Varför är jag så jäkla korkad?

Jag har inte alltid varit så korkad....

Det fanns en tid då jag fick mvg på alla matteprov. Den tiden verkar vara förbi.

Jag fick precis tillbaka ett matteprov. Resultat: Vg-

Borde jag vara nöjd? Antagligen. Men med tanke på att jag förr fick mvg på många av proven så hade jag väntat mig lite mer av mig själv. Jag har inte fått mvg på ett enda jävla matteprov i gymnasiet. Ändå pluggade jag och försökte verkligen få bra. Det värsta: Jag trodde att det hade gått bra på provet.

Om det ändå bara hade varit Vg, inget jävla minus....

MVG- Where did you go?? I miss you.....

Nu är julen firad :D

Julen blev inte riktigt som planerad men det tar vi i ett annat inlägg ;) Nu tänkte jag berätta vilken årets julklapp blev, utav dem jag gav alltså. Detta är iallafall min mening ^^

Jag ger min årets julklapp tilll.... Min Mamma :D

Jag gillade julklappen jag gav till henne, var nöjd med den :) Det är en korg jag köpt och lagt lite saker i. Sakerna som är i är: Muffinsformar som hon önskade sig, armband som hon valde ut men sen glömde bort ^^, fotpeeling, fotbadkulor, 2 goddoftande tvålar från frankrike, footscrub kräm från oliva... det var nog den =) och så fick hon ju brödkorg oxå ;) Jag har slagit in detta själv *stolt* av "blomster-papper" (kallas de så?? :S). Hoppas hon blev lika glad över den som jag är ^^ Tycker den ser allmänt trevlig ut :)

Why do you live, when you have nothing worth living for...

När jag gick i högstadiet (för ett halv år sedan ;)) så var svenska mitt favorit ämne. Älskade ämnet, älskade lärare, älskade lektionerna. Nu i gymnasiet är det inte ens hälften så kul! Läraren har verkligen totalförstört ämnet. Man måste vara extremt dålig för att försöra något så kul, min nuvarande lärare lyckas.

Idag så loggade jag in på min gamla skolmejl ifrån högstadiet. Jag ville se om den fortfarande fungerade och det gjorde den =) Då bestämde jag mig för att mejla min gamla svenska lärare, min favvo lärare. Jag skrev som det var att min nuvarande lärare hade förstört ämnet och frågade hur det var på skolan. Strax efteråt fick jag svar, hon verkade väldigt glad över att jag mejlat :) "alltid kul att höra ifrån gamla elever" sa hon ^^ Hon föreslog också att komma jag skulle komma upp till skolan och hälsa på vilket jag gärna vill :) Har funderat på det flera gånger. Hon tyckte också att det var väldigt synd med läraren och att jag inte skulle ge upp skrivandet :)

Jag inser verkligen nu efteråt hur jävla mycket jag saknar den skolan. Blev ju nästan lite rörd av detta mejl. Jag saknar skolan, undervisningen, lärarna, folket, klassen... allt! Det var säkert tre gånger så bra där som jag har det nu. Min nuvarande klass säger "Fan vad jag älskar denna klassen. Denna klassen är bäst", jag har inte riktigt samma tankar. Jag hade gärna hoppat tillbaka till förra tiden nu. Nu inser jag hur mycket jag borde uppskattat den. Här är man lärare och elever. På den skolan var man fan ett arbetslag. Ta mig tillbaka...

Det är synd att man måste mista något för att inse hur mycket man gillade det

Hur finner man lyckan?

När man känner att allt är piss. När man känner att leendet på läpparna är falskt. När man vill få förändring men misslyckas på vägen och ger upp. Hur får man motivation? Hur får man styrkan att kämpa?

När man känner att allt man gör blir fel, att man inte duger till någonting. Hur kommer man ur det? Det gäller att vara stark, men hur gör man då om man inte är stark?

Man får kämpa med sig själv. Man får se det positiva. Man får ha sig själv som sin coach. Man behöver ha förtroende för sin coach, men hur blir det om man inte har förtroende för sig själv?

Svårt detta... så svårt...

Vad fan ska det bli utav mig...

Vad fan ska det bli av mig?

En mening som allt för ofta dyker upp i mitt huvud. Jag tycks inte passa till någonting. Jag känner inte för att utveckla mina tankar just nu med risk för att bli deppig. Får väl bara gömma undan orden någonstans i mitt huvud. Men det är som att sopa in smuts under mattan, man kan gömma det där men det försvinner aldrig. Någon gång kommer det komma ifatt mig i vilket fall som helst och det kommer brista...

Jag känner mig ganska blank. Känslolös, känslokall. Går mest bara runt och gör nada (=inget).

Känner mig ganska omotiverad till allting. Vill helst bara ligga i sängen för all framtid. Borde lägga energi på skolan. Orkar inte. Men försöker ändå.

Jag tänker: Nu ska här pluggas, nu ska hör skaffas vänner, nu ska här umgås, nu ska här skaffa ett liv. Men jag har bara ork till att ge upp och gömma mig under täcket för alltid.

Borde börja träna men är totalt omotiverad.

Jag skulle kanske kunna förbättra mitt liv lite om jag hade motivationen till det. Varför saknar jag denna behövande motivationen?

Har ingen lust till något alls. Inte umgås eller något...

Vill ni veta en sak? Det spelar ingen roll om ni vill veta eller inte för ni får veta det ändå ^^

Jag har aldrig varit på en riktig fest.

En gång hos Deltaco var jag väl på det närmaste fest jag varit på, men det var ingen fest egentligen. Det var hennes bror och kompisar som var nere på stranden och tände en eld, de hade alkohol och drack. Vi var med dem där. Sedan gick folket (som inte var så många) tillbaka till deras hus och söp. Japp, närmaste fest för mig. Andra hade väl snarare velat kalla det "umgås".

Det andra närmsta är skolbalen vi hade i nian. Det var bal och sedan "disco". Alkohol fritt, folk stod och dansade till musik.

And that's it.

Nu inser ni kanske hur händelserikt mitt liv är... Alltså inte särskillt. Tyvärr hade jag ju önskat att det varit det. Jag har inte varit på EN ENDA fest! Och det värsta? Jag vill vara det. Jag vill umgås med folk och supa mig full eller vad fan som helst, jag vill leva! Men nejdå, istället får jag sitta här på mitt rum och ruttna. När jag väl inte är hemma så sitter jag på Deltacos rum med henne.

Och jag har ingen biljett till umgänge genom syskon. Min storebror lämnade mig när han var ca 16år, för ungefär fem-sex år sedan. Och med "lämnade mig" så menar jag bara att han flyttade, inget allvarligare. Hade han bott kvar så hade jag kanske haft lite mer liv tack vare det, men nej. Deltaco har iallafall sina syskon. Hon har deras "umgänge" och deras fester och allt det gör och jag tror inte hon uppskattar det så mycket som jag tycker hon borde. På henne låter det som hon inte tycker det är så kul när hon prata om det. Jag hade gärna haft det så. Jag är extremt avundsjuk på det. Hade gärna bytt liv med henne på den biten.

Jag själv sitter bara här själv hemma. Helt själv är jag väl inte, jag har min mamma och hennes man och en lillasyster på elva månader. Men för en tonåring så är väl inte de mycket till sällskap. Jag älskar dem verkligen men önskar att jag hade något mer. Mer liv. För mitt suger. Jag sitter här hemma hela dagarna.

Det är inget jag valt, jag hade gärna haft det annorlunda. Men jag kan ju inte tvinga folk att umgås med mig. De väljer ju själva om de vill eller inte. Jag kan bara sitta här och låtsas att jag har ett liv, för det är vad jag har, ett låtsas liv. Och jag hatar det.

Godnatt...