Det är inte kul när man försöker bättra sig och ingen ser det

I wish somebody could see me

See my inside. What I really feel, not just what I am playing.

That's the kind of person I need. Someone who gets me, someone who see me.

Nobody does. Some think they do. They're wrong. And I'm the only one knowing it.

Not even you know me.  

Ett depressions inlägg... var ett tag sedan tror jag... har inte saknat det

Så min dag började såhär: Gläjde, kul.

Och nu ser den ut såhär: Tårar, ångest.

Deltaco sov över här, vi var ensamma hemma och hade jätte kul. Min mamma hade bett mig innan hon åkte att det skulle vara dammsuget tills de kom hem. Självklart... Vad tror ni hände? Jag tabbade mig såklart... som vanligt. Jag hade kul med Deltaco, sen tog deet lite tid när hon skulle komma iväg.... för lång tid. Efter hon åkt började jag dammsuga, men hann såklart inte färdigt. Mamma kom hem och blev jätte sur. Hon sa inte ens hej innan hon började skälla ut mig. Hon stängde av dammsugaren och skällde. Efter att ha tagit emot skället gick jag in i duschen och grät. I förhoppning att ingen hörde mig. Jag ville snabbt bli klar för att kunna åka till Deltaco (skulle nämligen till henne när jag var klar), efter den tårfyllda duschen ser jag ett sms där det står att jag inte kan komma till henne. Världen gick under i någon sekund. Jag ville snabbt härifrån och komma på bättre tanken (inte självdepressiva tankar) men istället blir jag klar här med tårfyllda ögon och hemska tankar. Jag funderar på att ta min moppe och bara åka.... men jag vet inte vart. Köra moppe med tårar i ögonen känns dock inte som någon bra idé.

Överreagerade? Min mamma skällde ju bara lite för att jag inte hade dammsugit. Det är inte bara det. Det känns som jag tabbar mig och sviker hela tiden. Jag vill göra alla nöjda men någonstans på vägen misslyckas jag alltid. Självklart i duschen kom de där hemska tankarna framkrypande. De där som sa att det skulle vara bättre om jag inte fanns. Då skulle alla vara lyckligare och de skulle inte bli svikna av mig. För jag kan verkligen inte hjälpa den jag är. Jag försöker dölja det, bli av med det men det hittar alltid ett sätt att ta sig ut igen. Jag kan inte gömma mig bakom att skaffa en ny stil och inbilla mig att jag är perfekt, jag har försökt. Men detta var bara ett bevis på att det inte går. Men det känns också som jag skulle göra många ledsna om jag försvann, jag vet att det är så. Jag är bara så trött på att svika folk, eller behandla dem sämre än vad de är värda. Jag klarar det inte. Varje gång jag gör detta brister jag. Jag vet hur dumt jag beter mig ibland men när andra folk, såna jag älskar, också märker det då klarar jag inte av det längre. Det brister.

Min "Dirty little secret" skulle väl vara något i stil med "Sometimes I wish I could disapear, just to stop letting people down", om det nu ens är en korrekt engelsk mening. "Ibland önskar jag att jag kunde försvinna, så att jag skulle sluta svika folk".

Detta känns också som en passande fras ibland. "I am the kid you born just so you will get disappointed"

Okej, jag har ett litet dilemma. Jag har aldrig haft detta dilemmat förr... Det handlar om sex. Jag är oskuld och har kanske en möjlighet att ändra detta...

Jag gillar inte att vara oskuld. Är någonting jag velat bli av med ett tag men jag har inte riktigt vetat hur jag vill det, vill jag ha den perfekta killen som jag gör det med? Ska han vara oskuld eller erfaren? Ska det vara ett one-night-stand? Ska det vara med någon person jag känner? Jag hat aldrig, och har fortfarande inte, något bra svar på detta...

Men så hände det en helt oväntad sak igår (jag är fortfarande oskuld). Jag skrev med en kille som jag skrivit med lite ibland, vi gick i samma skola. hur ska jag nu förklara detta... Det började med skämt-flört om man kan säga så. Skrev om bh:ar, han skrev typ "jag kan komma o prova me dig ;)" och så fortsatte det sådär lite på skämt, typ "kom du, vi kan väl ta nakenbad när vi ändå e igång ;)", ahh ni kanske fattar... Skämt och sånt.... minns inte exakt hur det gick till sedan men kom väl in på att jag va oskuld eller något och så skrev han säg till om du vill ändra de ;) eller något. Och jag skrev "till"... fortfarande lite sådär skämt... Men plötsligt blev det seriöst! O.O

Han typ erbjöd sig att vi skulle ha sex, och jag (desperat som jag är!) följde med i svängarna. Från skämt blev det plötsligt seiröst prat! Så som jag fattade det så ska vi ha sex :S Men han va snäll och så, sa att om det var något jag undrade skulle jag fråga och sånt och sa att man inte behöver vara bra första gången osv. Jag var inte beredd på detta samtal! Jag citerar lite som vi skrev (har tyvärr raderat de flesta smsen), jag frågade typ om det var okej att va orakad (fråga inte...), han skrev att det var okej men han föredrog rakat och frågade var jag var, kunde ju inte ljuga så jag svarade orakad. Och så här blev konversationen efter det:

Killen "Okej men de äe okej för mig asså :) bara du är bekväm med det"

Jag "Okej :) bekväm o bekväm ^^ de funkar väl ;)"

Killen: "Okej men gillar du rakat då? :)"

Jag: "Jag bryr mig nog inte :) men om jag skulle välja blir de nog rakat ^^

Killen: "Okej :) jag tycker det är bekvämast :)"

Lite senare i konversationen när jag sagt att jag snart skulle lägga mig men inte än. Klockan var väl nära tolv och jag skulle upp sex på morgonen (!)

Killen: "Okej då kan vi snacka lite mer :) bara så du vet så kommer jag bli väldigt kåt och vilja ta på dig överallt (a) (detta nämnde han lite tidigare också tror jag, att han blir ganska vild, jag sa att jag skaffar ett koppel. Han sa väl detta som en varning eftersom jag är oskuld)

Jag: "Hehe oki de e lugnt. Ja kommer säkert vara jätte stel och inte veta vad jag ska göra ^^

Killen: "Men alla är ju så första gången :) du ska bara ligga och ha det skönt och---- (censur ^^)

Jag: "Haha okej ^^ då vet jag vad jag ska göra ;)

Nu känner jag att jag blir ganska öppen på bloggen... men aja... Såhär såg väl vår konversation ut ungefär. Jag vet inte om det framgår här hur serös han lät men han sa liksom att det ska vara precis som jag vill och om det är något jag vill testa och massa sånt... Fattar ni hur nervös jag va när vi skrev eller? Från att bara varit lite skämt blev det plötsligt seriöst!

Men nu kom en ny rädsla över mig. Tänk om det inte alls är seriöst? Men jag är ganska säker att han var det, men tänk om O.o Dock är det ju bara sex och det vet jag, jag vet att han inte gillar mig. Jag har tyvärr raderat meddelanden så jag kan inte refferera så mycket till sånt han så som lät snällt och trovärdigt och så.. Konversationen avslutades med att jag blev tvungen att sova och vi skulle höras någon annan dag.

Men shit! Jag kanske står inför ett val att ha sex O.O Jag har varit stensäker på att jag vill bli av med oskulden men nu när jga väl (troligtvis) stå inför valet så börjar jag tveka! Tänk om jag ångrar mig senare?? O.o men samtidigt, vad är livet utan lite chanser? Fasen... Jag vet inte om jag borde... Jag vill men tänk om jag ångrar mig. Och jag kommer ju vara jätte stel, förvirrad, nervös m.m Det känns dock bra att han vet att jag är oskuld och verkade väl medveten om hur man reagerar då ^^ Han skulle sköta allt men som jag vill det typ... Shit... Borde jag eller inte?? Önskar att jag hade kvar alla sms så jag kunde kollat igenom det vi skrivit... men jag minns nog ändå det mesta, det viktigaste...

Shit...Fuck... Vad ska jag göra?? Jag har ju drömt om detta. Jag är redo! Eller är jag det?? Troligtvis inte... hur vet man när man är det?? Är det såhär jag vill ha min första gång? Varför inte? Jag har ju ingenting planerat... Och han ställer ju upp och verkar se till mina "behov"... Men tänk om jag failar totalt?? Jag lär göra massa fel! Därför kanske det är bra att jag jag inte gör det med någon jag verkligen gillar (blir väl mer nervös då?), utan bara en kille. Men samtidigt en kille jag vet vem det är... Och nu ska jag snart få mens också tror jag, visar mina vanliga symptom... Shit...

Vad ska jag göra!??

Ibland känner jag att det kan funka. Jag känner mig på topp och känner att jag faktiskt kan bli nöjd med mig själv, jag kan vara snygg. Så länge jag kämpar och inte ger upp så kan jag.

Men ibland är jag på botten. Jag känner att jag lika väl kan ge upp. Även om jag skulle försöka så kommer ingen att märka något. Jag kommer aldrig bli nöjd med mig själv. Så varför ens försöka?

Det går upp och ner. Ibland känner jag mig som det först nämnda, i topp. Och tror verkligen att jag kan. Ibland som det sist nämnda... i botten. Detta slår om väldigt ofta. Fram och tillbaka går det. Flera gånger om dagen. "Jag kan!"... "Jag kan inte"

Jag undrar vad det kommer stanna på tills slut, jag hoppas på det första. Om det kommer stanna....

Vet no vad jag har kommit fram till? Det gäller mitt utseende...

Jag ser faktiskt ganska okej ut =D Om jag hade varit tio år eller något -_- Jag har väl ungefär rätt längd för det. Tänk om jag hade sett ut såhär och varit tio år, då hade jag ju ,inte varit skit snygg, men ändå ganska lagom =) Tänk då hur jag hade sett ut när jag var 15 då :) Tyvärr är jag ju inte tio utan jag är femton och ser ut såhär... Suck...

Häromdagen var jag inne och shoppade ju. Då kollade jag ganska mycket efter den grej jag behöver allra mest: bh. Jag har extremt svårt att hitta någon som passar! Detta pågrund utav mina små mini lökar, nee jag mena mina små mini smultron! (kul att jag kan skämta om en sån grej som får mig att må dåligt)

Jag tror faktiskt inte ni kan inse hur jobbigt detta är. Inte om ni inte har exakt samma problem. (Jag vet, borde inte klaga för det finns folk som har större problem än ett par små pattar!) Jag vet inte vad jag kan skriva för att få er att fatta. Det känns som allt jag skriver här bara tas som ett skämt. Detta jag skriver om är en sak jag ser i spegeln som får mig att vara missnöjd med hur jag ser ut. Det får mig att hata den delen av mitt utseende (de andra grejerna ska vi inte gå in på nu). Folk säger "det är inte så lätt att ha stora heller" eller "var glad att du har små och inte jätte stora", det är folk som säger så som får mig att känna att jag inte tas på allvar. Okej, jag kan förstå att det kanske inte heller är lätt men det har jag inte sagt heller. Låt mig bara få skriva vad jag känner utan att behöva bli påhoppad och behöva försvara mig. Fattar ni inte? Mina pattar får mig att må dåligt!!

Jag har två bh:ar. TVÅ bh:ar som jag byter mellan. En svart och en vit. Detta betyder att jag får använda dem väldigt ofta, flera dagar i rad. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill inte vara tjejen som har samma bh alldeles för länge. Och jag har verkligen försökt ändra detta genom att skaffa fler. Det har inte gått bra. För, för hundrade gången, det finns inga bh:ar som passar mig! Jag har inte tillräckligt bra pattar. Jag har väl kupa AA eller något, men det är ofta det inte finns, eller inte finns några bra, så då får jag ta A. Men nej, det funkar inte... för då blir de alldeles för stora i den övre kanten, så den sticker ut. Jag blir så jävla frustrerad. Och jag vill inte ha någon jävla AA-kupa heller! Jag vill inte att man ska se att jag har misslyckade pattar! AA-kuporna är extremt små och känns anpassade för en tio åring eller något. Jippi... jag har en tioårings pattar... Om de ens förtjänar att kallas pattar. De kanske bara borde kallas "lite extra mycket hud här".

Hatar dem... Hatar't....

Vet ni hur många bh:ar jag provade sist? Det ska jag tala om: alldeles för många och inte en enda passade. Jag testade push-up för då kanske de skulle se ut att vara större än de är. Problemet var bara: det fanns inget att pusha-up...

Jag orkar inte med det längre....

Hejhej! Kom precis hem ifrån min allra första personalfest (!). Vi spelade först lite minigolf och sedan åkte vi hem till cheferna och åt middag där. Det var väldigt trevligt och kul (kvällen sprang iväg), tyvärr var jag väl mitt vanliga tråkiga tysta jag....

I tisdags hade några från jobbet umgåtts och tydligen haft väldigt kul. Jag blev inbjuden men avböjde, vet inte om jag ångrar det eller inte... De hade blivit ganska fulla har jag hört.

Vet ni en sak? Jag har aldrig varit full. Jag har druckit lite, och känt mig lite "snurrig", men det kan ha varit på grund utav att det var sent och jag var övertrött. Jag har aldrig varit "riktigt full" i alla fall. Vet inte om det är något att vara stolt över eller inte, jag är i alla fall inte stolt över det. Det är bara ett bevis på att jag har ett tråkigt liv. (Nej, jag påstår inte att det är skit coolt att dricka och så, men iallafall att leva lite). Ärligt talat så vill jag bli full.

Jag får fan se till att bli det snart. Hade önskat innan gymnasiet men det är väl ingen chans med mitt boring liv. Suck...

Jag och Deltaco säger att jag blir pratglad och så när jag blir full men ärligt talat så vet jag ju inte. Jag kan ha varit lite lätt påverkad den dagen vi kom fram till detta, eller så berodde det helt enkelt på att det var sent så jag bara var övertrött och då blev pigg och pratglad. Det kanske inte alls stämmer att jag är så när jag är påverkad, jag kanske bara spyr och däckar någonstans...

Sjukt mål? Kanske... Men jag vill bli full...