Jag stör mig på att jag går så mycket efter vad andra tycker. Jag önskar, och låtsas, att jag kan skit i vad folk säger och göra som jag vill. Ett problem är bara att jag oftast inte vet vad jag vill, så då vill jag ha andras åsikt.

Jag har alltid svårt att bestämma mig för vad ska göra och sånt, så då frågar jag alltid folk. Ibland står man ju i valet och kvalet med vad man ska välja. Då frågar jag oftast folk och gör som de sagt.

Om jag har köpt något nytt som jag gillar eller kanske är oäker på vad jag tycker så vill jag alltid höra från folk att det ser bra ut. Även om jag gillar plagget (kans var andra saker med, men mest kläder) och har på mig det och ingen säger att det är fint så kan jag börja ogilla det. Eller åtminstone bli tveksam på det. Då tänker jag att "om folk hade tyckt att det var snyggt så hade de väl sagt det... så det är nog inte snyggt". Så då kan det plagget sjunka i värde för mig, trots att jag gillade det ifrån början.

   Men det kan också vara tvärtom. Att jag har ett plagg som jag är osäker på vad jag tycker eller ogillar lite så har jag på mig det och hör ifrån alla att det är snyggt. Då börjar man gilla plagget mer. Så här är det iallafall för mig, och kanske för andra med.

Så jag är väldigt beroende utav andras omdöme på saker innan jag ger min fulla åsikt om det. Önskar att det inte var såhär. Det känns som jag inte riktigt fått fram det jag vill i detta inlägg. Det känns som jag bara har skrivit att jag bryr mig om vad andra tycker typ, men jag menar verkligen extremt, jag vet inte exakt hur jag ska skriva för att få fram mitt budskap... Jag inte bara gillar att höra folks åsikt, jag är beroende av det! Jag klarar mig inte utan det. Hoppas jag fick fram budskapet nu, men troligtvis inte.

En sak jag hatar med mig själv (kanske den saken jag hatar allra mest) är att jag inte klarar av att vara social.

Jag har världens chans att umgås med folk och vara social på jobbet, för de är verkligen jätte snälla (och utåtriktade!) och försöker få in mig i gänget typ. Jag har hitills tagir chansen varje gång men jag har också sabbat den. Jag kom, jag tystande, jag failade. Jag vill verkligen prata med dem och vara trevlig men det går bara inte. Istället står jag stelt i ett hörn och kniper käft och ler lite grann. När de frågar mig saker svarar jag oftast med enstaka ord.

Varför ligger detta så svårt för mig? Jag vet inte. Om jag hade svaret så skulle jag försöka finna botmedlet mot det med en gång. Är det för att jag umgås alldeles för lite med folk? Om jag umgicks med folk mera, skulle jag då slappna av? Problemet är bara att folk inte kommer vilja umgås med mig. Man vill inte umgås med den lilla tjejen som står intill en vägg och är så tyst att man glömmer att hon är där. Jag hade inte ens viljat umgås med mig.

Jag är verkligen inte den jag vill vara. Speciellt inte när det gäller detta. Varför kan jag inte vara avslappnad och utåtriktad? Suck...

Idag stannade jag lite efter jobbet och "umgicks" med tre som jobbar i resturangen, en tjej jobbade sent och ville ha lite sällskap. De pratade och var jätte trevliga...jag stod tyst och kände mig mest ivägen...

Jag har ett bekännande att göra... Häromdag googlade jag lite... Jag googlade på sätt man kunde bli längre typ... Jag hade velat vara nöjd och stolt över min längd men tyvärr så är jag ju inte det. Jag vill inte vara superlång men om jag bara hade några centimeter till...

Jag lyckades inte hitta något bra sätt som jag kan göra. Man kunde ta några hormoner men det måste vara innan man får mensen eller nått (fan). Sen kan man ju göra operationer och skit men så långt vill jag nog inte gå... tror jag... inte än iallafall...

Jag läste att yoga kunde ge en någon/några centimeter, men jag läste också att det inte stämde. Det var lite olika åsikter om den saken. Så den kanske blir lite yoga framöver ^^ (troligtvis inte). Får kanske googla runt på lite yoga-övningar och kolla på youtube och se vad jag hittar ^^

Om ni vet något bra sätt så snälla tala om det för mig. Det skulle uppskattas...

Helvete också....

Jag tänkte såhär "vad bra med sommarlov, nu kan jag komma igång med mitt skrivande" (typ berättelser, noveller m.m)

Så här blev det: "jag kan skriva lite sen" Sen: "nej, jag orkar inte skriva just nu" Senare: "jävlar nu har jag ju inte skrivit något, jaja får göra det någon annan da"

Så här kommer det bli efter lovet: "Shit, jag har ju inte skrivit ett skit i sommar! Fan också...."

Jag vill inte tappa skrivandet. Dels för att jag faktiskt tycker att det är kul och dels för att jag är rädd att jag blir sämre på att skriva då. Jag är också lite rädd att mitt bloggande förstör de riktigt skrivkunskaperna, här kanske man slarv skriver lite mer och då kanske man börjar göra de i de viktiga texterna också= inte bra.

Fan också. Jag måste verkligen komma igång, men det finns ju så mycket annat som ditraherar en. Bland annat bloggen ;)

Jaja, tänk skriva... SkrivaSkrivaSkrivaSkrivaSkrivaSkrivaSkrivaSkriva..
..

Jag har funderat lite på att skaffa hårförlägning, dock är det vissa saker som gör att jag tvekar. För det första kan jag inte ett skit om det xD Jag vet heller inte riktigt vilken färg jag skulle valt helt. Jag färgar håret emellanåt, inte jätte ofta men ibland... Jag har funderat lite på det och tror att jag isåfall skulle färga håret svart och ha svart hårförlägning.

Deltaco nämnde hårförlägning häromdagen och föreslog typ att vi skulle göra det. Jag har funderat på det en del innan hon frågade och hennes fråga väckte den önskan lite extra.

Ett annat problem jag har: Jag är ju väldigt kort (ca 150 tror jag), och då vill jag gärna ha saker som får mig att se längre ut om man kan säga så. Dock vet jag ju inte var de är för saker. Det finns säkert tusentals små hemliga tips, tyvärr vet jag inga :/ Jag är rädd att långt hår kommer göra att jag ser ännu kortare ut (vilket jag verkligen inte vill), men jag kan ju ha helt fel, det kanske har motsatt effekt. Men det känns som man ska se mognare ut i kort hår... vet inte varför. Så jag är tveksam över hårförlägning (detta är som sagt inte enda anledningen, men en utav de största).

Egentligen borde jag väl ha klackskor men jag kan inte gå snyggt i den. Det ser nog bara väldigt sjukt ut när jag försöker... Dessutom ser det nog ganska failat ut om jag har klackskor men fortfarande är kortare än alla andra! Eller jag vet inte..

Suck... Jag önskar att någon expert bara kunde komma och fixa mig, dock ska det ändå vara "min stil" (vad nu det är). Önskar att jag inte var kort ibland, känns som om det förstör mycket, suck....

Jag tror att jag fick ett litet återfall igår... Nu ska ni inte tro att jag är alkolist eller knarkare eller något sådan. Detta handlar om återfall på något helt annat. Ska försöka förklara för er...

Jag har haft en del perioder som jag har varit lite deprimerad. Jag har varit (är) missnöjd med mig själv. Missnöjd med hur jag är och med hur jag ser ut... Det kan märkas lite på min blogg tror jag också. Ett tag skrev jag nästan bara jag-hatar-mig-själv-inlägg, väldigt ofta iallafall. Jag lärde mig att döja de känslorna. Sluta tänka på att jag är missnöjd med mig själv och försöka leva glatt istället om man kan säga så. Okej, jag ska erkänna: jag lyckades inte helt med detta. Men jag lyckades en del iallafall, bättre än inget, right? Jag lyckades inte få mig att gilla mig själv men stå ut med mig själv iallafall (lite). Det gick iallafall framåt ^^

De senaste dagarna (veckor?) har monstret i spegeln börjar visa sig mer och mer igen... Igår så fick jag ett litet "återfall" kan vi kalla det. Såg mig själv i spegeln och gillade verkligen inte vad jag såg. Jag försökte göra mig fin och sånt, midsommar ju ;) Men du upptäckte jag att "fin" helt enkelt inte är min grej, det är inget jag kan vara... Varje gång jag såg min spegelbild så kände jag mig förbannad/ledsen/missnöjd... Känner så ibland när jag ser bilden. Oftast leder det till att jag räcker ut tungan till idioten i spegeln som stirrar på mig, när folk ser det skrattar de väl mest bara, det gör jag med. Egentligen är det inget att skratta åt, inte om man vet vad jag tänker samtidigt som jag gör det... Började också mumla till mid själv igår. Deltaco hörde det ibland tror jag, vet inte hur mycket hon reagerade på det. Ibland frågade hon vad jag sa, då gav jag bara de enkla svaret "inget". Hon verkade nöja sig med det svaret. T.ex "Nää det går inte för du har så jävla fet röv" brukar vara sånt jag säger till mig själv. Japp, jag pratar med mig själv i "andra person"... weird? I don't know...

Funderar på varför jag är missnöjd med mig själv och varför det helt plötsligt kom igår. Funderar på om det är att jag ser på mig själv, sedan ser jag på andra och ser att de är mycket bättre, ser mycket bättre ut. Då önskar jag att jag kunde byta med dem och blir missnöjd med mitt eget utseende. Jag tror det var det som hände igår...

Är rädd att jag kommer in i en sån där jag-hatar-mig-själv-period igen...Fuck...

Nu har sommarlovet börjat... Och sista dagen med klassen är förbi. Jag har dock inte fattat att jag kanske aldrig kommer träffa vissa utav dessa människor igen. Jag har inte ens fattat att det är sommarlov. Det känns som det är en vanlig jävla helg som börjar lida mot sitt slut, och jag träffar snart klassen igen. Tyvärr är ju inte dessa tankar sanna.

Jag kan inte fatta att jag kanske inte kommer träffa vissa av dem igen. Fick inte ens sagt hejdå till vissa... fy fan. Jag önskar att jag kunde fatta vad som händer. Jag önskar att jag kunde känna äkta saknad över dem och jag önskar att jag kunde gråta. På skolavslutning, sista dagen då vi träffades... jag grät inte någon gång. Jag ville faktiskt gråta. Ville visa att jag inte var känslolös och gillade klassen, för detta är faktiskt sant, men jag grät inte. Troligtvis var det för att jag inte insett vad som hänt. Jag kanske aldrig inser det. Ibland känns det som man lever i en helt annan värld, helt ovetande om vad som försigår omkring en.

Samtidigt som jag ville gråta så ville jag inte klämma fram tårarna, det hade känts så fejk. Och fejka var det sista jag ville göra. Jag ville sörja på riktigt.

Vad som jag tycker är ännu svårare att fatta är att jag och Deltaco inte ska gå i samma klass längre. Jag försöker förklara för mig själv att jag inte kommer gå i samma klass längre men då glömmer jag en sak, Deltaco gick i klassen. Om jag nu lyckas övertala mig själv att jag ska byta klass så känns det som hon ska gå i samma som mig fortfarande, att vi byter till samma. Men det kommer vi inte...

Jag har länge tänkt "Snart måste jag lämna klassen. Och sluta gå i samma klass som Deltaco, fan vad hemskt" Men det känns som den tiden är långt framöver men det är den inte, den är nu. Jag har lämnat klassen (inklusive Deltaco) och ska om ett tag börja en ny, ensam....

Har väldigt svårt att fatta att detta verkligen händer. Känns som det bara är tankar, eller en dröm. Snälla någon, väck mig....

Vet ni vad jag har kommit fram till?

Jag granskade mig själv i spegeln... Och jag kom fram till att jag faktiskt ser jävligt bra ut! ...Om man bara ändrar typ allt!

Jag tror att den delen jag hatar mest med mig själv (för tillfället, blir nya grejer ständigt) är mina bröst. Seriöst... jag har knappt a-kupa... hatar att ha bikini, av flera anledningar. Mina bröst är en utav dem...