Här är en novell, eller vad det nu är, som jag har skrivit :) Det var på skämt Deltacos läxa, precis som novellen i DETTA inlägget. Jag vet att jag inte gjort styckeindelning och sådant men har inte orkat det ^^ Här är iallafall texten som jag skrivit, skulle bli glad om någon läste och gav respons men jag förväntar mig det inte.

Låt mig få älska honom

”Vart tror du att du ska ta vägen?” Jag for runt och såg min far stå i dörröppningen. Jag smällde fort igen resväskan. Det var för sent, han hade redan sett den. Jag kunde se på hans blick att han hade förstått vart jag var på väg. Jag hade ändrat om på mitt rum och han hade inte sett det förens nu. Hans blick gled misstroget över väggarna. Väggarna var täckta med bilder, satanistiska bilder, jag tänker inte bli mer detaljrik. Vart han än såg så såg han svart.  Han vände åter sin blick mot mig. Hans blick var fylld av hat. Jag tänkte inte röra mig, jag tänkte inte prata. Jag väntade på att han skulle göra det första draget. Vad han än skulle säga så skulle det vara för sent. Jag hade bestämt mig och inget skulle få mig att ändra mig. Jag hade tänkt rymma bort ikväll. Vi skulle lämna landet, jag och Jonas. Vi skulle leva livet, utan lagar och utan regler, precis vad jag behövde. I detta fängelse kunde man inte ens hosta utan att få sig en skarp tillsägelse. Frisk luft var vad jag behövde. Jag behövde ett nytt och fräscht liv, och detta var precis vad Jonas erbjöd mig.

”Josefin, jag hoppas verkligen inte att du tänker bege dig till det där… monstret!”. Min fars ansikte var hårt och hans röst likaså. Monster, han hade kallat honom för monster. Jag ville skrika på honom, men jag fick inte. Jag behövde komma iväg, ett gräl var det sista jag behövde. Jag skulle bara lugnt be min far att flytta sig, ta mina saker och sedan lämna hemmet för alltid. Det gick inte riktigt så.

”Monster! Han är inget monster. Han är en vampyr och klockan tolv inatt kommer jag också vara det, vare sig du samtycker eller ej.” Direkt efter att jag uttalat orden önskade jag att de var osagda. Nu skulle han aldrig låta mig gå. Jag ville inte stanna för att se hans reaktion utan vände mig och fortsatte packa ner mina viktigaste ägodelar i väskan. Detta var redan nog så svårt. Nu när min far visste om planen så skulle det vara nästan omöjligt, men jag tänkte inte ge mig, jag visste vad jag ville. Planen var att jag skulle smita ut nu, obemärkt såklart så planen hade redan gått i kras. Sedan skulle jag möta Jonas nere vid hamnen. Där skulle förvandlingen ske, han skulle göra mig till sin sort och vi skulle smita ombord på ett skepp och fly västerut. Efter det? Vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar helt enkelt. Att alltid vara lycklig är väl en omöjlighet och för mycket begärt, men vi skulle åtminstone vara tillsammans. En hand slog ner på väsklocket och jag hann precis dra undan mina fingrar när väskan slogs igen. Jag kände min fars flåsande i min nacke. Jag bestämde mig för att väskan fick vara färdigpackad nu, det spelade ingen roll om jag hade glömt hälften av sakerna, jag ville bort med en gång. Jag tog väskan och vände mig för att gå men en kraftig hand tog tag runt min arm och drog mig tillbaka.

”Vart tror du att du ska? Jag tillåter inte att min dotter umgås med sådana som han. Du stannar här och gör inget annat än vad jag tillåter, är det förstått?”. Han tryckte sitt ansikte närmare mitt och alkohollukten fyllde mitt luktsinne. Jag försökte slita mig ifrån hans grepp men det tajtade bara ytterliggare.

”Jag. Ska. Härifrån. Nu!” Jag gjorde ännu ett försök att fly men också detta misslyckat. ”Jag är inte din dotter längre. Släpp mig” Jag nästan spottade ut orden på honom. Jag såg hur ilskan välde fram i hans ansikte. Han lyfte armen och slog till. Slaget träffade mig mitt på kinden och jag for pladask ner på golvet. Där blev jag liggande några sekunder innan jag insåg vad som faktiskt hade hänt. Han var full, han var arg och han var våldsam. Jag måste härifrån nu. Jag reste mig upp på alla fyra och började ta sats för att göra ett utfall mot dörren. Innan jag hann slänga mig tog han ett grepp om mitt hår och drog mig upp så att jag stod ansikte mot ansikte med honom. Jag gav ifrån mig ett gällt skrik. Han höll fortfarande tag om mitt hår när han höjde den andra näven för att förbereda ett nytt slag.

”Far, snälla…” Mina ord var knappt mer än en viskning. Han brydde sig inte om min bön utan laddade energi för slaget. Jag såg i ögonvrån hur dörren flög upp och en skugga uppenbarade sig, skuggan flög fram genom rummet mot oss. Den tacklade min far i sidan så att han flög in i väggen och släppte sitt grepp om mig. Skuggan hann precis fånga upp mig innan jag föll till golvet. Jag tittade upp och mötte Jonas förtvivlade ansikte. Han bar upp mig i sina armar och lade varsamt ner mig i sängen. Sedan vände han sig åter mot min far som nyss kommit upp på benen igen. Jag kan inte avgöra vem som hade mest hat i blicken vid det tillfället. Min far började röra sig fram mot Jonas som tog ett grepp om hans skjorta och slängde tillbaka honom in i väggen. I normala fall hade jag rusat till undsättning, bett dem om att sluta slåss. Nu var det annorlunda, jag ville få ett slut på allting. Så jag låg där, försvarslös och såg dem attackera varandra. Jonas hade ett övertag. Han tog ett nytt grepp om min far och tog i så han flög tvärs över rummet och kraschade in i en trästol. Jonas stod stilla ett tag för att lugna ner sig. Hans natur sa åt honom att göra slut på min far, men hans hjärta sa åt honom att det inte är rätta vägen till en flickas hjärta. Inte för att han behövde hitta vägen till mitt hjärta, han ägde det redan. Jonas vände sig mot mig där jag låg, plockade upp mig i sin famn, gav mig en kyss i pannan som sa ”Förlåt”. Jag ville säga åt honom att han inte hade något att be om ursäkt för, men den diskussionen kunde vi ta sedan. Just nu ville jag bara därifrån, det ville vi båda. Nu ville vi försvinna för alltid, bara vi två. Jag hoppade ner från famnen och tog hans hand och gick vid hans sida. Vi hann fram till dörren när vi hörde min fars andetag bakom oss. Vi snurrade samtidigt runt. Min far stod en halv meter bakom oss, i handen höll han ett avbrutet stolsben, en påle. Två sekunder av koppling, sedan kom paniken. Jag sträckte mig efter pålen men för sent. Min far hade redan borrat den genom Jonas hjärta och han föll nu död ner vid mina fötter. Jag sjönk ihop bredvid honom och det enda som nu fyllde rummet var mina snyftningar och desperata skrik.

 

Diggar din blogg ;D

22 september 2010 00:27

Kan du inte skriva en novell/berättelse elr nånting sånt utan vampyrer också? :)

SoMessedUp

23 september 2010 21:34

"Diggar din blogg ;D" Gud vad glad jag blev nu ^^ =D
Haha jadå, jag kan allt skriva utan vampyrer ^^ kom gärna med förslag vad det kan handla om ifall du vill ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Igår/inatt/imorse var ganska händelserik :) Får se hur mycket av allt som jag orkar skriva ner ^^   Jag och en tjejkompis gick på en fest. Först var vi på torget lite för något lamt försök att kanske få något annat att göra. Jag vet inte riktigt ...

Jag tänkte tips er om en sida. Några har kanska hört om den medans några inte.      TUMBLR :D   Jag har egentligen inte haft tumblr särskillt länge. Det började med att en kompis hade tumblr, jag läste hennes, började läsa fler, och till...

Det känns som jag blivit fast i en bubbla, eller en ond cirkel. Eller rättare sagt, det känns som hela mitt liv är fast i en ondskefull liten bubbla.    Jag tänker tillbaka på hur mitt liv var förr, främst på högstadiet. Då det bara var jag, Delt...

Tänkte bara slänga upp ett litet inlägg om att jag inte är oskuld längre!   Har nämligen precis haft sex för första gången. Med "honom" såklart. Han har dock stuckit nu för en kompis låg hemma i hans lägenhet och sov så han var tvungen att dra di...

Tjenare mors! Det har ju änna blivit ganska klent mellan blogginläggen, sisådär ett gäng månader mellan varje ;) Så självklart har en del hänt och jag tror att jag även ändrats en hel del som person, men det tänker jag inte ägna detta inlägg åt. G...