Ibland suger det verkligen att ha skilda föräldrar. Jag är van vid att ha det, så det är inget problem med det. Men jag är också van att åka dit varannan helg, det är där problemet kommer... När jag var mindre åkte jag till min pappa (bor hos mamma) varannan helg och det funkade ju bra. Nu när jag har blivit äldre finns det dock så mycket annat jag vill göra. Jag känner lixom inte för att åka till honom, har ingen lust. Jag har två småsystrar där och det kan ju bli lite jobbigt också. Men jag vill inte säga att jag inte trivs där för då känner jag mig så taskig. De gör inget fel, de är snälla och så... Det är snarare mig det är fel på. Jag känner inte för att åka. Men om jag inte åker så känner jag mig ju taskig... Jag har inte varit där på ett tag nu så det börjar väl bli dags. Men som sagt, ingen riktigt lust till att åka dit. Så jag åker mest dit för att jag "måste".

Min mamma sa att jag inte skulle känna mig tvingad att åka dit och det håller jag med om. Men vad ska jag göra då? Säga till dem att jag inte prkar komma längre och typ skita i dem? Det går ju inte, de är min familj också och jag kan bara inte göra så. Då kanske de tycker att de har gjort något fel... Och dessutom kanske jag glider ännu längre bort från den sidan då, och det vill jag ju inte heller.

Fan jag orkar seriöst inte med sånt här. Ibland önskar jag att någon annan kunde bestämma allting för en. Vissa saker hade blivit mycket enklare då. Ska jag åka dit fast jag egentligen inte vill? Eller ska jag skita i det och riskera att förlora kontakten och kanske såra dem?

Jag bestämde mig för att åka dit nu i helgen.

Det känns som om jag ställs inför denna sorts frågor väldigt ofta nu för tiden. Ska jag göra som jag själv vill och såra någon jag tycker om, Eller ska jag göra som andra vill? Det känns som alla vill ha ut olika saker av mig... Vad vill jag själv? Vilken sida står jag på? Detta funkar inte... det känns som det ska ta kål på mig ibland! Ena personen vill att jag ska göra en sak, medan en annan person vill att jag ska göra något annat...Vad vill jag själv? Och kan jag göra som jag själv vill utan att göra någon besviken? Nej, oftast går inte det...

Jävla skit! Varför kan saker och ting inte bara flyta på problemlöst!?

Vad ska jag göra med mig själv! Det känns som om jag inte ens känner mig själv! Och den biten jag tror mig känna tycker jag inte om... Detta är en av anledningarna till att jag känner mig SoMessedUp... Därav bloggens namn...

Jag blir så jävla trött på dig!!! Vi hade ju en överenskommelse och du bröt den. Du brukar alltid bryta det vi kommer fram till men denna gången kändes det nästan som om du skulle göra det. Vi hade ju pratat om det. Du måste ändra på dig. Jag vet att du vill det så varför kan du inte bara göra det?? Du suger verkligen!!! Vi kom fram till att denna terminen gäller det. Det är sista tiden innan gymnasiet. Vi kom fram till att du skulle plugga! Vi kom fram till att du skulle satsa på skolan! Du skulle skita i om du blev plugg, detta gäller kanske din framtid! Vill du kasta bort den bara för att du inte "orkade plugga" eller inte "kände för att räcka upp handen"?! Vi sa att du skulle va mer aktiv muntligt! Om du fixar det så kanske du kan lyckas höja dig ytterliggare! Men nejdå, du bryter det vi har sagt! Du fortsätter vara ditt tysta lilla freak som bara gör fel! Du vet att du behöver räcka upp handen och prata mera, så varför gör du det inte? Är du rädd för att svara fel? Skäms du för att prata när alla lyssnar? Känner du dig dum om du räcker upp handen? Jag vet faktiskt inte varför. Men jag gissar att det är en liten kombination av allt. Räcka upp handen och delta muntligt är helt enkelt inte din grej... MEN gör det till din grej då!!! Varför kan du inte fatta att det är detta du behöver göra för att ta dig ett steg längre?? Okej, jag vet att du fattar det så varför gör du det inte!!! Ibland hatar jag verkligen dig. Du gör aldrig som jag vill. Allt du gör verkar bli fel!! Jag kan säga till dig hur många gånger som helst att du ska räcka upp handen, och du kommer tänka att du ska göra det, du ska satsa. Men vi vet att det inte blir så... det blir aldrig så. Det är lätt för folk att säga åt dig att räcka upp handen, det är lätt för mig att säga det till dig. Det svåra är att få dig att göra det. Folk fattar inte varför du inte gör det, de tror att du bara kan ändra dig och göra det hur lätt som helst. Hur skulle folk kunna fatta varför när inte ens vi gör det?! Det ligger tydligen inte i din natur att klara detta. Det är som att be någon människa att aldrig mer kissa!! Det går bara inte!

Jag vet att du inte kommer klara det men jag ber dig ändå, för du vet att du behöver göra detta! Så jag ber dig: RÄCK UPP HANDEN för helvete!!!

Jag bad inte om din förlåtelse. Jag hade inte ens väntat mig ett förlåt. Jag skrev bara av mig vad jag tyckte. Fast jag skrev det till och med snällare än jag tänkte. Det jag egentligen tänkte var att det var synd om dig och du hade såklart skäl att vara besviken men jag tyckte du uppförde dig egoistiskt. Du blev besviken på dig och då tänkte du bara på dig själv och ditt betyg. Du sket i vad jag fick, bad inte ens att få se det. Jag försökte pigga upp dig och stötta dig, jag sa att du hade iallafall höjt dig i flera ämnen. Jag nämde inte vad jag själv fick, inte ens till de som frågade... för din skull! Jag va rädd att du skulle du bli mer besviken på dig själv om du visste vad jag hade. Jag hade inte tänkt tala om det för dig överhuvudtaget, så länge du inte hade frågat. Hade du frågat hade du fått se men som sagt (som du vet) så gjorde du inte det. Och då talade jag inte om det för din skull.

Du ska veta att du är inte den enda som kämpar!

Jag skrev bara detta för att skriva av mig, inte för att få dig att må sämre eller för att få dig att be om förlåtelse. Men om det är så du känner så kanske jag borde lägga ner denna bloggen. Kanske borde jag skriva av mig mina känslor någonstans som du inte vet om. Mår du bättre av det? För isåfall tänker jag göra detta. Du slipper du veta vad jag tänker och känner innerst inne.

Jag blir inte sur på dig bara för att få höra ett "förlåt". Jag blir det för att visa vad jag känner eller för att jag tröttnar eller liknande. Vad vill du att jag ska göra för att du ska slippa be om förlåtelse, sluta vara sur? Sätta på ett fejk smile och säga att allting är okej fast jag egentligen inte känner så? Jag känner mig redan tillräckligt fejk, "nej mamma jag har inte problem me din kille *fejk*", "Nejdå jag gillar min lillasyster *fejk*", "nej jag har inget problem med ett nytt syskon *fejk*", "jag är nöjd med mig själv *fejk*", Vill du att jag ska lägga till ett "nejdå jag är inte sur på dig Deltaco *fejk*" också? För isåfall kommer jag att gå omkring och vara en jävla fejkvän utan någon egen vilja. Bara säga att allt du gör är okej fast jag inte tycker det. Vill du att jag ska ljuga för dig eller? För om det är detta du ber mig att göra så får jag väl fan göra det då!

Jag är ju redan missnöjd med mig själv så då kan jag ju ljuga lite mer och börja hata mig mera, då blir väl alla lyckliga och glada???

Annars vet jag faktiskt inte hur jag kan fixa så att du slipper säga förlåt till mig. Men om du inte vill säga förlåt så tycker jag inte att du ska göra det. Alla har väl lärt sig sen de var mini att man bara säger förlåt om man menar det. Om du säger förlåt för någonting och inte menar det så är det ju faktiskt du som ljuger och jag skulle uppskatta att du inte ljög för mig, jag vill iallafall inte ha en fejkad vän.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte är någon bra vän. Men bara så du vet försöker jag nog mer än du märker. För du verkar tydligen inte märka det alls. Jahopp, ytterliggare än grej som man har misslyckats med då...

Snälla sluta. Jag är redan missnöjd med mig själv och hatar mig ibland. Saken blir inte bättre att att du påpekar mina brister. Jag är redan väl medveten om dem och det räcker med att jag själv är missnöjd. Jag vet att jag inte är perfekt, jag är långt därifrån och för varje sån här situation känns det som om jag kommer ännu längre därifrån. Jag orkar inte... vill inte. Varje gång detta tänket dyker upp i mitt huvud blir jag bara deprimerad och ledsen. Jag vet redan om alla jävla misstag med mig, du behöver inte påpeka dem. Ibland känns det som om jag har alldeles för många och jag får bara lust att försvinna.

En stor anledning till att jag inte gett upp är du så när du säger såna saker mår jag verkligen dåligt. När du är missnöjd med mig vem finns då kvar? Inte jag själv iallafall.

Om jag hade kunnat ändra mig så hade jag gjort det för länge sedan. Detta är absolut inte sån jag vill vara. Jag har till och med försökt ändra mig, försöker. Men det går bara inte. Jag misslyckas och jag är inte ens förvånad.

Om det är sån här jag kommer vara hela livet så kan jag ju lika gärna ge upp allt med en gång.

Jag sitter här på rummet och gråter som fan. Försöker hålla tillbaka det men det går inte. Kan bara försöka tysta ner det och hoppas att du inte hör.

Hur vet man egentligen om man är manodepressiv??

Jag tror inte att jag är det men ibland kan jag vara jätte sprallig och ibland jätte deppig och bara vilja försvinna. Det är säkert bara vanliga humörsvägningar men man börjar ju undra lite. Tänk om man är manodepressiv utan att veta om det lixom? Det är säkert bara jag som över driver. Jag är missnöjd med mig själv och försöker skylla på någonting. Jag letar nästan efter fel på mig själv. Det är som om jag vill att det ska vara något fel på mig så att jag verkligen kan säga att jag är misslyckad. Men jaja, bara att ge upp. Jag kan inte skylla på någonting, är bara en tråkig konstig tonåring helt enkelt.

Det känns ibland som om det går i perioder. Ibland så är jag glad och försöker vara nöjd med mig själv, jag låtsas iallafall att jag är det. Men ibland hatar jag bara mig själv och allt annat. Jag va rätt glad för jag hade en sån där "rolig" period ett tag, ville ändra mig och skaffa mer vänner och vara lycklig. Men nu har den perioden börjat försvinna och jag har börjat bli missnöjd och klagar på mig själv igen. Det kan faktiskt vara riktigt jobbigt ibland. Jag kan klaga både på mitt sätt och utseende, för jag är missnöjd med båda. Jag menar, hur kul är det egentligen att behöva kolla byxor på barnavdelningen för allt annat är förstort? Inte särskillt. Det suger och är ju fan pinsamt. Hur många i min ålder behöver göra det egentligen?

När jag börjar tänka på mig själv och saker jag är missnöjd med så blir jag deppig. Ena sekunden kan jag vara sprallig och glad, i nästa sitter jag tyst och sur i mina tankar om hur mycket jag hatar att vara jag eller något annat. Japp, det är sån jag är. Svår att förstå och konstig. Men jag kan ju inte förvänta mig att någon annan ska förstå mig när jag inte ens själv gör det. Folk kan tro att de känner mig men om inte jag själv gör det så lär nog knappast de göra det.

Jag försöker le när ni pratar om det. Ni frågar mig hur jag känner för det, jag drar en lögn och säger att det är bra, med ett falskt leende på läpparna. Jag vet att det är bra för dig att han får jobbet. Speciellt nu när ni ska få barn. Ni vill bli en lycklig familj och du vill slippa uppfostra ditt barn ensam för en gång skull. Du frågade mig häromdagen om jag tyckte bättre om att han skulle få jobbet nu än vad jag gjorde i början. Jag sa att jag gjorde det, jag ljög. Och jag tror du gick på det och kände dig bra för du inte hade gjort det emot min vilja. Mitt riktiga ärliga svar skulle ha varit att jag inte alls kände bättre inför det. Jag vill fortfarande ha dig för mig själv. Det finns bara en person som jag kan tänka mig att dela dig med och det är med min bror. Du är min och hans mamma. Det är oss du ska älska och ägna hela dig själv åt. Jag vet att det är en egoistisk tanke men det är så jag känner, kan inte hjälpa det. Du har alltid funnits där för mig och jag vill att det ska fortsätta så. Jag betvivlar inte att du kommer fortsätta älska mig men jag vet att jag måste dela med mig av platsen i ditt hjärta. Nu tillhör det inte bara mig och min bror längre utan två till. Det innebär inte att du kommer sluta älska mig, det vet jag. Men det innebär att du kommer behövas hos andra också, det innebär att min plats minskar och tiden för mig också. Dessutom börjar jag bli äldre och du antar väl att jag kan ta ansvar och inte kommer behöva dig lika mycket längre. Men sanningen är att jag känner mig som fem, och jag kommer alltid att behöva dig, hur gammal jag än blir.

Tårarna bränner längst ögonkanten och klumpen i halsen växer. Jag vill absolut inte förstöra för dig. Därför måste jag fortsätta le och säga till dig att det känns okej nu. Jag måste ljuga. Jag vill inte ljuga men hellre det än att ge dig dåligt samvete. Ibland undrar jag varför jag lever, jag förstör mer än gör nytta. Ta det lugnt, detta är inte självmordstankar. Bara funderingar... Jag måste få detta ur mig och vill du inte höra det så rekomenderar jag att du inte läser min blogg.

Älskar dig mamma och om detta är vad som krävs för att du ska vara glad så får jag fan stå ut. Det är inte mitt liv utan ditt. Jag vet detta och det är därför jag kämpar med mina känslor. Vill inte förstöra, får inte förstöra. Le, spela, var glad.

Jag blir så jävla trött på min kropp! Nej, jag tycker inte att jag är tjock. Jag har inga jätte stora problem med hur min kropp är (men såklart är jag inte nöjd. Hur skulle jag kunna vara det med mitt sugiga självförtroende...) utan jag känner att det kunde vart värre. Men sen ändrar jag mig snabbt efter att jag gåt in i en affär. Jag kommer in i en affär och känner att min kropp duger, jag kommer ut ur affären och hatar min kropp. Jag går in glad, men kommer svärande ut.

Idag var jag och min mamma och skulle köpa lite kläder. Jag hittade en del kläder som jag gillade och slängde över armen för att ta med mig in i provrummet. Det vara bara tröjor för jag behöver lite nya långärmade. Allt var bra, jag var glad och på "shopping-humör". Allt det glada förstördes på bara några sekunder, så fort jag började prova kläderna. Den förtsta tröjan hade suttit skit bra på dockan och fanns i min storlek (glad ^^). Men när jag provade så var den för tajt. Inte över magen, det var inget problem med det. Utan över höften! När jag har byxor (och annars med men extra me byxor) så har jag världens knöl runt höfterna/strax över. Det ser förjävligt ut!!! Hatar det! Hatar det!! HATAR DET!! Så den tröjan blev det inget av, så jag fick prova de andra. Men tror ni det gick bättre?? NEJ! klart inte!    JÄVLA KNÖL JÄVLA KNÖL!!! Av alla de tröjor jag hade med mig in i omklädningsrummet var ingen av dem bra -_-  det är inte första gången det slutar så.

Sen kom mamma med byxor istället. Bättre lycka på byxdelen? Nej! såklart inte! På byxor har jag jämt samma problem. Jag har höfter, SO? Sue me! Det är normalt. Så eftersom man har höfter så får man kolla lite högre storlekar. Men vad händer då? Jo, då blir byxorna längre oxå, som om jag inte redan har problem med det. Så där stod jag i omklädningsrummet men alla mina för smala och för långa byxor! Antingen är de för långa, eller för smala. Men oftast är de både och! De byxor jag väl kan köpa är alltid för långa! Det gäller en hel del av mina kläder. För långa! Hallå modevärlden! Korta tjejer med former existerar också!!

Inte kan man kolla på barnavdelningen ens, för de kläderna är inte formade efter former. Men det är klart, det är inte alla "vuxen kläder" heller tydligen!

Det sista par byxor som jag prövade var ju för fan helt wierd! De var nåra svarta byxor som min mamma kom med. Jag tog dem, provade dem... nej vänta nu... det gjorde jag ju knappt! Jag tog den, började dra upp dem... kom till strax efter knäna och sedan var det för fan stopp!! Det är ju helt jävla sjukt, det var ju för fan vuxen byxor, då ska de väl för fan passa en tonåring! Det kan inte finnas en människa i världen som kan få på sig dem! Åtminstone inte en människa med min kropp! Så då blev det alltså inga byxor heller -_- (kan ju nämna att jag tror de där svarta byxorna som jag inte fick på mig var för långa oxå! De verkade skit långa, helt sjukt. Vadå model kropp?). När jag kom ut så såg jag de svart byxorna på en skyllt docka och det kan ju inte finnas en människa med den kroppen! Typ 40cm midje mått och två meter långa ben!

När jag såg på mig själv i spegeln i omklädningsrummet med de jävla byxerna hängande vid knäna fick jag nästan lust att gråta. Hade lust att slå rakt in i speglarna för att slippa se det (som om det skulle hjälpa). Men hejdade mig förstås innan jag träffade, det hade vart dumt och onödigt att göra det och jag hade ändå inte vågat. För feg.

Sen när vi gick från affärn så mådde jag bara piss. Inget av det jag hade tagit med in i provrummet hade vart bra... Men en sak fick jag faktiskt köpt och det var en vinter jacka. De va inga fel-form-på-kroppen problem med det iallafall. Jackan såg ju ändå redan tjock ut. Men den är väl säkert för stor egentligen den med... Precis som de flesta av mina kläder.

Inte undra på att så många mår dåligt och är onöjda med sig själva. Fatta vad samhället kan bryta ner en...

Min kropp är tydligen inte gjord för kläder, eller tvärt om. Kläder är inte gjorda för min kropp!! Ursäkta mig världen för att jag inte har perfekt kropp. För kort och har mycket former. Japp, det är ja de -_- But can I help it? Nej, so Fuck u cruel world.

Bild: Google

<--Tycker inte det är värt de att se ut såhär så jag får väl dras med min dumma kropp...

Jag vet inte varför jag inte är nöjd med mig själv egentligen. Folk som är deprimerade (vet inte om jag skulle påstå att jag är deprimerad direkt men) brukar ofta ha råkat ut för något, eller ha ett svårt liv. Jag har inget sånt. Jag har en familj som jag vet älskar mig. Jag har skillda föräldrar men mina föräldrar bråkar inte eller något annat problem. Jag har en bästis jag kan berätta allt för. Jag är faktiskt någorlunda smart (fast jag vägrar erkänna det för mig själv). Jag ser inte direkt groteskt ut, inga större utseende problem. Jag är kort men jag blir inte direkt retad för det eller något sånt. Jag har det bra ekonomiskt sätt. Men andra ord finns det inget att klaga på direkt. I mitt "perfekta" liv så är väl den ända felande länken min egen insida. Jag är inte nöjd med sån jag är. Men samtidigt så kan jag vara nöjd ibland, som t.ex att jag ganska bra har lyckats stå emot att prata skit om folk (som är mitt mål, att inte göra det alltså). Att jag ibland klarar att vara annorlunda är jag också lite glad över. Så tekniskt sätt så borde jag ju vara glad och lycklig, men sen är det ju den lilla detaljen som förstör allt: mitt sätt. Jag gillar bara inte alltid hur jag är... Men jaja, får försöka jobba på det.