Här kommer ett klag-o-depp-inlägg. Precis som 93% av mina inlägg nuförtiden är. Jag bloggar ju knappt längre och då jag väl gör det är när det hänt stora saker, eller när jag behöver prata med någon och denna någon får bli min blogg. Alltså en del deppinlägg. Dock sätter jag mig ju inte här så fort det är minsta lilla grej, utan bara när jag verkligen känner att jag behöver det. So here it goes...

The story: Jag är ett skillsmässobarn (tänker inte hlaga på den biten, finns folk som har de värre). Har bott hos mamma men varit hos min pappa varannan helg. Hos pappa växte jag upp som ensambarn. Där fanns pappa, hans fru, farmor, farfar, farbror/gudfar, farbrors fru m.m men inga andra barn. Vilet betyder att lilla jag växte upp i centrum därborta (varannan helg alltså). Och då menar jag inte centrum som i "jag-är-en-bortskämd-bitch-och-får-allt-jag-vill", utan bara att vara väldigt älskad, framförallt av farmor. Men är detta så konstigt? Jag var ju faktiskt det enda barnet så långt man kunde se typ. Och det blev ju alltid succe överallt, och jag måste erkänna att jag själv tycker jag var väldigt gullig när jag var liten (fast egentligen är jag ju fortfarande liten, -kort alltså). Jag är heeeel nöjd med min uppväxt där och stormtrivdes, saknar den tiden. Allt var frid och fröjd. Tills POFF jag var runt nio och en lillasyster dock upp och POFF POFF, nu finns plötsligt tre nya barn där. Har nu en lillasyster på 7år, en på 4år, och en lillabror på ett år där. Vilket innebar att jag gick från älskat-centrum-ensambarn till ett extra barn.

Nu är jag hos min pappa allt mer sällan, och det värsta av allt är väl att det händer att jag fäller någon tår ibland när jag är där. Dock har jag alltid lyckats vara diskret med detta, sen om det är bra eller inte är en annan fråga. Nuförtiden pratar jag inte lika mycket där, pratar knappt. Men seriöst, när skulle jag kunna prata? Mina småsyskon (iallafall den äldsta) babblar ju på jämt.Så där sitter jag, tyst och dum och känner mig som en utstött liten femåring. Det är synd med tanke på att jag förr hade det så bra där. Min äldsta lillasyster är en jobbig liten sak, babblar jämt, kräver uppmärksamhet, får uppmärksamhet, och självklart ska hon ju vara duktig också, etc etc... Visst kan min pappa och hans fru också bli trötta på henne, men hon är ju ändå faktiskt deras första riktiga gemensamma barn... Jag skulle vilja veta vad de tänker om min situation, om de någon gång tänker "Jag undrar om Somessedup känner sig utanför", för än så länge på 7år så har de inte visat särskillt mycket täcken på de. Visst säger de åt mina småsyskon att lämna mig ifred ibland, men det är en helt annat sak. Jag undrar om de har minsta misstanke på hur mycket jag faktiskt vantrivs där.

Min farmor verkar vara den enda som faktiskt förstår hur jag känner mig, trots att jag aldrig riktigt berättat det helt för henne, hon är åtminstone den enda som visar tecken på det. Det är därför min farmor är min favorit släkting på den sidan släkten, hon förstår. När min morfar blev sjuk för några månader sedan (stroke, väldigt allvarlig. familjen har fått en del problem efter de, vill inte prata om de, har inte pratat me någon om de. Han sitter nu i rullstol och är halvt förlamad) så slog det mig att faktiskt folk som står en nära, folk man älskar, kan försvinna... Jag insåg också att min farmor är en sådan person, så efter detta så sa jag till henne den enkla lilla frasen med stark innebörd "älskar dig farmor", hennes reaktion tror jag var att hon sa med ett leende "vad sa du?", sen minns jag inte om jag fick en kram eller hur det var. Då insåg jag att farfar stod bakom henne så jag slängde in ett "och dig också farfar" snabbt så att han inte kände sig för utanför iallafall ^^ Jag brukar nämligen inte säga "jag älskar dig" så ofta. Inte ens till de som jag faktiskt älskar säker jag det. Det är en så tung fras på något vis (dessutom tycker jag den låter ganska ful, ord på "ä" kan knappt låta fina enligt mig).

Men nu får jag tillslut komma till det som jag faktiskt skulle berätta om (fan vad jag är duktig på att skriv-babbla på...). Jag hade inte varit hos pappa på väldigt, väldigt länge (med andra ord några månader...), dels för att jag hade vart busy busy med jobb och allt möjligt, men dels lite för att jag inte hade viljat... Har haft ganska dåligt samvete över det, jag vet ju att de ändå vill träffa mig. De kan ju inte hjälpa att jag inte trivs hos dem, eller lite kanske, men de är ju inte elaka mot mig eller så. Men nu lyckades jag iallafall ta mig dit. Även om det bara var från igår till idag (puuh), ska nämligen jobba imorgon. Och vad var det hemska denna gång då? Värre än mina småsyskon... Innan har alla de andra haft sina rum på bottenvåningen och jag har vrt själv där uppe och haft ett stort fint rum (till mitt försvar valde jag rum sist, vi flyttade för ett antal år sedan). Men nu hade de insett att det skulle bli bättre för dem på övervåningen. Vilket innebar att de för ett ganska bra tagsedan flyttade upp och jag då förlorade mitt rum och fått flytta ner till pappa och hans frus gamla rum. Tidigare när jag inte trivdes kunde jag åtminstone fly upp till mitt rum och hoppas att inget småsyskon kom efter mig. Men nu har jag fårr ett litet rum mitt i centrum, intillvardagsrummet... lovely... värsta platsen... Där springer alla, så mina ssyskon kommer tycka det är jätte kul att springa in till mig stup i kvarten....  Förr var dett som sagt lite privat iallafall (men knappt). Och då kunde jag höra när de kom uppspringande för trappan så jag var beredd, men nu är jag helt blottad... Dessutom går de upp tidigt och ser på tv, så gissa vem de väckte klockan sex imorse? -_-

Jag förstår att pappa och hans fru bestämde att hela familjen skulle flytta upp, de är klart att det är de som ska ha de bästa rummen när de bor där hela tiden. Jag är ju där så sällan. Så jag kan inte vara arg på dem för det, jag förstår det fullständigt. Men det hindrar mig inte från att må dåligt över det. När jag kom hem till dem förberedde jag mig... Men jag var tydligen inte förberedd nog. För när de visade mig runt, till mitt nya sovrum (där endast en säng och min byrå stod, var fan är då resten av mina saker? tänkte jag), och sedan visade mig sina nya rum. Först min äldsta lillasysters nya rum där jag fann att min sackosäck stod... och sedan min minsta lillasysters ny rum a.k.a mitt gamla rum... min gamla fristad... jag är förvånad att jag ens överlevde rundturen. På väggarna satt fortfarande mina älskade tavlor kvar som jag haft sedan jag var mini och dem lär jag knappast få tillbaka... och mitt lilla bord och stol stod där också. I mitt nya rum hängde kvar pappa och hans frus tavlor, men dem plockades ner idag, de flesta iallafall. Men inte fick jag tillbaka mina... Och självklart är jag för liten, blyg och tyst för att säga någonting. Ibland finner jag mig i alldeles för mycket... Jag säger ju inte så mycket där, skulle jag då börja vråla om att jag vill ha alla mina saker? Tyvärr inte... Så jag kände tårarna bränna men jag lyckades hålla tillbaka dem och bara le åt mina småsyskon istället. När det blev kväll bestämde jag mig för att jag inte stod ut längre utan ville gå ner till min älskade farmor och farfar istället, där trivs jag åtminstone. Det är förresten gå-avstånd, tar bara några minuter. Då började min äldsta lillasyster tjata "men jag vill följa...", tillslut, efter mycket tjat, lyckades jag iallafall komma iväg ensam. Då kom ett rus av glädje över mig. Jag ville ner till farmor och farfar. Jag till och med joggade en liten bit (oj oj oj, det krävs mycket för att få mig att jogga). När jag kom fram knackade jag och möttes av en kram och snälla ord. De hade redan dukat till mig och vi började äta tacos. Nästan med en gång berömde dom mig för mina bra betyg och skålade för mig. Fan var lycklig jag var då, jag kände mig hemma och stormtrivdes! :D I några minuter, framtills vi hörde en liten knackning och min minsta lillasyster kom in genom dörren. Hon hade tydligen också fått lust att gå ner till till farmor och farfar eftersom jag gjorde det. Och VIPS så var my time in the spotlight förbi... Så jag satt där vid matbordet och kämpade återigen med tårarna i ögonen. Jag kunde ju inte börja nöla vid matbordet, hur hade inte det sett ut? Jag ville ha min älskade farmor och farfar för mig själv och känna att jag var viktig och älskad och längtat som in i bomben efter det, och jag fick det i några få stackars minuter, tills min lillasyster kom. Det är som att berätta för en unge att den ska få tårta och låta den vänta på det hela dagen, och sen när tårtan väl kommer så får det endast ta ett litet bär från toppen medan en annan unge äter upp resten...

Det var verkligen hemskt att sitta där vid bordet där jag hade varit överlycklig för någon minut sedan och nu nästan brista i tårar. Kände hur vätskan fylldes upp och det brände men lyckades hålla tillbaka det. Som tur var så sa änglafarmor efter maten och farfar nu fick köra hem min lillasyster. Hon ville få ensamtid med bara mig. Älskade farmor. Tyvärr var det försent. När jag kommit dit hade mitt humör blivit på topp och jag hade kännt mig pratglad, kännt mig hemma helt enkelt ja. Men efter att min lillasyster hade vart där så hade den andra Somessedup kommit tillbaka, den tillbakadragna, ickatalande typen. Dessutom kände jag mig nu mer illa tillmods. Som tura var släppte det lite efter ett tag iallafall. Jag stannade hos farmor och farfar så länge jag kunde. Men fick vid elva eller något tillslut ge upp och gå hem. Då sov mina småsyskon och pappa och hans fru såg på tv. Så jag såg på tv ett tag. Pappa och hans fru gick till badrummet och gjorde sig klara och gick sedan upp till övervåningen. Jag var ensam där nere och den siste att gå in i badrummet. När jag ser mig själv i spegeln lyckas jag aldrig hålla inne tårarna längre. Jag funderade ett tag på varför, kanske är det för att jag verkar vara den enda som ser igenom mig fasad. Det släppte nu också och tårarna började fyllas i ögonen. Då hände något jag inte väntat med. Min pappa ryckte i handtaget och frågade om det var upptaget. Och på en sekund var mitt ansikte smartfritt, mina ögon som nyss varit röda såg normala ut och jag lyckades hålla rösten stadig och säga att det var upptaget. Jag kom fram till att jag inte kunde gråta ut ännu. Det var för riskabelt. Så jag gjorde mig och gick in på mitt nya rum och lade mig i sängen. Jag ville släppa fram tårarna nu men var rädd att bli upptäckt. Jag kunde inte hålla det tillbaka och jag var skyldig mig själv att släppa utt åtminstone några av dem. När kudden hade täckts av lite blöta fläckar så fick det räcka, jag började läsa min bok för att tänka på annat och det fungerade.

Jag hatar verkligen att jag inte trivs där. De är ju som sagt itne direkt elaka mot mig. Jag bara helt enkelt inte trivs. Ibland önskar jag att de kunde betett sig som elaka styvmorn allihopa för då kuna jag åtminstone vart förbannad på dem, men nu kan jag inte tillåta mig själv detta... Jag har känslan att jag kommer vara hemma hos dem allt mindre...

Jag måste också tillägga att det var ju igår (onsdag) som jag kände mig såhär piss. Dagen efter (torsdag) så blev det lite bättre iallafall för då var jag upptagen med att rota igenom alla mina gamla saker, städa och göra fint. Och nu är jag hemma igen så nu kan jag andas ut och somna utan tårar på kudden.