Det känns som jag blivit fast i en bubbla, eller en ond cirkel. Eller rättare sagt, det känns som hela mitt liv är fast i en ondskefull liten bubbla. 

Jag tänker tillbaka på hur mitt liv var förr, främst på högstadiet. Då det bara var jag, Deltaco och vår hobby. Och jag tänker, det var härliga tider det. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka. Jag vill bli lycklig igen osv osv. Men sen tänker jag efter lite längre och inser, jag var ju inte så jävla glad egentligen. Jag längtade efter att mitt liv skulle börja, kände mig ensam, grät då och då. Bara denna blogg är ett bevis på detta. Än idag har jag nästan precis samma tankar. Missnöje med mig själv, ensamhet, tomhet, längtan efter något som jag inte riktigt vet vad det är. 

Jag är en tänkare ibland (på gott och ont) och jag har försökt komma fram till varför jag känner såhär. Har jag kommit in i en depression? Men så tänker jag efter, jag har ju egentligen alltid varit sånhär... Och med "alltid" menar jag ungefär de 5 senaste åren, från högstadiet. Innan dess (lmini-lågstadiet-mellanstadiet) räknar jag inte med, då var jag ett litet barn som bara hade fokus på att leka och hade det problemfritt. Det är först på högstadiet som man börjar försöka finna vem man är osv. 

Så min slutsats blir att jag knappast kan ha kommit in i någon slags depression. En depression kommer man ju bara in under en viss tid. Annars skulle ju hela mitt liv vara en stor jävla depression och det känns inte så himla lockande... Men jag kanske helt enkelt är så här. Pessimist? Fast ändå inte, för jag kan se positivt på saker. Jag är kanske bara en person som inte är skapt att känna sig lycklig och nöjd. Den tanken skrämmer skiten ur mig bokstavligt talat.

Det är nog det jag är mest rädd för. Att jag inte är skapt för lycka.

Överdriver jag? Kanske... Men varför har jag då jämt dessa tankar?...

Tjenare mors!

Det har ju änna blivit ganska klent mellan blogginläggen, sisådär ett gäng månader mellan varje ;) Så självklart har en del hänt och jag tror att jag även ändrats en hel del som person, men det tänker jag inte ägna detta inlägg åt. Går ju tvåan på gymnasiet, har ett nytt kompis gäng. Deltaco hänger dock kvar :D dock kanske inte riktigt så nära som förr... och hon har skaffat kille :D För min del är
det fortfarande dött på pojkvän-fronten. Killar har kommit och killar har gått. Fast det där är nog egentligen fel sätt att uttrycka det på för det för mig lite att framstå som någon sorts killmagnet och det är verkligen inte fallet. Fallet är snarare att jag börjat bli intresserad av någon, föreställt mig hur
det skulle vara att bli tillsammans med den, kanske pratat och umgåtts lite och sedan har det skitit sig.... Men iallafall, det jag tänkte skriva om nu är något ganska aktuellt, och
självfallet innefattar det en kille...

Så, det finns ju det där aset som jag varit intresserad av väldigt länge (för länge!). Och ja, jag kallar honom för as för det är han verkligen, okänslig, dryg, ego, "bitchig", helt enkelt "Totally not prince
Charmy". Så varför gillar jag honom då? Varför kan jag inte sluta tänka på denna idiot? Jo tack det undrar jag också -_- Och det är inte så att han e dryg mot alla andra men gullig mot mig, utan han är ett as även mot mig.  Jag kommer inte helt ihåg om jag skrivit om detta tidigare men i början av tvåan
tror jag det var så var jag på fest hos honom (låter så fel att skriva fest, för det får en att låta populär och det är jag verkligen inte xD) och det slutade iallafall med att vi strula. Och helgen efter det var vi nyktra och strula igen. Dock vet jag att detta inte betydde något för honom för han är bara en kåt jävel och jag vet att han strular väldigt ofta.  Sedan pratade vi typ inte på jättelänge, tidigare skrev vi i stort sett lite varje dag, inga meningsfulla konversationer men ändå. Vi har tidigare bott på olika platser men för några månader sedan flyttade jag hemifrån (STOR GREJ!) så nu bor vi i samma stad, i samma område, ca 3 min ifrån varandra. Och för ett tag sedan råkade jag stöta på honom på buss, det blev att vi pratade lite och sedan har vi börjat med våra inte-så-meningsfulla-samtal via sms.

Jag nämnde ju att han är en kåt jävel, vad jag inte nämnde var att jag också är det... Eller, jag är ju oskuld och så, men man skulle väl kunna säga att jag är en "erfaren oskuld". Och jag har tänkt en del på sex, när jag kommer ha det första gången, om det kommer göra ont, vem jag skulle vilja ha det med
osv. Av de som jag har strulat med så har det helt klart känts bäst med honom. Så därför har jag tänkte, vore det verkligen så fel att förlora oskulden till honom? Jag har dock börjat tycka lite illa om begreppet "förlora oskulden", det låter så hemskt av någon anledning, som om det skulle vara något dumt och är en jättestor grej och så.... Säger man däremot "haft sex för första gången" då tycker jag det låter bättre, låter mer positivt, som något man vill göra, men det kanske bara är jag som överanalyserar sätten att säga det på xD men skit samma, nu började jag komma in på lite sidospår ^^

I vilket fall som helst ledde mina tankar fram till att jag nog vill ha sex med honom, åtminstone strula med honom igen. Så en dag frågade jag vad han skulle göra på kvällen och om han ville se på film, dock skulle han iväg och dricka -_- Detta var kanske någon/några veckor sedan. Ibland när han suttit och druckit så har han skrivit "kom hit och drick" typ men jag har antingen haft saker för mig eller inte haft lust. Så i fredags hade han varit någonstans och druckit (såklart, tycks vara allt den människan gör...) och vi smsade. Jag skrev att jag såg på film och han frågade om han fick komma. Fick panik och fick slänga mig in i duschen och fixa mig och sån skit (Klockan halv ett på natten!), så det slutade iallafall med att han kom runt halv två. Vi la oss i sängen och såg på Jurassic Park, en bit in i filmen slutade det med att vi började "hålla på". Nää nu ska vi inte vara så finkänsliga, men "hålla på" menar jag att det började med att vi kysstes, sedan åkte allt mer kläder av, det började tafsas mer och mer och vips var bara underkläderna av. Han försökte ta av mina trosor men jag stoppade honom.
Försökte fundera över om jag ville ha sex med honom eller inte, plus att jag var ganska ovårdad och orakad där nere så det stärkte ju inte direkt självförtroendet. Jag funderade också över (och gör fortfarande) om han vet att jag är oskuld, jag tror det men jag vet ju itne. Han har vetat det förr men han kan ha glömt bort det. Kändes iallafall dumt att bara slänga ur sig att man var oskuld, känns som det hade dödat stämningen lite. Tror dock att han fattade att jag var det, annars är han lite trög (vilket han ioförsig är ibland). Det slutade iallafall med att jag tänkte "what the hell, någon gång måste bli
den första". Så trosorna åkte av, kondom hämtades..... och sedan sket det sig xD Han fick inte in den, antagligen var jag för trång (läst lite på internet, de påstår att man inte kan vara för trång, bara i ytterst sällsynta fall, utan att det beror på att man inte är tillräckligt våt, men jag har fortfarande fått för mig att jag är för trång). Jag hade det faktiskt på känn att det skulle bli så, har "onanerat" och det har varit ganska trångt bara för det, och kukar är fan inte små xD Han försökte iallafall få in den, var på väg ett tag, men det gjorde ont så slutade med att jag sa "ao" (sa, inte skrek) så det fick avbrytas. Det slutade med att vi fick återgå till smek och kyss istället. Så jag har haft "nästan-sex" till Jurassic Park, har nog aldrig varit så glad förr när jag sett den, brukar tycka den är grym men samtidigt vara livrädd för de där dinosarna ;) Till slut somnade vi iallafall. Mycket mysigare att somna mysandes med en kille än själv :) Nästa dag låg han typ och halvsov i sängen framtill kl 14-15 och medan han sov kollade jag på Jurassic Park 2 och 3 :) Sen drog han och end off story. För den dagen iallafall....

På lördagen kom en tjejkompis och sov över. På söndagen däremot skrev han runt nio
och frågade om han kunde komma över. Så då blev det till att stress fräscha upp
sig lite igen. Först satt jag på facebook och han tog datan och chattade med
några av mina vänner. Dock ville han inte skriva med en utav mina närmaste
vänner eftersom hon är mörkhyad, så jag tog datan ifrån honom och skrev till
henne själv. Och detta leder mig in på en väldigt viktig (och förjävlig)
detalj, nämligen att han är rasist!!!!! -_- han påstod att han inte var rasist,
han bara inte tyckte om mörkhyade, men han kunde fan inte svara på vad
skillnaden var. Detta HATAR jag med honom! För jag HATAR rasism, som sagt är en
nära vän till mig lite mörkhyad och hon är skit schysst så jag avskyr när folk
säger något nedlåtande för att personen är mörk. Jag har till och med slått
till folk som sagt rasistiska saker, dock var det på fyllan och jag minns inte
så jättemycket men ändå...

Vi såg iallafall på Robin Hood (den med Kevin Costner) och i den filmen har han en mörkhyad kompanjon (Morgan Freeman), så själklart började han säga rasistiska saker. Sa åt honom att hålla käft, och att jag slänger ut honom annars. Vi såg en bit på filmen och det slutade såklart med att vi började hångla, smekas och allt det där igen. Kläderna flög av, hans finger var i mig och jag runkade av honom lite, inte så mycket. Sedan försökte han stoppa in den i mig och jag sa "kondom". För jag tänker verkligen inte ha sex utan kondom! :) Dock orkade ingen av oss gå bort och hämta en så det ledde bara till att vi mellan kyssar fick fram "Nej, du får hämta den. Gå nu". Blev inget utav sex-biten utan vi höll på och smekas och rulla runt och sedan låg vi bara och myste och kollade på filmen. Så vi låg där och myste, jätte trevligt, men sen sprack det.... Han sa elaka rasistiska saker om personen i filmen som jag inte ens tänker citera här. Och då blev jag förbannad, dels på honom och dels på mig. Jag kunde inte ligga där i armarna på en som sa sådana saker så skällde på honom och drog mig undan och bort från honom. Han försökte få mig och ligga kvar men la mig med ryggen mot honom på andra änden av sängen. Blev lite förbannad på mig själv och fick tankar som "Vad fan håller jag på med?", "Han är ett svin, nog måste jag väl förtjäna bättre?", "Han är nog han inte värd mig", "Hur fan kunde jag ligga här och försöka ge någon njutning som säger sådana saker?". Kände att jag inte klarade av att vara kvar och behövde ut och få luft och tänka så drog på mig kläderna och stack ut utan att säga något och han sa inget heller. Så jag lämnade alltså honom kvar i min lägenhet och stack ut i stan mitt i natten, klockan var runt 1, det var kanske inte det smartaste att göra. Sedan gick jag iallafall bort en bit från lägenheten, stoppade vid en busskur och la mig på bänken, övervägde att sova där över natten. Kallt som fan var det. En timme senare hade jag bestämt mig för att gå tillbaka och var då för jävla pissenödig. När jag kom tillbaka till lägenheten så hade han stuckit, har ingen aning om vilken tid han gjorde det, men kan väl inte direkt klandra honom för att sticka. Låg vaken ett tag och somnade sedan. Skulle upp till skolan följande dag (alltså idag) så det blev inte många timmars sömn, kanske 3-4. Så, jag spenderade alltså en timme halvsovande i kylan i en busskur inatt.... Lovely... Och det som störde mig mest när jag låg där ute var att han inte ens skickade iväg ett sms och undrade vart jag var. Ett "Vart e du?" eller vad fan som helst hade räckt, det bevisar ju bara hur jävla lite han bryr sig...

Så that's the story of my life right now.... När jag gick hem igen tänkte jag att nu skiter jag fan i honom framöver. Nu i efterhand har jag börjat tvivla. Jag vet vad jag kan vänta mig av honom: att han inte bryr sig ett skit. Och på något sätt känns det som en trygghet för mig. Jag vet inte hur det känns när en kille verkligen tycker om en och bryr sig om en. Jag orkar inte med sånt där strul om att försöka tolka signaler och försöka lista ur om en person gillar en eller inte... Jag är så jävla trött på det för det visar sig alltid att personen inte gör det.... Jag är så jävla trött på att bli besviken.

Jag känner mig ensam.

Jag har insett det faktum att ingen kommer helt mirakulöst börja älska mig. Men jag behöver någon som håller om mig, någon som smeker håret ur mitt ansikte, någon som kysser mig. Och detta kan han ge mig. Han kan inte ge känslorna men han kan ge det fysiska och det är alltid något. Jag tror att jag behöver det just nu.

Så just nu är jag jävligt förvirrad. Jag har hoppats på råd från mina vänner. Jag hade önskat att någon bara sa åt mig vad jag skulle göra. Den respons jag fått är "Om du tycker det känns rätt så stöttar jag dig", "Om du vill så gör det". Och sedan en som sagt "Jag tycker du ska lägga ner honom. Han verkar inte bra". Jag vette fan vad jag ska göra.... Jag vette fan vad jag känner... Men om han frågar om han kan komma över igen så lär jag väl antagligen svara ja, ör för svag för honom. Är bara glad att jag är så pass självständig att jag kan vägra sex utan kondom, och inte gör något mot min vilja.

Han skrev förresten till mig idag på förmiddagen. Det blev en stel konversation och jag kände inte det minsta för att vara trevlig mot honom. Han frågade inget om igår. Vart jag gått, när jag kommit hem, om jag var sur på honom, inget.

Hur kommer det sig att den killen som jag vill ha är den killen som behandlar mig sämst?

Jag vill bara babbla på. Jag vill vara ego. Jag vill prata om mig själv. Mer än jag redan gör. Jag vill få orden, känslorna och händelserna ur mig. Men jag kan helt enkelt inte. Det skulle ta alldeles för lång tid. Jag skulle inte få med allt. Chansen är redan över. Jag sväljer istället.

Här kommer ett klag-o-depp-inlägg. Precis som 93% av mina inlägg nuförtiden är. Jag bloggar ju knappt längre och då jag väl gör det är när det hänt stora saker, eller när jag behöver prata med någon och denna någon får bli min blogg. Alltså en del deppinlägg. Dock sätter jag mig ju inte här så fort det är minsta lilla grej, utan bara när jag verkligen känner att jag behöver det. So here it goes...

The story: Jag är ett skillsmässobarn (tänker inte hlaga på den biten, finns folk som har de värre). Har bott hos mamma men varit hos min pappa varannan helg. Hos pappa växte jag upp som ensambarn. Där fanns pappa, hans fru, farmor, farfar, farbror/gudfar, farbrors fru m.m men inga andra barn. Vilet betyder att lilla jag växte upp i centrum därborta (varannan helg alltså). Och då menar jag inte centrum som i "jag-är-en-bortskämd-bitch-och-får-allt-jag-vill", utan bara att vara väldigt älskad, framförallt av farmor. Men är detta så konstigt? Jag var ju faktiskt det enda barnet så långt man kunde se typ. Och det blev ju alltid succe överallt, och jag måste erkänna att jag själv tycker jag var väldigt gullig när jag var liten (fast egentligen är jag ju fortfarande liten, -kort alltså). Jag är heeeel nöjd med min uppväxt där och stormtrivdes, saknar den tiden. Allt var frid och fröjd. Tills POFF jag var runt nio och en lillasyster dock upp och POFF POFF, nu finns plötsligt tre nya barn där. Har nu en lillasyster på 7år, en på 4år, och en lillabror på ett år där. Vilket innebar att jag gick från älskat-centrum-ensambarn till ett extra barn.

Nu är jag hos min pappa allt mer sällan, och det värsta av allt är väl att det händer att jag fäller någon tår ibland när jag är där. Dock har jag alltid lyckats vara diskret med detta, sen om det är bra eller inte är en annan fråga. Nuförtiden pratar jag inte lika mycket där, pratar knappt. Men seriöst, när skulle jag kunna prata? Mina småsyskon (iallafall den äldsta) babblar ju på jämt.Så där sitter jag, tyst och dum och känner mig som en utstött liten femåring. Det är synd med tanke på att jag förr hade det så bra där. Min äldsta lillasyster är en jobbig liten sak, babblar jämt, kräver uppmärksamhet, får uppmärksamhet, och självklart ska hon ju vara duktig också, etc etc... Visst kan min pappa och hans fru också bli trötta på henne, men hon är ju ändå faktiskt deras första riktiga gemensamma barn... Jag skulle vilja veta vad de tänker om min situation, om de någon gång tänker "Jag undrar om Somessedup känner sig utanför", för än så länge på 7år så har de inte visat särskillt mycket täcken på de. Visst säger de åt mina småsyskon att lämna mig ifred ibland, men det är en helt annat sak. Jag undrar om de har minsta misstanke på hur mycket jag faktiskt vantrivs där.

Min farmor verkar vara den enda som faktiskt förstår hur jag känner mig, trots att jag aldrig riktigt berättat det helt för henne, hon är åtminstone den enda som visar tecken på det. Det är därför min farmor är min favorit släkting på den sidan släkten, hon förstår. När min morfar blev sjuk för några månader sedan (stroke, väldigt allvarlig. familjen har fått en del problem efter de, vill inte prata om de, har inte pratat me någon om de. Han sitter nu i rullstol och är halvt förlamad) så slog det mig att faktiskt folk som står en nära, folk man älskar, kan försvinna... Jag insåg också att min farmor är en sådan person, så efter detta så sa jag till henne den enkla lilla frasen med stark innebörd "älskar dig farmor", hennes reaktion tror jag var att hon sa med ett leende "vad sa du?", sen minns jag inte om jag fick en kram eller hur det var. Då insåg jag att farfar stod bakom henne så jag slängde in ett "och dig också farfar" snabbt så att han inte kände sig för utanför iallafall ^^ Jag brukar nämligen inte säga "jag älskar dig" så ofta. Inte ens till de som jag faktiskt älskar säker jag det. Det är en så tung fras på något vis (dessutom tycker jag den låter ganska ful, ord på "ä" kan knappt låta fina enligt mig).

Men nu får jag tillslut komma till det som jag faktiskt skulle berätta om (fan vad jag är duktig på att skriv-babbla på...). Jag hade inte varit hos pappa på väldigt, väldigt länge (med andra ord några månader...), dels för att jag hade vart busy busy med jobb och allt möjligt, men dels lite för att jag inte hade viljat... Har haft ganska dåligt samvete över det, jag vet ju att de ändå vill träffa mig. De kan ju inte hjälpa att jag inte trivs hos dem, eller lite kanske, men de är ju inte elaka mot mig eller så. Men nu lyckades jag iallafall ta mig dit. Även om det bara var från igår till idag (puuh), ska nämligen jobba imorgon. Och vad var det hemska denna gång då? Värre än mina småsyskon... Innan har alla de andra haft sina rum på bottenvåningen och jag har vrt själv där uppe och haft ett stort fint rum (till mitt försvar valde jag rum sist, vi flyttade för ett antal år sedan). Men nu hade de insett att det skulle bli bättre för dem på övervåningen. Vilket innebar att de för ett ganska bra tagsedan flyttade upp och jag då förlorade mitt rum och fått flytta ner till pappa och hans frus gamla rum. Tidigare när jag inte trivdes kunde jag åtminstone fly upp till mitt rum och hoppas att inget småsyskon kom efter mig. Men nu har jag fårr ett litet rum mitt i centrum, intillvardagsrummet... lovely... värsta platsen... Där springer alla, så mina ssyskon kommer tycka det är jätte kul att springa in till mig stup i kvarten....  Förr var dett som sagt lite privat iallafall (men knappt). Och då kunde jag höra när de kom uppspringande för trappan så jag var beredd, men nu är jag helt blottad... Dessutom går de upp tidigt och ser på tv, så gissa vem de väckte klockan sex imorse? -_-

Jag förstår att pappa och hans fru bestämde att hela familjen skulle flytta upp, de är klart att det är de som ska ha de bästa rummen när de bor där hela tiden. Jag är ju där så sällan. Så jag kan inte vara arg på dem för det, jag förstår det fullständigt. Men det hindrar mig inte från att må dåligt över det. När jag kom hem till dem förberedde jag mig... Men jag var tydligen inte förberedd nog. För när de visade mig runt, till mitt nya sovrum (där endast en säng och min byrå stod, var fan är då resten av mina saker? tänkte jag), och sedan visade mig sina nya rum. Först min äldsta lillasysters nya rum där jag fann att min sackosäck stod... och sedan min minsta lillasysters ny rum a.k.a mitt gamla rum... min gamla fristad... jag är förvånad att jag ens överlevde rundturen. På väggarna satt fortfarande mina älskade tavlor kvar som jag haft sedan jag var mini och dem lär jag knappast få tillbaka... och mitt lilla bord och stol stod där också. I mitt nya rum hängde kvar pappa och hans frus tavlor, men dem plockades ner idag, de flesta iallafall. Men inte fick jag tillbaka mina... Och självklart är jag för liten, blyg och tyst för att säga någonting. Ibland finner jag mig i alldeles för mycket... Jag säger ju inte så mycket där, skulle jag då börja vråla om att jag vill ha alla mina saker? Tyvärr inte... Så jag kände tårarna bränna men jag lyckades hålla tillbaka dem och bara le åt mina småsyskon istället. När det blev kväll bestämde jag mig för att jag inte stod ut längre utan ville gå ner till min älskade farmor och farfar istället, där trivs jag åtminstone. Det är förresten gå-avstånd, tar bara några minuter. Då började min äldsta lillasyster tjata "men jag vill följa...", tillslut, efter mycket tjat, lyckades jag iallafall komma iväg ensam. Då kom ett rus av glädje över mig. Jag ville ner till farmor och farfar. Jag till och med joggade en liten bit (oj oj oj, det krävs mycket för att få mig att jogga). När jag kom fram knackade jag och möttes av en kram och snälla ord. De hade redan dukat till mig och vi började äta tacos. Nästan med en gång berömde dom mig för mina bra betyg och skålade för mig. Fan var lycklig jag var då, jag kände mig hemma och stormtrivdes! :D I några minuter, framtills vi hörde en liten knackning och min minsta lillasyster kom in genom dörren. Hon hade tydligen också fått lust att gå ner till till farmor och farfar eftersom jag gjorde det. Och VIPS så var my time in the spotlight förbi... Så jag satt där vid matbordet och kämpade återigen med tårarna i ögonen. Jag kunde ju inte börja nöla vid matbordet, hur hade inte det sett ut? Jag ville ha min älskade farmor och farfar för mig själv och känna att jag var viktig och älskad och längtat som in i bomben efter det, och jag fick det i några få stackars minuter, tills min lillasyster kom. Det är som att berätta för en unge att den ska få tårta och låta den vänta på det hela dagen, och sen när tårtan väl kommer så får det endast ta ett litet bär från toppen medan en annan unge äter upp resten...

Det var verkligen hemskt att sitta där vid bordet där jag hade varit överlycklig för någon minut sedan och nu nästan brista i tårar. Kände hur vätskan fylldes upp och det brände men lyckades hålla tillbaka det. Som tur var så sa änglafarmor efter maten och farfar nu fick köra hem min lillasyster. Hon ville få ensamtid med bara mig. Älskade farmor. Tyvärr var det försent. När jag kommit dit hade mitt humör blivit på topp och jag hade kännt mig pratglad, kännt mig hemma helt enkelt ja. Men efter att min lillasyster hade vart där så hade den andra Somessedup kommit tillbaka, den tillbakadragna, ickatalande typen. Dessutom kände jag mig nu mer illa tillmods. Som tura var släppte det lite efter ett tag iallafall. Jag stannade hos farmor och farfar så länge jag kunde. Men fick vid elva eller något tillslut ge upp och gå hem. Då sov mina småsyskon och pappa och hans fru såg på tv. Så jag såg på tv ett tag. Pappa och hans fru gick till badrummet och gjorde sig klara och gick sedan upp till övervåningen. Jag var ensam där nere och den siste att gå in i badrummet. När jag ser mig själv i spegeln lyckas jag aldrig hålla inne tårarna längre. Jag funderade ett tag på varför, kanske är det för att jag verkar vara den enda som ser igenom mig fasad. Det släppte nu också och tårarna började fyllas i ögonen. Då hände något jag inte väntat med. Min pappa ryckte i handtaget och frågade om det var upptaget. Och på en sekund var mitt ansikte smartfritt, mina ögon som nyss varit röda såg normala ut och jag lyckades hålla rösten stadig och säga att det var upptaget. Jag kom fram till att jag inte kunde gråta ut ännu. Det var för riskabelt. Så jag gjorde mig och gick in på mitt nya rum och lade mig i sängen. Jag ville släppa fram tårarna nu men var rädd att bli upptäckt. Jag kunde inte hålla det tillbaka och jag var skyldig mig själv att släppa utt åtminstone några av dem. När kudden hade täckts av lite blöta fläckar så fick det räcka, jag började läsa min bok för att tänka på annat och det fungerade.

Jag hatar verkligen att jag inte trivs där. De är ju som sagt itne direkt elaka mot mig. Jag bara helt enkelt inte trivs. Ibland önskar jag att de kunde betett sig som elaka styvmorn allihopa för då kuna jag åtminstone vart förbannad på dem, men nu kan jag inte tillåta mig själv detta... Jag har känslan att jag kommer vara hemma hos dem allt mindre...

Jag måste också tillägga att det var ju igår (onsdag) som jag kände mig såhär piss. Dagen efter (torsdag) så blev det lite bättre iallafall för då var jag upptagen med att rota igenom alla mina gamla saker, städa och göra fint. Och nu är jag hemma igen så nu kan jag andas ut och somna utan tårar på kudden.

"Tears form behind my eyes... but I do not cry" ...okej nu ljög jag lite i slutet...

Ryck upp dig för helvete. Du har inget att vara ledsen över. Verkligen inte. Du har folk som gillar dig. Familj och åtminstone en vän som gör det. Problemet ligger i att du inte gör det själv.

Nej, jag tänker inte låta dig komma in i depp.... Eller så är det precis det jag tänker. Det kanske är precis där jag vill ha dig. Där har jag koll på dig. Där vet jag vad du känner och har kontroll över dig. Där vet jag att du inte är känslolös. Så länge man känner nånting så är det bra, visst? Du känner dig kanske trygg när du är ledsen. Du kanske känner dig mänsklig då. Men ledsen över vad? Ledsen över att du inte har något att vara ledsen över? Ja, antagligen. Inte kan väl hon vara ledsen? Hon som har det så bra. Hon kanske inte vill ha det bra. Hon kanske vill bli utsatt, övergiven, misshandlad, våldtagen, gravid, mördad. Hon kanske vill ha något att gråta över. Inte bara genomskinliga tårar. Hon kanske vill gråta tårar med färgklickar i som alla andra gör. Inte tysta snyftningar, snyftningar med riktiga känslor bakom. Hon kanske vill leva.     

I lördagsnatt hände något jag inte alls fann roligt.... Jag somnade och den biten var skön. Det var vad jag drömde som var det hemska. Det var en väldigt känsloladdad dröm... Det som hände var ju inte direkt det hemskaste som kan hända, men av någon anledning berörde det mig väldigt starkt. En hemsk dröm jag hade för vädigt länge sedan och som jag kanske aldrig kommer glömma var en där de tog min mamma ifrån mig. Då vaknade jag och störtgrät.

Jag ska försöka komma ihåg och berätta drömmen för er. Jag gick i den skola som jag går i nu. Först var det inget konstigt med drömmen. Sen när jag hade kommit till mitt skåp så var det uppknipsat och tomt, folk hade snott mina böcker och grejer och slängt de lite överallt, en del var borta. När jag kollade på folk så märktes de på dem att alla visste vad som hade hänt, alla hade varit där när de hade hänt och nu hånade alla mig...fast i tysnad... De gav varandra blickar och blickarna handlade om mig. De var väldigt hemskt för jag var helt ensam... jag gillar inte att vara ensam... Jag var ledsen. Då smög en tjej bakom mig. Jag hade ställt ner min väska bakom mig och tjejen försökte sno den. Jag vände mig om och fick se henne. Då vällde vreden upp i mig. Min vrede tog över och jag tog tag om hennes hals, jag kan ha tryckt upp henne mot väggen jag minns inte helt. Jag kunde förstå vreden som fick mig att göra något sådant. Jag var inte ond, jag fick bara ut min hämnd, det var så det kändes. En lärare kom och såg det och till och med lärarna visste om vad som hänt mitt skåp och grejer. Jag skrek att hon försökte sno min väska och att hon hade varit med och förstört mitt skåp och grejer förut (av någon anledning kände jag det typ). Läraren stack, för att hämta andra lärare trodde jag, jag hade ju fått fast en utav förbrytarna. Läraren kom dock aldrig tillbaka... Jag kände mig uttittad och övergiven. Helt enkelt mobbad typ... Någonstans i allt detta vaknade jag... gråtande.

Det var ingen jätteallvarlig händelse, men det var själva grejen att ha alla emot mig och vara helt ensam som var det hemska. Tårarna sprutade och jag låg där och kände mig fortfarande ensam och hade kvar den hemska drömmen i själen. Det kändes verkligt och jag grät lite smått efter det att jag vaknat.

Drömmen kändes lite som en upplevelse på något sätt. Jag fick uppleva hur det var att vara mobbad, att gå in en mobbad persons skor... Det kändes som jag fick känna hur en mobbad person känner sig, alla blickar den får... tysta blickar, men man vet ändå vad blickarna betyder och man vet att de är menade för en. Att bli utefryst är något jag fruktar... Jag har aldrig varit populär men jag har oftast iallafall haft någon som jag kan vara med. Dock vet jag inte hur det blir med detta nästa år då vi ska få ny klass... Jag drömde antagligen denna dröm av rädsla, rädsla att det ska bli verklighet. Inte just denna händelse, men med samma känsla och samma budskap... För mig var detta en slags mardröm.

Min slutsats av drömmen: Jag fruktar att bli lämnad ensam. Jag känner mig smått såhär inombords ibland. Jag känner mig ensam. Jag trivs inte på min skola.

Jaha då var det dags igen. Verkar som mitt nedbrutna-jag börjar visa sig igen.

Sitter här på min säng och grinar... jippi. Anledning: Har jag blivit slagen? Nej. Har jag blivit våldtagen? Nej. Har jar blivit dumpad? Nej. Så varför? För att det inte är kul helt enkelt.

Att leva är inte kul.

Jag trivs inte fullt i skolan. Jag trivs inte fullt hemma. Jag trivs inte fullt hos min pappa. Det var de ställena jag brukar vara på (fast inte pappa så mycket), Trivs ingenstans känns det som. Så var trivs jag? Ingenstans. Då är det verkligen inte kul. Allt känns bara tråkigt... inget kul...