När det har hänt saker som t.ex att jag fått sommarbobb, jag har tagit körkort m.m så är inte jag den sortens person som ringer och säger det till alla. Eller ens säger det till vissa. Om jag jämför med min mamma: Så fort någonting händer så ringer hon och berättar det för sin mamma eller andra som kan tänkas vilja veta det.

Jag ringer inte direkt till min pappa (skillda fördäldrar) eller farmor/farfar och talar om när saker har hänt. Inte heller när jag pratar med personer gör jag det, min mentor hade jag tydligen inte talat om för att jag ska/har fått ett syskon, eller har flyttat. Så när denna information nådde henne blev hon väldigt chockad.

Jag tror att det är en nackdel att jag inte gör detta, men jag gillar tydligen inte att berätta saker för folk. Och jag tänker oftast inte ens på att göra det. När jag inte berättar saker kan vissa bli ledsna och ta illa upp, tro att jag inte bryr mig om dem typ. Farmor hade jag inte talat om för att jag fått sommarjobb så när mamma pratade med henne om detta blev hon väldigt chockad... hoppas itne hon tog illa upp. Tydligen förväntar sig folk att man ska berätta saker...ganska förståeligt...

Men vissa saker ligger bara inte i min natur, de kommer inte av sig själva. Jag tänker alldeles för lite och är lite udda när det gäller vissa saker. Vissa saker som många tar förgivet att man ska göra tänker jag inte ens på. Blir trött på mig själv när det gäller såna saker...