Okej, så idag var första dagen i den nya skolan. Det började bra, jag träffadde några jag kände på bussen. Två stycken jag känner som jag tycker är okej skulle också gå samhäll (skrivit med dem lite på facebook). Vi gick till salen där vi skulle samlas och väntade. Sedan fick vi komma in och vi tre satte oss bredvid varandra. Fick reda på att vi var 170 (tror jag ^^) elever som valt samhäll/spint. Rektorn för samhäll berättade lite saker sedan var det dags i gruppindelningen. Jag är nu en onöjd medlem i C-laget -_- Jag ville inte hamna i C men jaja, det är ju bara en bokstav (eller siffra som jag råkade säga här hemma ;)).

I klass kom jag med en av de två tjejerna, dock inte den jag gillar mest. Men jaja, skönt att känna någon första tiden. Med oss kom också en annan tjej som gått i samma skola, kul tänkte jag. Tills jag upptäckte att det blev de två+jag. Inte "vi tre". De två satte sig vid varandra och jag fick sitta själv. Så där förlorade jag den kompisen -_- Jag läste ju mattekurs här för ett tag sedan. Jag kom med en av tjejerna därifrån, hade ätit och pratat med henne lite. Kul tänkte jag igen. Men tyvärr hade hon redan en kompis också -_- Alla tycks ha någon att hålla sig till. Men jaja, någon måste man väl hitta. Vill ni veta vilken rolig klass jag kom i förresten?? Den består av ca 30 elever varav 4-5 är killar. Alla satt blyga och tysta (bra, jag är inte ensam) så som jag ville ha det. Alla utan fyra. De fyra bitcharna. De fyra varav två satt längst bak och kommenterade allt, fnissade och frågade gnälliga frågor. "fniss, fniss". "Ahmä, när får vi datan då?"... Allmänt jobbiga och bitchiga var dom. De satt seriöst och kommenterade och fnissade åt folks namn. Jippi, precis såna jag ville ha i min klass -_- Inte fjortisar, utan ännu värre... bitchar! Förutom dem verkade klassen okej. Så varför skulle de förstöra den?! Morr. Önskar att de fyra inte gick i klassen! Då hade jag nog varit nöjd. Jag kan inte stå ut med att gå med bitchar i tre år. Jaja, härda ut antar jag... Suck..

Jag hoppades också på ett mytt "mig själv". Men jag verkar fortfarande vara tråkiga lilla jag. "New school, new people, same old fucking boring me" -_- Attans..

Detta kommer bli tre roliga år...

Här kommer då ytterliggare ett inlägg som handlar om den där stora grejen i mitt liv nu ^^ Nämligen angående att ha sex med den där killen....

Jag är rädd att detta kommer rinna ut i sanden. Bli ett skämt bara, eller glömmas bort eller något... Han vet ju att jag varit lite osäker så det kanske har fått honom att bli otänd (kan man säga så??)... om ni fattar. Han kanske tappar lusten. Det var prat på om vi skulle göra det imorgon, jag skriver med honom nu och ha säger att han kanske ska åka in till stan. Men jag vill gärna veta dagen innan så jag kan göra mig i ordning och sånt typ... Och så vill jag vara lite förberedd... Om det nu inte blir något imorgon så vet jag inte när (om) det blir för jag är rädd att jag får min mens snart och då är det ju snart. Och jag och Deltaco ska kanske iväg lite (nästa vecka?) (om det nu går) så då försvinner också några dagar. Och plötsligt börjar skolan... Då är det väl kört tror jag...

Vill verkligen inte att det rinner ut i sanden. Nu har jag bestämt mig för att jag vill jue... Dock händer det mig väldigt ofta att saker planeras men inte blir av, och det är oftast inte jag som ser till det faktiskt... (kanske ibland, men inte det jag tänker på). Fasen... vil verkligen att det blir något...och snart... behöver svar från honom nu...

Jag får ofta en känsla som jag hatar. Det är känslan av att någon gillar mig. Det räcker att personen råkar se åt mitt håll så tror jag att den "gillar" mig (paranoid!!).

Och jag är väldigt säker på att i flera fall som jag har känt såhär (i varje fall?) så har inte personen gillat mig utan jag har bara inbillat mig det. Det är inte så att jag har bra självförtroende och tror att alla gillar mig, men det är bara en dum jävla röst i mig som inbillar mig detta ibland...ganska ofta...

Jag vet inte om andra också känner/tänker så ofta. Jag vet en person till som har samma "problem", kan man kalla det problem?? Hmm... Men jag vet ju inte om det bara är vi två eller om det är flera andra/alla andra också som är lika paranoida ^^

Väldigt jobbigt är det iallafall att känna såhär. Försöker övertala mig själv att personer inte alls gillar mig, det är bara inbillning. Går dock inte så bra alltid.

Jobbigt, jobbigt

Fasen vad det snackas skit säger jag bara. Vart man än kommer så hör man hur en person pratar illa eller beter sig illa mot en annan.

Jag har hört min mamma prata om detta om sitt jobb och jag tror att det finns på så gott som alla jobb. Iknlusive det där jag jobbar. Trots att jag inte jobbat där jääätte länge ännu så har jag ändå redan snappat upp en del. Dels var det en tjej som, bland de första dagarna, pratade om en annan tjej och sa att hon var jobbig och de hade haft sina fajter och att hon hatade henne typ. Då uppfattade jag det såklart som att stämningen mellan de två tjejerna var lite ostadig. Men nejdå! Första gången jag såg dem träffas så kramades de och skämtade och sånt. Tydligen har de umgått ibland utanför jobbet också. Sånt får mig att vilja spy. Först pratar en person skit om en annan, i nästa sekund står de och kramas! Det visar bara att man inte kan lite på personen.

En annan grej: Jag stannade lite i resturangen efter jobbet en dag. Där var tre andra som jobbade. De pratade om att om en av dem slutade nästa år så skulle någon ifrån kiosken (där jag jobbar) troligtvis få åka in och jobba i resturangen. Då sa en kille att det troligtvis blir jag som får göra det. Det finns en tjej som också jobbar i kiosken som har jobbat där ett år längre än mig (när man jobbat där ett tag kommer man in i resturangen typ). Då sade någon att det borde ju bli den tjejen ssom får åka in eftersom hon varit där längre, och jag håller med honom. Men då sa den där killen något i stil med "Jo, men de går nog efter hur personen är också". Jag tyckte inte det var så snällt sagt av honom. Det han menade var ju att den tjejen inte skulle klara av att vara där inne. Jag kan hålla med honom om det, men jag säger det ju inte öppet! Nu var inte den tjejen där (då hade han väl inte sagt det), men ändå! Dessutom tror jag verkligen inte att skulle klara av att jobba därinne. Bland allt folk och stress...

Har redan uppfattat en del såna saker. Varför måste det vara så?

Jag vet att jag egentligen inte borde klaga så därför gör jag det här på bloggen, där de som jag fick den av inte kan höra mitt klag.

För ett tag sedan fick jag en moped. Min mamma och hennes man köpte de åt mig, vilket var tur för jag har verkligen användning för den. Jag har den när jag kör till mitt jobb och till Deltaco. Den var iallafall begagnad så den var inte jätte dyr, men såklart inte gratis för det.

Jag har dock en jävla massa problem med moppen, jag gillar den ju och så men samtidigt är jag inte alls nöjd med den (fy vad taskig jag känner mig som klagar). Vill bara säga igen att jag är väldigt tacksam över den. Behöver dock få klaga lite. När jag skulle från jobbet häromdagen (detta har hänt tidigare) så krånglade moppen, detta var på midsommarafton så självklart så skulle jag till Deltaco också. Den lät jätte konstigt när jag försökte starta den och den gick inte igång. Min mammas man kom upp och hjälpte mig (tacksam för det) att fixa den. Han rullade bort den till ett skjul och skruvade isär lite. Tydligen var det ett kugghjul eller något som lossnat (igen). Han fick fixat den efter ett tag och jag kunde åka iväg.

Är väldigt glad att han kom och hjälpte mig men detta har hänt min moppe (en gång?) tidigare så jag är ganska rädd att det händer igen. Tänk om det händer när jag är hos Deltaco och ska till jobbet eller något. Eller är någonstans lite längre bort. Är ganska rädd att den inte vill starta, är rädd för det varje gång jag startar den. Oftast brukar man få försöka några gånger innan den kommer igång och då är jag alltid så rädd att det inte ska funka. Önskar att den funkade utmärkt, utan några problem.

En annan sak: den är väldigt stor. Bland en av de största mopeder jag har sett tror jag. Den är säkert fem gånger så stor som mig!! (lite överdrivet kanske, men knappt!) Jag är ju väldigt liten också vilket gör att den blir ännu större! Dels så ser detta säkert ganska dumt/roligt ut -_- och dels så blir den svårare för mig att hantera. Jag har ganska stort problem att få upp den på stödet också. Ibland går det ganska bra men ibland inte -_- När jag kom hem med den förut så gick det verkligen inte, jag fick inte upp den! Försökte flera gånger men det gick inte. Jag är väl för liten och klen helt enkelt. Tillslut blev jag förbannad och lutade den mot väggen och gick därifrån. Mamman kom sedan och fick upp den. 

Suck, blir så jävla förbannad på den -_-

Men som sagt så är jag väl ändå väldigt glad att jag har den. Jag vill klaga till mamma och hennes man och säga att den är för stor och klumpig för mig men hur otacksamt vore inte det? Jag får helt enkelt leva med den och inbilla mig att jag är fullt nöjd. Vill inte göra dem ledsna så jag behåller dessa tankar för mig själv.

Behövde verkligen skriva av mig detta. End of story...

Det är lite skumt... Nu på senaste har folk typ frågat om jag äter, sagt åt mig att äta mer osv...

Jag undrar varför... Jag har inte direkt gått ner i vikt, det går snarare åt tvärtom håll. Deltaco säger åt mig att äta mer, och några ur familjen säger åt mig att äta typ. Detta tänker jag om detta: What the fuck??? Personerna kanske inte har någon baktanke bakom det, de kanske bara säger så men det känns som folk har börjat tjata på mig mer om maten. Är det verkligen så att de har det eller är jag bara paranoid? Hm... Jag är iallafall inte mager, så det kan ju inte vara därför. Snarare så att min mage börjar bli rundare enligt mig...

Min rygg däremot kan jag gå med på att den kanske ser ganska "smal ut". Om jag böjer mig framåt sticker överdelen av ryggraden ut lite men så blir det ju på alla, eller? Och när jag böjer bak armarna typ så synd mina skulderblad ganska tydligt. Det betyder ju inte direkt att jag har anorexi ^^ Min kropp/rygg är bara byggd så.

Undrar varför alla plötsligt börjat tjata om detta...

---------------------------------------

När jag ändå håller på att prata om sånt här så vill jag bara säga detta: Förut idag så såg jag en tjej, i min ålder tror jag. Jag är helt säker på att hon hade anorexia. Hon hade jätte spinkiga armar, jätte sminkiga ben osv. Det första jag tänkte när jag såg henne var "oj vilken smal människa", då såg jag bara lite smabbt och såg hennes smala midja typ. Sedan såg jag närmare och de var då jag såg de spinkiga armarna och benen. Ta inte illa upp någon nu: Ärligt talat så tycker jag det ser hemskt ut. Det ser inte friskt ut, bara groteskt... Det kändes som hon skulle gå av om man bara petade på henne.

Jag undrar om jag sett någon i verkligheten med så extremt smala leder förr, kanske... osäker faktiskt. Jag började också fundera på om kompisarna som hon var med märkte något. Troligtvis hade denna tjejen anorexia. Visste kompisarna om att hon hade det? Eller var de så vana vid att se henne att de kanske inte tänkte på det? Vad vet jag... Vad gör man om ens kompis har anorexia och man vet det? Hur får man den att besegra sjukdomen? Den kanske inte ens vill inse att den har det, hur lyckas man då? Vad vet jag...

Det är ganska hemskt faktiskt. Jag har gått i tre år med denna klass nu och om en vecka är det dags att säga hejdå. Vissa kanske man aldrig kommer att träffa igen...

Under den tid jag haft med klassen har vi såklart haft roligt. Men jag och Deltaco har alltid klagat och längtat efter att få slippa alla. Klagat på folket, klagat på hur de beter sig m.m Jämt tyckt att vi hatar klassen typ. Men under ytan har man ändå tyckt att den varit okej, ibland...

Nu de senaste månaden/månaderna har man verkligen insett att man aldrig kommer prata med vissa utav dessa folk igen. Man har insett att de faktiskt inte är så dumma som man alltid sagt att de är. Man har insett att man gillar klassen... Men nu är det försent, klassen ska skiljas åt... HemsktHemsktHemskt!

Jag vill inte skiljas från klassen, jag vill inte skiljas från lärarna, jag vill inte skiljas ifrån skolan. Jag trivs faktiskt! Hemskt att man ska inse detta nu den sista tiden... Tänk om jag inte alls kommer trivas lika bra i nästa skola? I nästa klass. Jag kanske kommer sakna min tid jag haft här...

Japp, jag erkänner det. Trots allt jag har sagt och tänkt så älskar jag min klass =D

Jag och två andra tjejer (en utav dem är Deltaco) har jobbat med ett grupparbete. I det arbetet har vi tagit massa kort på oss ^^

Vi lämnade in arbetet idag. Våran lärare kollade igenom bilderna och hon sa typ "Haha åhh vad jag älskar denna bilden", det var en bild på Deltaco. Okej, kul för Deltaco tänkte jag. Sedan sa hon ty "Åhh denna bilden älskar jag också haha", det var en bild på våran tredje gruppmedlem... sen sa hon inget mer kort -_- jag tänkte bara "tack, kul att du gillar kort på de andra i gruppen men inte mig". Vi var ju tre gruppmedlemmar och två av gruppmedlemmarna sa hon att hon gillade ett kort på... schysst... inte för att jag blev särskilt nöjd med korten på mig men ändå...

Sedan undrade hon vem som hade tagit ett av korten och det var jag så då fick jag åtmistone beröm för det, vilket jag är glad över. Det muntrade upp mig lite :) Men tyckte ändå det var lite dumt av henne att välja ut ett kort var på de andra i gruppen som hon gillade men inte på mig... Jaja, kan ju inte tvinga henne och gilla något kort. Jag vet ju att jag inte direkt är särskilt snygg men ändå...