Tänkte göra en liten recension på en film som jag såg på igår kväll. Den heter Dorian Gray.

Jag måste säga att den inte var riktigt som jag hade tänkt mig. När jag såg trailern fick jag av någon anledning en vamppyr känsla men det var ju fel.

Handling: Den handlar om en kille vid namn Dorian Gray som kommer till London. En konstnär mlar ett underbart porträtt utav honom som alla älskar. Vill ni inte veta vad filmen handlar om så läs inte detta... Dorian gör (omedvetet) en pakt med djävulen typ. Dorian slutar åldras kan ej skadas. Istället portätt får istället ta över detta. Målningen blir hemskare och hemskare och om Dorian får ett sår så överförs det till tavlan. Dorian blir också med tiden lite aggressivare. Hans behov av sex är också ganska stort och varenda människa faller för honom.

Jag tyckte filmen var wierd och udda men jag gillade den ändå. Jag läste en del kommentarer som där det stod att de tyckte det var för mycket snusk i filmen med jag gillade det ;) Ärligt talet var de scenerna bland de bästa i filmen enligt mig ^^ Men så är jag ju lite pervers också ;) Haha. Tydligen bygger filmen så en bok men det kan jag inte yttra mig något om eftersom jag inte läst den.

Jag tycker iallafall att filmen definitivt är sevärd =) Så har ni tråkigt så kan ni ju ta och se den, den finns på youtube ^^

Trailer: 

Nu har sommarlovet börjat... Och sista dagen med klassen är förbi. Jag har dock inte fattat att jag kanske aldrig kommer träffa vissa utav dessa människor igen. Jag har inte ens fattat att det är sommarlov. Det känns som det är en vanlig jävla helg som börjar lida mot sitt slut, och jag träffar snart klassen igen. Tyvärr är ju inte dessa tankar sanna.

Jag kan inte fatta att jag kanske inte kommer träffa vissa av dem igen. Fick inte ens sagt hejdå till vissa... fy fan. Jag önskar att jag kunde fatta vad som händer. Jag önskar att jag kunde känna äkta saknad över dem och jag önskar att jag kunde gråta. På skolavslutning, sista dagen då vi träffades... jag grät inte någon gång. Jag ville faktiskt gråta. Ville visa att jag inte var känslolös och gillade klassen, för detta är faktiskt sant, men jag grät inte. Troligtvis var det för att jag inte insett vad som hänt. Jag kanske aldrig inser det. Ibland känns det som man lever i en helt annan värld, helt ovetande om vad som försigår omkring en.

Samtidigt som jag ville gråta så ville jag inte klämma fram tårarna, det hade känts så fejk. Och fejka var det sista jag ville göra. Jag ville sörja på riktigt.

Vad som jag tycker är ännu svårare att fatta är att jag och Deltaco inte ska gå i samma klass längre. Jag försöker förklara för mig själv att jag inte kommer gå i samma klass längre men då glömmer jag en sak, Deltaco gick i klassen. Om jag nu lyckas övertala mig själv att jag ska byta klass så känns det som hon ska gå i samma som mig fortfarande, att vi byter till samma. Men det kommer vi inte...

Jag har länge tänkt "Snart måste jag lämna klassen. Och sluta gå i samma klass som Deltaco, fan vad hemskt" Men det känns som den tiden är långt framöver men det är den inte, den är nu. Jag har lämnat klassen (inklusive Deltaco) och ska om ett tag börja en ny, ensam....

Har väldigt svårt att fatta att detta verkligen händer. Känns som det bara är tankar, eller en dröm. Snälla någon, väck mig....