Idag har varit en tråkig dag... ikväll kommer vara en tråkig kväll... en vanlig tråkig dag i mitt tråkiga liv helt enkelt. Deltaco ska fira halloween så hon får kul (lyllos). Jag ska... göra ingenting... suck

Varför är mitt liv så tråkigt? Vem var det som bestämde att mitt liv skulle vara såhär tråkigt och vänlöst. Jag har väl i stort sätt bara en vän, och vi gör nästan bara en sak.

Livet måste väl vara något mer än detta? Snälla säg att livet är något mer än detta...

Igår hände en grej. Det var ingen stor gej, men ändå en grej.

Deltaco gick från tåget till skolan, framför henne gick killen som jag kanske/möjligtvis/lite är intresserad av. Såhär fattade jag det: När hon hade gått om honom hade han typ vänt sig och skrämt henne (?). Sedan hade de börjat prata lite och tagit sällskap till skolan. De hade pratat om vanliga saker, som vad för lektion de hade osv. Som "kompisar"/"bekanta" pratar ungefär.

Självklart tycker jag inte att Deltaco gjorde fel. Vad skulle hon gjort, ignorerat honom när han pratade med henne? Men jag blev ändå väldigt avundsjuk och det fick mig att inse (som jag typ redan visste, men ändå...) att jag verkligen inte har någon chans på honom. Jag blev skitglad när han satte sig vid mig på bussen, det är väl inget mot detta. Jag har aldrig pratat så mycket med honom som de två troligtvis gjorde. Vi smsar ju men det är om helt onödiga saker. "Va gör du?" "Inte mycket, du då?" "Inget" "okej"...

Så deltaco har väl nästan träffat honom mer än mig nu. Dessutom började han ju prata med henne sådär, med andra ord har jag inte den där bussgrejen att vara glad över. Han skulle lika gärna (snarare) kunna vara intresserad av henne som av mig. Och intresserad av mig verkar han ju inte vara. Det är en sak om samtalsämnet varit mig (det där kändes lite ego... men jaja. skriver ju vad jag känner) men samtalsämnet var ju vardagliga saker... 

Jag insåg ju att han inte var intresserad av mig. Men han kanske ändå kan tänka sig att ha mig som kompis (bätte än inget), med tanke på att han frivilligt prata med mig och så. Men nu när han pratade med henne kanske han kommer fram till att hon är roligare än vad jag är. Han pratar säkert med massa tjejer, jag är väl bara en i mängden, om ens det.

Om han åker med vår buss igen på någon tisdag så är jag nyfiken på var han sätter sig. Om både jag och Deltaco har en plats över, var sätter han sig? Han kanske sätter sig vid mig bara för att vara snäll, vad vet jag. De har ju pratat och deras samtal varade säkert hela vägen utan pinsam tystnad. Jag är inte bra på att föra såna samtal, i mina "samtal" blir det tystnader. Så nu upptäckte han väl att hon är bätte än mig, om han inte redan visste det...

Om någon undrade eller inte fattade det: Ja, jag är avundsjuk. Klart som fan att jag blev det.

Ibland tänker jag för mycket.

Sitter i klassrummet just nu. Har den där förbannade känslan när man bara har lust att drämma till någon.

Jag har två i klassen som jag umgås med, den ena gillar jag, den andra däremot... Men dom känns så jävla olika mig, känner mig inte hemma bland dem. De pratar om sin gamla skola om sina vänner och roliga stunder, där sitter jag med ett leende på läpparna och har bara lust att skrika åt dem att hålla käften och gå och dö eller något.

Fick nyss tillbaka samhällsprovet. Nivåerna: G:15  Vg:24  Mvh: 34

Jag fick 30,5. Enligt mig: inte okej. Så hör jag bredvid mig hur smartisen (en av dem jag umgås med, henne jag gillar bäst) har fått 35 -_- och inte nog med det, hon var missnöjd! Jag ställer höga krav på mig och blir missnöjd även när jag borde vara nöjd (som nu) men får jag mvg så blir jag fan nöjd!!!!! Hon tyckte det var för lite -_-

Båda "kompisarna" kan måla skit snyggt men ändå sitter båda och säger att det blev fullt och säger att de blev missnöjda med den och sånt.

Ärligt talat, jag är inte van att vara sämst. Jag säger inte att jag brukar var bäst (för de brukar jag inte) jag är dålig på en hel del saker men jag har ändå några saker som jag brukar vara lite bättre på. Brukar verkligen inte vara bäst och jag har extremt dåligt självförtroende, tillåter inte mig själv att vara nöjd. Därför när jag väl gör något bra så behöver jag höra det från någon annan, det är Deltaco jätte bra på. Nu hör jag nästan aldrig sånt, jag hör bara när hon "smartisen" är bra. Dessutom får jag själv säga att hon är bra... medan jag är dålig.

Jag stör mig på att allting nuförtiden handlar om smartisen. Den andra kompisen typ avgudar henne. Säger hennes namn hela tiden. Säger att hon vill vara som henne, att hon är bäst (bättre än oss) osv...

Blir jävligt pissed...

Jag blir lite trött på mig själv ibland. Det är väl ingen stor grej egentligen men stör mig ändå på det.

Jag kan prata med en person ena dagen och den kanske talar om vad den ska göra för något. T.ex köpa något. Nu senaste grejen var med Deltaco, inget hon har gjort vill jag bara säga innan så att inte hon tror det ^^

I fredags sa hon till mig att hon kanske skulle kolla på en snygg klänning på H&M, hon hade sett den på deras hemsida och hoppades att affären skulle ha den. På lördagen var jag med henne och vi hade kul som vanligt :) Men kom jag ihåg att fråga henne om klänningen fanns? Nej, såklart inte. Det är så typiskt. Det kan ju framstå som om man inte bryr sig, så var det väl inte i detta fallet men det kan vara så någon annan gång.

Måste försöka tänka mer på såna saker. Det är så mycket här i livet man behöver tänka på ^^

...lägger mig för att sova med tårar i ögonen...

Jag blir så jävla trött på mig själv. Så, vad är det nu då? Jo, jag är så sjukt desperat efter en kille. Varför? Jag vet inte! Vill jag känna mig älskad eller vad? Troligen...

Troligtvis är det väl något att jag vill ha ett bra liv, massa vänner, massa lycka, jag ser det framför mig, perfekt, jag ska vara perfekt, och enligt mig så behövs väl en kille i dessa planerna.

Det känns som en kille skulle öppna upp en helt ny värld för mig. Jag vill ha en riktig pojkvän, inte som min senaste (som var i sexan!). Men jag är ingen folkmänniska. Jag brukar inte träffa folk så ofta... så var hittar jag då denna kille?

Jag håller på att smsa med två i hopp om att de ska börja gilla mig. Går dock inte bra på någon front, den ena killen har flickvän sen över ett år, den andra verkar inte det minsta intresserad av mig -_- Överallt ser jag mig om efter killar. "Han verkar ju rätt bra", "Undrar om han där skulle gilla mig", det känns som jag kan ta vilken kille som helst! Men samtidigt inte för ibland är jag lite kräsen...

Jag berhöver verkligen en kille känns det som, jag håller på att dö här! Multnar bort... Behöver förändring, och för mig är detta kille, bland annat. Jag både ser framför mig hur jag vill ha det men samtidigt inte. Just nu känns det som jag letar upp alla killkontaker jag har (dåligt på den biten) och försöker på varje... Snart går jag väl på Deltacos kusin också :P

Jag vill ju bara vara älskad och ha ett bra liv...

En kille kanske inte kan fixa detta, men jag kan väl iallafall få en så jag inser det och slutar söka efter en. För just nu känner jag mig väldigt desperat. Och efter som ingen vill ha mig så känns det som det tär på mig. Eller något tär på mig iallafall, och jag tror det kan vara detta. Fattar ni? Jag behöver en kille för att må bra... Tyvärr verkar detta omöjligt. För jag försöker, det gör jag verkligen. Men jag lyckas inte särskillt bra. Allt jag lyckas med är att må sämre för att jag misslyckas, alltså behöver jag en snart. Det hade varit lättare om jag hade haft foto-modell-looken och varit flickvän material. Men någon måste ju vilja ha mig, eller? :(

Three Days Grace kan verkligen förstå hur man känner. Vill ni veta hur jag känner? Här nedanför har ni en del av det...

Och nu denna! Som stämmer ännu bättre. Den stämmer totalt. Så gott som varje ord är så jag känner just nu. Three Days Grace... har jag skrivit deras texter? :S 

Det är åtminstone såhär jag tror jag känner... varför ska jag vara så desperat... jag behöver en kille...

Det har hänt en liten grej som jag är lite orolig för, ganska mycket faktiskt... Det känns som jag börjar bli "osmart"...

I nian så kändes det som jag om jag började bli smartare. Jag var en av de som fick högst resultat på proven, mina betyg höjdes kraftigt. Det kändes helt enkelt som om jag var lite smart :) Detta kändes väldigt bra. Det satte press, men det kändes bra =)

Men nu... Det verkar som den smarthet jag hade har försvunnit... Och jag hoppas verkligen att den kommer tillbaka. Annars har jag valt helt fel linje :P Jag har faktiskt anledning till att säga att jag blivit dummare, har fått bevis för det. Vi har gjort lite diagnoser och så i skolan. Och de har visat att jag är medelmåttlig typ. Låg man på 34+ så var det okej, jag hade 36 -_- inte okej... Tror det var av 50 eller något :P fjorton fel... men till mitt försvar hade vi inte gått igenom sånt så mycket, fattade knappt hälften av orden... på en annan diagnos var det liknande resultat så där kan jag väl inte skylla på något... Dessutom verkar jag ha fått klassens smartaste person som kompis... som tur är påminner hon lite om mig, skryter inte...

Men det var inte bara hon som var bättre än mig. Hörde många andra i klassen, folk jag inte trodde skulle vara så smarta faktiskt...

Jag hoppas verkligen att det bara är lite biverkningar av lovet och att jag kommer in i skol-form snart... Men jag måste säga att jag är lite orolig...

...jag är inte så bra på att skriva som jag önskat...