Det känns som jag blivit fast i en bubbla, eller en ond cirkel. Eller rättare sagt, det känns som hela mitt liv är fast i en ondskefull liten bubbla. 

Jag tänker tillbaka på hur mitt liv var förr, främst på högstadiet. Då det bara var jag, Deltaco och vår hobby. Och jag tänker, det var härliga tider det. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka. Jag vill bli lycklig igen osv osv. Men sen tänker jag efter lite längre och inser, jag var ju inte så jävla glad egentligen. Jag längtade efter att mitt liv skulle börja, kände mig ensam, grät då och då. Bara denna blogg är ett bevis på detta. Än idag har jag nästan precis samma tankar. Missnöje med mig själv, ensamhet, tomhet, längtan efter något som jag inte riktigt vet vad det är. 

Jag är en tänkare ibland (på gott och ont) och jag har försökt komma fram till varför jag känner såhär. Har jag kommit in i en depression? Men så tänker jag efter, jag har ju egentligen alltid varit sånhär... Och med "alltid" menar jag ungefär de 5 senaste åren, från högstadiet. Innan dess (lmini-lågstadiet-mellanstadiet) räknar jag inte med, då var jag ett litet barn som bara hade fokus på att leka och hade det problemfritt. Det är först på högstadiet som man börjar försöka finna vem man är osv. 

Så min slutsats blir att jag knappast kan ha kommit in i någon slags depression. En depression kommer man ju bara in under en viss tid. Annars skulle ju hela mitt liv vara en stor jävla depression och det känns inte så himla lockande... Men jag kanske helt enkelt är så här. Pessimist? Fast ändå inte, för jag kan se positivt på saker. Jag är kanske bara en person som inte är skapt att känna sig lycklig och nöjd. Den tanken skrämmer skiten ur mig bokstavligt talat.

Det är nog det jag är mest rädd för. Att jag inte är skapt för lycka.

Överdriver jag? Kanske... Men varför har jag då jämt dessa tankar?...