Nu kommer jag säkert låta skit egoistisk och barnslig när jag skriver detta men Who cares? Mina föräldrar skillde sig när jag var ett halv år så jag har bott med min mamma och storebror största delen av livet (fast pappa har ändå funnits där) och jag måste säga att jag gillade så det var förr bäst, när det bara var vi tre. Nu har min storebror flyttat hemifrån sedan några år tillbaka och min mamma (och jag) har bor med kille som hon vart tillsammans med ett tag nu (1-2år kanske??). De har till och me byggt hus tillsammans som vi nu bor i. I början var allt okej för mig men tyvärr tycker jag väl inte helt det längre. Det har väl blivit lite mer seriöst och sånt nu. Jag tycker inte att han duger för min mamma, det är inget speciellt han har gjort men det är ändå någonting jag inte gillar med honom. Jag tror inte att jag tycker att någon skulle duga åt min mamma faktiskt. Innan hon träffade honom så var det bara jag och hon (eftersom min bror hade flyttat) och då blev vi extra tajta. Men jag tror att de där "Ingen duger för min mamma, ingen är bra nog" tankarna som jag har kan bero på hennes förra förhållande. Det var bra i början och fungerade ett bra tag, några år. Men till slut tog det slut pågrund av pengar och spel problem (vill inte prata om det), problemen var ifrån hans håll. Det sårade verkligen min mamma och skakade oss lite. Jag tror att det kan vara efter det som jag inte tycker någon duger och vill "skydda" henne. Jag vill att hon ska vara lycklig men det gör jag inte genom att ogilla killen hon gillar. Jag försöker verkligen gilla honom men det är jävligt svårt! Ibland känns det som han gör saker bara för att reta mig, bara för att han kan. Att han t.ex pussar på henne framför mig för att visa att hon är hans, eller att han gosar med min katt som oftast ärr rädd för de flesta bara för att visa att katten inte bara gillar mig. Jag vet inte om mina misstankar stämmer eller inte men det är så det känns.

Det är en sak jag är riktigt rädd för, att de ska gifta sig. Jag är rädd at jag inte kommer att klara av att vara lycklig för hennes skull eftersom det är något jag tycker inte känns rätt med honom. Och jag vill verkligen inte förstöra hennes bröllop genom att känna så.

Jag vet att hon inte skulle göra något som jag inte tycker om och därför får hon absolut inte veta vad jag känner. Vill verkligen inte förstöra för henne med mina egoistiska tankar... känner mig bara lite utanför ibland.

Men nu måste jag sluta skriva för nu känner jag hur det börjar bildas en klump i halsen på mig och jag vet vad det betyder. Om jag börjar gråta måste jag försöka tänka på något annat och hoppas att ingen hör mig tills det har gått över. Alltså ska jag sluta skriva nu innan det är för sent.

Hejdå, hoppas er kväll blir bättre än min

Picture comment: So true!...  (bild från google)

Jag undrar hur mager man ska vara för att gå under "anorexia". Inte för att jag tror att jag har det men. Mitt bmi var strax under normalt tror jag och eftersom jag är ganska kort men ändå har lite mer form än typ en åtta åring så tycker jag att mitt bmi borde varit högre. Eftersom man räknar ut det med hjälp av längden och vikten. Min mage= jag tycker inte att jag har direkt smal mage (dock inte heller tjock) så om jag kollar på den så är den väl ganska normal. Men däremot har jag ganska spinkiga armar (tycker iallafall jag), speciellt handlederna. De är spinkiga tycker jag och jag når runt plus en nagels längd typ och alla andra, som då har större händer når runt ännu bättre. Spinkiga handleder= INTE FINT! Dessutom har jag rätt små pattar och det är ju också ett tecken (men det kan vara så att jag bara har små helt enkelt). Jag tror inte att jag har anorexi (iallafall inte om man ser på magen) men jag undrar ändå, för tänk om man har det utan att veta det...

Men om man har anorexi brukar man väl inte äta heller och det gör jag. Äta= MUMS= BRA. Jag äter och jag är nästan jämt hungrig.

Spinkig= FULT! vill inte vara spinkig (som jag tycker jag är på vissa ställen) för det är fult, vill bara vara smal.