Jag skapade precis en ny kategori, "Be my vampire (by me)". I denna kategori kommer jag skriva en en berättelse, eller vad den nu är för något, som jag har börjat skriva på. Jag kanske borde haft den under kategorin "saker av mig" men bestämde mig för att ge den en helt egen kategori ^^ För hoppningsvis så kommer jag skriva lite varje dag och lägga upp, men vi går se hur det går. Jag kanske tröttnar på den och lägger ner den ^^ Man vet aldrig med mig.

Detta ska den handla om:

Vampyrer. Det är ju en väldigt populär grej just nu, men jag älskade vampyrer långt innan twilight-skiten kom och gjorde det poppis. I nästan alla vampyrgrejer som finns och är populära nu är det så här: En kille är vampyr. En tjej är människa. Kärlek uppstår. Människotjejen vills ha av flera killar, gärna övernaturliga (vampyrer?). Ungefär så där är det i flera, Twilight, Vampire diaries, true blood... Lite synd att nästan alla kör samma grej, basic iallafall. Så jag tänkte såhär: Jag går emot vampyr modet och gör typ tvärt om. Så i denna som jag skriver ska det vara en vampyrtjej. Det ska vara en människokille som är mobbad. Vampyrtjejen ska ha en "medhjälpare" som är en vampyrkille, som gillar henne. Osv, mer får ni inte veta än. Jag bryter vampyr-modet lite grann iallafall ^^

Första delen på "historian" kommer inom kort... lämna gärna kommentarer på den ;)

Tänkte förklara lite hur jag har sett ut för det är ju såååå intressant att veta xD

Jag hade på mig min nya MussePigg t-shirt idag. Jag "lektions-shoppade" den igår ;) Min mamma var och handlade och jag hade tidigare sett den t-shirten och funderat på att köpa den. SÅ nu såg min mamma den och smsade mig och frågade om jag ville ha den. Jag kom fram till att jag ville det och det är jag glad för, jag är skit nöjd med den hitills ^^ Till t-shirt hade jag vanliga leggins-jeans.

Jag hade också på mig lite mascara idag. Oftast brukar jag inte ta smink men kände utav någon anledning för att ta det idag, vet inte varför. Men det spelar egentligen ingen roll om jag tar det eller inte. Folk verkar ändå inte se någon skillnad. Jag märker skillnad men tydligen inte alla andra. Så det känns inte som om det spelar någon roll om jag har det eller inte. Jag är ingen utseende-fixerad typ men det hade ändå varit kul om folk påpekade sådant när man nästan aldrig har det. Deltaco brukar inte heller ha smink men hade det av någon anledning idag. Jag hörde en person kommentera att hon hade det, jag tyckte inte att hon hade så mycket men tydligen syndes det mer ändå.

Mitt hår hade jag inte gjort något speciellt med, bara ett hårspänne som håll borta luggen som inte är någon lugg längre ;)

Såhär ser min nya t-shirt ut som jag alltså hade för första gången idag =)

Mina sminkade ögon finns också med i collaget. Det märks väl troligtvis inte så mycket att jag har smink. Jag har ganska mörka ögonfransar så det är väl onödigt med mascara men man känner sig ändå (hur mycket jag än hatar att erkänna det) snyggare när man det det på något sätt.  

So that's it ^^ 

Detta är en text som jag skrev när jag kände mig missnöjd och deprimerad. Det var inte så jätte länge sedan. Jag tror det är någon slags novell. Jag skrev den också som en övning inför nationella i svenskan. Inget riktigt skolarbete alltså, den har nog inte så hög kvalitet. Här kommer den:

Monstret i spegeln

Du tittar på repet som ligger i din hand. Du vet precis vad du ska göra och du vet att du måste göra det. I alldeles för lång tid har du nu gått och kämpat med dig själv. Försökt har du gjort. Försökt att ändra dig och bli den alla vill att du ska vara, inklusive dig själv. Förgäves har du försökt. Varje gång har du misslyckats och gjort dig själv besviken. Du vet precis hur du vill att du ska vara. Du kan se en bild framför dig. Det enda du inte kan är att lyckas. Gång på gång gör du dig själv besviken och nu orkar du inte längre. Detta måste få ett slut. Du ställer en stol mitt på golvet. Stolen har funnits enda sedan du var liten. Du klättrade på den och brukade låtsas att den var din borg. Minnen ifrån den lyckliga tiden flyger fram i ditt huvud. Ifrån den tiden då du var nöjd. Du var nöjd med dig själv och det fanns ingen som ställde krav på dig. På den tiden visste du inte att du skulle komma att hata dig själv i framtiden. Du visste inte ens vad hata var. Det enda du kände till då var din barbiedocka och jultomten. Du går fram till dörren och låser den sakta. Förhoppningsvis hörde ingen dig. Men det hade ändå inte spelat någon roll. Inget skulle kunna stoppa dig nu. Inte ens rop utifrån som bad dig att låta bli. Du vet vad du måste göra. Du måste få ett slut på det, lidandet. Ditt lidande har varit stort alldeles för länge nu. Du har vetat att du har velat få ett slut på det men aldrig riktigt lyckats. Du har försökt men det har aldrig blivit av. Förra gången hade de hunnit stoppa dig. De hade hittat dig men kniven i handen tryckt emot bröstet. De hade gråtit och sagt att de älskade dig och att du var perfekt. Du hade trott dem. Det hade varit precis de orden du behövde höra och du släppte kniven till marken. Du hade verkligen trott dem när de sa att du var perfekt. Du visste såklart innerst inne att det inte var sant men du önskade det så gärna. Nu skulle ingenting kunna stoppa dig. Du knyter en fin ögla utav repet och hänger upp den på kroken i taket. Innan du avslutar det vill du få en sista blick utav monstret som har förstört ditt liv. Du vill säga en sista gång till henne att du hatar henne. Du går med bestämda steg emot spegeln och möter din egen blick i den. Blicken är full utav hat. Du hatar henne och hon hatar dig tillbaka. Ni kan inte samsas och när ni väl gör det så lyckas ni alltid ta fel beslut. Nu tänker du ta rätt beslut. Du tänker göra dig av med henne för alltid. Du viskar en sista gång att du hatar henne och vänder henne sedan ryggen. Du ställer dig upp på stolen och trär öglan runt din hals. Du ber alla du har sårat om ursäkt. Du ber alla som du har gjort besvikna om ursäkt. Du ber alla som har älskat dig om ursäkt. Sedan tar du klivet. Klivet rakt ut i ingenting. Klivet in i den andra världen.

För ett tag sedan så hade vi i uppgift i skolan att skriva en dikt om kärlek. Jag gjorde en hel del försök att få till något bra, såklart gick det inte ;) Dikter är nog inte min starka sida ^^ Men här är några utav mina försök:

Kärlek…

Det kan betyda två saker

Lycka och smärta

Det kan vara något vackert

Men det kan också vara något hemsk

Det kan vara besvarat

Men också obesvarat

Det är något av det finaste man kan uppleva

Men kan också var något av det värsta

Det kan få en att älska livet

Men också få en att vilja dö

Så då är den svåra frågan, är det värt det?

Du säger att du ska ta mig på bio

Varför gör du det inte?

Du säger att du ska hålla om mig

Varför gör du det inte?

Du säger att du ska hålla min hand

Varför gör du det inte?

Du säger att du älskar mig

Varför skulle jag tro dig?

Du frågar om jag är okej

Jag säger att jag mår fint

Du berättar något roligt för mig

Jag skrattar ett fejkskratt

Du säger att du älskar mig

Jag biter ihop och säger detsamma

Du ger mig en present

Jag spelar glad och tackar artigt

Du kramar om mig

Jag kramar motvilligt tillbaka

Jag spelar ett skådespel varje dag

Jag försöker att återfå gnistan

Men det finns ingen glöd

 Elden den är död

Nu kommer det en liten skoluppgift som ska in imorgon. Jag har kämpat ett tag med denna boken nu. Jag har fortfarande inte läst ut den ^^ Men det behövdes inte i uppgiften, så det är ju bra. Rescensionen är på engelska eftersom det var i engelskan vi fick uppgiften och boken var på engelska också. Jaja, här kommer iallafall min engelska bokrecension på "Interview with the vampire" (ursäkta min engelska xD)

Book report

I have read the book ”Interview with the vampire”. It is the first book in a serie called “The vampire chronicles”. The author to the books is Anne Rice who was born in 1941. She has been appointed New York Times best selling author. The book that I read was one of my own. I bought it at Internet a while ago. I really liked the title because it says “vampire”. I also got cought by the cover of it. The specimen that I own has a nice black background with three red burning candles on it. I thought it looked mysterious and that is how a vampire-book is suppose to be, so I decided to buy it.

“Interview with the vampire” is about a man named Louis. He had a miserable life and his brother had passed away. The year was 1791 and Louis was only twenty-five years old when he got transformed. A vampire named Lestat found him and bit him. Louis turned into a vampire and got stuck with Lestat. Later on Lestat feels that Louis wants to leave him and go on on his own. Lestat then turns a little child into a vampire. Her name is Claudia and she becomes their “daughter”. Lestats plan succeed and Louis stay. But both Louis and Claudia wants to accommodate from Lestat who is trying to manipulate them… The book isn’t called “Interview with the vampire” for nothing. Nearly the whole book consists of flashbacks from Louis life. He is telling a young reporter about his life as a vampire, he gets “Interviewed”. The interview takes place in our own time.

As you probably found out from the part above the main character in the book is Louis. He is telling his life in this book. You get to follow him his whole life after him becoming a vampire. He is trying to be kind and don’t like playing with or hurting humans. He even tries to feed on rats instead. He is a little bit sensetive for being a vampire. He is more human than a predator I think. Unlike Lestat, the vampire who bit him. Lestas loves killing and playing with innocent life. He loves the immortality and everything that belongs with it. Claudia, the young girl that Lestat also transformed, has nothing against killing either. She uses her innocent look to attract people. The only thing she dislike with being a vampire is that she can’t grow up. By time she becomes a twenty year old woman trapped in a six year old body. That makes her very angry because she do not want to look like a “baby” forever.

I really like the part when Claudia gets upset because she can not change. She can’t even cut her hair because it only grows out again. I think it is a little sad and feel compassion for her. Who would like to look like a little child for all eternity? The only thing that is aging is her soul. In the scene she gets really mad and screams at both Louis and Lestat and wants to know who did it and why. Louis had a guilty conscience because he was the reason why Lestat did it.

I think that the book was a little bit hard to read. There were many difficult words that I didn’t understand. But I often understood the context anyway. The book has 342 pages and is a pocket so it’s not that long, but it takes time to read because it is a very slow language in it. It’s not the same kind of english that you learn in school. Anne Rice builds her sentences in a very different way. What I did like in the book was how the vampires acted. If you compare this vampires and the vampires in “Twilight” I like this ones much, much better. In “Twilight” they are glittering in the sunlight, I mean seriously, how “vampirish” is that!? They also can fit in with humans nearly without any problem in “Twilight”. In “Interview with the vampire” they atleast got a bit of problem with that. There has been made a movie out of the book and I have seen it. I think that they have shortened it down a lot but that is understandable. The movie was okay but a little bit wierd and so is the book.

I actually don’t think this book has a message. I think that the author Anne Rice just wrote it without thinking about  trying to convey anything. The only possible thing that I could think of is that a vampire is nothing you would like to be. It’s nothing fun living forever, it’s nothing fun watching everybody around you die and it’s nothing fun to kill people without being able to control it. That is the only message I can think of.

Hm... Would I recommend this book? That is a very good question... I do not believe so, actually. This book did not really caught my interest. When I read a book I want to get stuck in it, I want to read it forever and never put it away. I like that feeling when I read. That’s the feeling you get when you read a good book. I did not get that feeling when I read this book. I don’t know why, I usually like books with this theme. But this book... I don’t know, it didn’t really got there. I got bored when I read it and wanted to put it away. Maybe this book just wasn’t for me. It might fit somebody else perfectly. I’m sure Anne Rice is a good author and write very well and this book can be liked by many. But if you ask me I wouldn’t recommend it.

__________________

Yapp, that's it ^^ jag förväntar mig inga kommentarer på den, jag förväntar mig inte ens att någon orkar läsa xD MenMen här var den iallafall^^

Nu har jag skrivit en krönika. Den handlar om att folk pratar skit hela tiden. Jag ska kanske skicka in den ikväll eller så lämnar jag den någon annan dag. Ge gärna respons, eftersom detta är ett skolarbete kan det vara väldigt bra att få ^^ Here it is:

Prata inte bakom min rygg, tack!

Jag har märkt att det är väldigt många som snackar skit bakom ryggen på folk. Till och med på sina så kallade kompisar. Jag har väldigt många exempel på detta. Det senaste exemplet var på bussen på väg till skolan. Vi satt fem stycken tjejer och pratade om lite allt möjligt. Vi skrattade och hade det trevligt. Plötsligt byts samtalsämnet. Från att ha pratat om trevliga saker började helt plösligt en utav tjejerna prata om en annan tjej. Alla de andra tjejerna lyssnade spänt. Hon berättade om när tjejen hade gjort bort sig och sa att hon var väldigt äcklig. Genast hakade alla andra på och började prata om den där tjejen. De berättade allt dumt och konstigt som de hade sett henne göra. Framförallt två tjejer, som dessutom ska vara hennes kompisar, ledde samtalet. Alla skrattade och tyckte det var jätte roligt att göra narr utav tjejen. Jag tröttnade på dem och ville inte lyssna mer. Jag vände bort huvudet mot fönstret och tittade ut. Deras röster hördes ändå bakom mig. Efter ett tag så sa en utav dem att det var dags att prata om något annat. Samtalsämnet byttes och de fortsatte som om ingenting.

Överallt pratar folk skit om någon annan. När man tänker på detta så tänker man väl oftast på ungdomar. Vuxna som tänker på detta tänker kanske att det inte rör dem utan att det bara är de ”bråkiga ungdomarna” som håller på med sådant. De har helt fel. Det kanske inte är lika vanligt bland vuxna men det förekommer i deras värld också. På jobbet som exempel, där pratas det om andra arbetskamrater. Det kanske till och med pratas om ens egen familj, eller ens chef. När man kommer hem från jobbet och någon där gjorde bort sig så kanske man vill dela med sig av det till de övriga i hemmet. Då skrattar man och gör narr av det som hänt.  Varför håller folk på såhär egentligen, är det roligt? Enligt en undersökning som har gjorts på en hemsida så är stor del av allt skvaller något negativt om en annan person.

Jag kan inte förstå varför folk håller på såhär. Ingen vill väl själv bli pratad negativt om, vill du bli det? Jag tror att nästan varenda människa har sagt något dumt om någon annan person. Om man tänker efter riktigt noga så kan man säkert komma på flera tillfällen som man har gjort detta. Och om man inte gör det så tänker man inte efter tillräckligt. Eller så kanske man helt enkelt inte var medveten om att man gjorde det. Du kanske pratade skit om någon annan förra veckan helt omedvetet och nu är det glömt. Det spelar ju ändå ingen roll om man säger att någon är helt jävla trög i huvudet, eller gör sig rolig över någon annans utseende. Personen man hånar får ju ändå inte reda på det, och det man inte vet kan inte skada en, eller hur? Är det kanske så folk tänker när de pratar skit? Eller pratar de skit för att då känner de sig som en bättre människa? Varför gör du det? Känner du dig som en bättre människa efteråt? Eller gör du det helt enkelt bara för att vara elak? Du kanske tänker att du inte har gjort det. Jag kan nästan lova, du har gjort det. Du kanske till och med gör det dagligen. Du kanske inte ens tänker på det. Jag kan erkänna att jag har gjort det. Jag kan också tala om att jag försöker sluta med det. Man kanske tror att det är något man inte kan sluta med om man har det som vana, och kanske är det så. Det kanske är lika svårt att sluta med det som att sluta röka. Men om man inte försöker sluta röka så går det ju inte att sluta, så varför skulle man då kunna sluta prata skit om man inte försöker? Försök sätta dig in i personen som du pratar oms situation. Vill du att folk ska säga fula saker om dig, kalla dig fula ord när du inte är där? Tror du att någon annan vill det? Det tror nämligen inte jag. Därför måste vi sluta med detta onödiga elände. Det kan bli svårt att motstå men det skadar inte att försöka. Nå, tänker du försöka?

*mitt namn*

_______________________________

Jag har inte skrivit krönika tidigare, möjligtvis här på bloggen utan att veta om det ^^ Så jag är inte ens säker på om detta faktiskt är en krönika, vad tycker ni? =)

Nu har jag nog bestämt mig vilken dikt det blir. Jag har ju i läxa att skriva en dikt men blir aldrig nöjd. Jag skriver nog mest deppiga och det gillar jag. Men det kanske dock inte är det bästa att ta me till skolan. Så jag TROR att det blir denna:

Vad är kärlek?

Att älska är något bra

Och oftast gör det en glá

Men ibland så kan den vara ledsam

Och man vill bara fly undan i skam

Många människor hittar kärleken

Och då brinner veken

Elden kan förstås släckas

Och efter det kan hjärtat fläckas

Vi vill uppleva ”lyckliga i alla dar”

Och leva för alltid som ett par

<3

Här kommer en till dikt. Läs mer om varför jag skriver massa dikter just nu i detta inlägget. Lämna gärna respons (äkta åsikter såklart) vad ni tycker om den =) Här kommer den:

Du älskar vitt, jag älskar svart

Du älskar hundar, jag älskar katter

Du älskar Akon, jag älskar Cindi Lauper

Du älskar Top Gun, jag älskar Titanic

Du älskar naturen, jag älskar hemmet

Det enda vi har gemensamt

Är att vi älskar varandra <3