bakom oss. Vi snurrade samtidigt runt. Min far stod en halv meter bakom oss, i handen höll han ett avbrutet stolsben, en påle. Två sekunder av koppling, sedan kom paniken. Jag sträckte mig efter pålen men för sent. Min far hade redan borrat den genom Jonas hjärta och han föll nu död ner vid mina fötter. Jag sjönk ihop bredvid honom och det enda som nu fyllde rummet var mina snyftningar och desperata skrik.

TjA! Nu tänkte jag lägga upp en liten grej som jag skrev i förrgår. Den har lite historia bakom sig faktiskt. Detta är nämligen Deltacos läxa :) Hehe nää det är det inte, eller jo, på skämt är det, jag ska förklara.

Deltaco ska skriva en novell i skolan och då blev jag sugen på att skriva. Först skämtade vi och sa att jag skulle skriva den åt henne. Sedan sa jag att jag skulle låtsas att det var min skol uppgift. Sedan blev det helt enkelt såhär: Jag låtsades att det var en beställning av Deltaco, som var hennes uppgift. Det skulle vara en novell och hon fick bestämma vad den skulle handla om. Vampyrer. Hennes historia: Vampyr och människa är kära, men får inte vara det för tjejen (människans) pappa. Vampyr killen ska förvandla henne. Novellen skulle vara i jag-form (första person) ifrån killens synvinkel. Tror att det var ungefär detta hon sa. Blev inte riktigt såhär när jag skrev dock ^^ Ni kan ju se själva hur det blev ;) Jag skrev en till novell som utgår lite ifrån samma personer men med lite annan handling, denna likare Deltacos önskan tror jag. Den kommer troligtvis jag att lägga upp någon annan gång.

Jaja, nog tjatat. Nu kommer novellen. P.s vet inte ens om det är en novell egentligen ;)

Att älskas för alltid

Steg närmade sig. Det var hon, jag visste att det var hon. Jag vände mig om och gick djupare in i gränden. En blinkande lyktstolpe var allt som lyste upp i den kalla natten. Jag backade så att jag stod endast någon decimeter ifrån tegelväggen. Hennes fotsteg saktades ner och jag kunde urskilja en skugga som trädde fram ur mörkret. Plötsligt stod hon där, Josefin. Hon hade bett mig att vi skulle träffas men jag hade misstänkt att hon skulle backa ur. Detta var inget beslut man tog på fem minuter. Hon höjde sin blick och våra blickar möttes. Hon hade fortfarande chansen att vända och springa därifrån. Det gjorde hon inte, istället log hon mot mig och gick närmare. Jag lämnade tegelväggen och mötte henne. Hennes leende var kvar och fick mig att känna trygghet. Hela hon utstrålade trygghet, inte nervositet som jag hade trott.

”Är du säker att detta är vad du vill?” Jag strök en lock från hennes ansikte och försökte betrakta ifall det hade blivit någon förändring i henne uttryck. Fortfarande trygghet.

”Jag har aldrig varit mer säker.” Hennes ögon tindrade av lycka. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara lycklig i denna stund. Hon skulle strax ge upp sin själ och allt hon kämpat för.

”Om du gör detta så finns det ingen återvändo. Du kommer att leva med denna börda för alltid. Det går inte att ångra sig…” Jag kände hur osäkerheten välde upp i mig.

”… Jag vill vara med dig, för alltid. Priset är obetydligt” Hon avbröt mig och hennes ansiktsuttryck var fortfarande detsamma. Jag ville vara med henne för alltid. Frågan var bara, var jag villig att låta henne betala detta pris? Var jag villig att låta henne ge upp sitt liv. Jag var tvungen att visa henne en sista gång vad hon skulle bli om detta var hennes beslut. Jag var tvungen att visa henne vilket monster hon skulle bli. Jag stirrade in i hennes blick med tomma ögon. Jag kände hur mitt rätta jag tog form. Min hud bleknade, mina ögon mörknade och mina tänder växte. De växte fram till de huggtänder de skulle bli. Nu först såg jag förändring i hennes uttryck, hennes blick spärrades upp på mig. Hon hade sett mig såhär förut, men hon skulle troligtvis aldrig vänja sig vid det. Detta räckte inte, jag var tvungen att visa henne ännu tydligare vad jag var. Jag tog ett fast grepp runt hennes överarmar, lyfte upp henne och tryckte upp henne mot väggen. Jag tog inte i med min fulla kraft, det hade krossat henne, men jag tog i tillräckligt. Jag såg smärta utspela sig i hennes ansikte. Nu utstrålade hon en ny känsla, rädsla, fruktan, hjälplöshet. Det var rätt känsla. Nu såg hon vad jag verkligen var. Hennes blick sökte över mitt ansikte, väntade och hoppades på att jag skulle lossa mitt grepp om henne och be om ursäkt. När jag inte gjorde detta utan bara tajtade mitt grepp såg jag hur rädslan växte ytterliggare i henne. Detta var bra. Egentligen inte, inte för min del. För min del skulle jag bara ha förvandlat henne så vi kunde ha levt ihop i alla våra dagar. Det hade varit enkelt, men för hennes del behövde jag göra detta. Jag behövde visa henne den negativa sidan. Nu hade jag gjort det, och hon hade blivit rädd, hon skulle backa ur och jag tänkte inte stoppa henne. Jag älskade henne tillräckligt för att ge henne valet, valet att fortsätta ett vanligt liv. Hon vred sig ur mitt grepp och stirrade på mig en stund. Hennes rädsla övergick till undran. Hon fortsatte söka mitt ansikte. Sedan satte hon sina läppar mot mina och kysste mig, trots mina huggtänder. Okej, jag erkänner, detta var inte vad jag hade väntat mig. Jag hade vetat att hon hade älskat mig, men inte såhär mycket. Hon hade valt. Nu kunde jag inte göra annat än att hjälpa henne uppfylla sitt val. Hon mumlade något mellan sina läppar, ”Jag vill vara med dig för evigt”. Jag drog henne ifrån mig.

”Är du säker på detta? För evigt är inte bara en vecka, det är verkligen för evigt. Om du gör detta val så kommer du inte att kunna ångra dig. Jag vill verkligen inte se dig kasta bort ditt liv. Det är helt och hållet ditt val men jag skulle starkt rekommendera att…” Hon satte ett finger mot mina läppar och hyschade mig. Hennes leende var tillbaka nu.

”Jonas, slappna av. Jag vet jag vill och jag vet vad jag känner. Inget kan få mig att ändra mitt beslut. Jag älskar dig och vill tillbringa så många livstider som möjligt med dig. Jag vill att du förvandlar mig.” Hon hade alltså bestämt sig. Nu var det min tur att trycka henne mot mig och kyssa henne. Det var dags. Jag strök undan hennes hår och satte mina läppar mot hennes nacke. Jag frågade henne en sista gång om detta verkligen var vad hon ville och hon försäkrade mig att det var det. Jag blottade mina tänder och startade förvandlingen.   

Häromdagen lyckades jag skriva lite =) Skrev en grej, det är ingen novel... jag vet inte vad det ät men det spelar ingen roll. Blev faktiskt någorlunda nöjd, såklart inte med allt men överlag så är jag nöjd. Den är på engelska så döm rättvist, okej? :) Ni får gärna ge respons på den, nej, jag skulle bli väldigt tacksam om ni gav respons på den :)

   Jag gjorde en bild till men den kom tyvärr inte med :/

This ain’t no Twilight Saga

Do you wanna know who I am? Do you wanna know what I am? No you don’t. Cause if you would know, I’m gonna have too kill you. I look around me. Everywhere I see people and they all talk about the same thing. Vampires. I’m standing in the corridor, we just finished watching the movie in our english class. I can’t get rid of it. I can’t escape it. And I can’t escape its lies. You say they sparkel. The movie says they sparkel. Well that’s the fiction. Here is the truth: we don’t sparkle. We kill, we slay. We are monster. Everyday I here the words “Oh I wish I was one of them”. Wanna know what I am thinking then? I’m thinking “Sure honey. How about I’ll bit you and you will see how it really is being one of them, on of us. You will see how it really is being a bloodthirsty killing machine that lives forever.” Trust me honey, you ain’t want that life, or whatever you wanna call it. But okey, it’s just too feed on animal blood, right? False. Try feeding on animal blood and you will soon find yourself feeding on you own blood in desperation. No honey, it ain’t working like that. Stephenie Meyer say we can feed on animal blood. I say Ha-Ha. Like non of us hasn’t tried that one. Oh and the most hilarious of them all. Falling in love with a human. I can’t stop myself from laughing. Duh, you wouldn’t fall in love with a potato would you? Laughable isn’t it? No, Stephenie Meyer got it all wrong. Sure we love food, but not in that way. Seing the movie makes me sick. And reading the books? Well I aint sinking that low. I hear you talking about how hot Mr. Pattinson is. Seriously? He is just another fucked up actor covered in too much make up. Wanna see the real hotties? Trust me you don’t want that, cause they ain’t soft and smooth. Thay surely are hot but they are also dangerous and always hungry. They wouldn’t even think of you like anything else than someone who can satisfy their thirst. I wouldn’t think of you like anything else besides that. The only reason one of them would save your life is so they could take it themselves. Their lust for that is hugh. Scary thought huh? How about we talk about something besides them for a moment. Lets talk about werewolves. Ha! I Laugh-Out-Loud! Like they would excist! All of the killing wich they have get credits for aint done by them. Read it slowly, They-Don’t-Excist. Whoever made them up was just some screwed pshyco. And whoever belives in them I would say are as well.

    So sparkel in the sun? We wouldn’t even be able to go out in it! Feed on animals? Ha! Not likely. Fall in love with food? Seriously? Are you that stupid so you’ll believe that one? Oh and by the way, about the killing part. A stick through the heart will be just fine. You don’t have too rip our body apart and that stuff, we’ll only recover from that again. It’s not that hard putting yourself back again. But a stick through the heart, that will surely kill us. One problem just, you’ll never get that far. One step toward us and we will cut your throat open before you could even blink. Scary thought? Well be so sure, no one of us would even hesitat on doing it. So the Twilight Saga? I would say it’s bullshit. Sue me, I don’t care. I know the truth and now hopefully, so do you. So believe me when I say this: The real world ain’t no Twilight Saga.  

Igårkväll hade jag och min mamma det lite mysigt. (okej, kanske inte var så jätte mysigt) Vi gick ner till vattnet ihop :)

Hon invigde sitt fiskespö som hon fick när hon fyllde för ett tag sedan, dock fick hon ingen fisk. Och jag hade med mig min kamera och fotade "lite" bilder på vattnet. Det blev 70 stycken.... Så jag valde ut några som jag lägger ut här :) Ni får gärna säga vilken som ser minst hemskast ut ^^ Eller ge mig gärna tips, alltid bra att få :) Förresten, kan ju tillägga att alla dessa bilder är oredigerade, har endast satt text på dem. Ni får ej (som om ni skulle vilja) ta bilderna utan mitt tillstånd, oki? :)

Här är de iallafall:

1.   

2.  

3.

4.  

5.  

6.  

7.  

8.  

9.

10.

11.

12. 

13.  

14.