Imorgon ska jag och Deltaco ta våra moppar och åka en bit :) Ska hälsa på hennes kusiner, min pappa m.familj, min farmor och farfar. Alla bor på samma ställe på landet =) Ganska komiskt faktiskt.

Vi ska sova hos min farmor och farfar, tanken var hennes kusiner men det gick inte. Tror detta glädjer mina far-föräldrar =) Jag får bara se till att jag umgås lite med dem och inte bara är med Deltaco. Älskar min farmor och farfar :) 

Vi får hålla tummarna att allt går bra. Vi båda har haft lite problem med våra moppar så vi får hoppas att allt funkar som det ska :)

De tar vad de vill ha. Oftast behöver de inte ens kämpa för det. De får vad de vill ha serverat på ett silverfat.

Hennes blick var målmedveten när hon närmade sig Daniel. Hon var fortfarande utom synhåll för honom men han kunde känna att hon närmade sig. En kylig tystnad låg över skolgården. Det enda som hördes var steg utav klackar som kom närmare, och hur folk flyttade sig när de gjorde väg. Till och med Jonas flyttade sig, ingen stod kvar i hennes väg. Daniel kunde nu se hur folkmassan framför honom öppnade upp sig. Mellan alla kom hon gående. Daniel trodde att han skulle svimma när han såg henne. Hennes hår var brunt, men i ljuset glänste det eldrött. Håret rörde sig i perfekta vågor för varje steg hon tog. Och hennes ögon… Han hade aldrig sett så vackra och klargröna ögon tidigare. Daniel blev tvungen att kippa efter luft. Om han så skulle ha fått en miljon kronor så hade han inte kunnat hitta något fel på henne. Hennes blick var beslutsamt fäst på Daniel. Hon stannade drygt en halvmeter framför honom.

”Är du Daniel Thuria?” Hennes blick granskade hans ansikte, hennes röst hade en stämma han sent skulle glömma. Hon doftade någonting. Han kunde inte avgöra vad det var men lukten gjorde honom knäsvag. Hon såg fortfarande på honom och inväntade ett svar. Daniel försökte ge henne ett men han fick inte fram ett ljud. Hans läppar formades till ett darrande o och han försökte svara men det kom inte fram ett ljud. Hon fortsatte stirra misstänksamt på honom. Till slut stängde han sin gapande mun och nickade snabbt. Han möttes av ett snabbt halvleende ifrån henne.

”Bra, jag heter Selena. Vi lär ses igen Daniel.” Med de orden lossade hon blixtsnabbt på repen som band honom och begav sig sedan därifrån. Hon och hennes följekille försvann lika plötsligt och mystiskt som de hade dykt upp. Allting var stillastående en liten stund, sedan vände sig alla mot Daniel. De undrade förstås vem hon var, men Daniel visste inte mer än vad de visste. Han stod tyst och stirrade med tom blick. Sedan vände han sig om och gick därifrån, med allas blickar fästa vid sig.