Hur vet man egentligen om man är manodepressiv??

Jag tror inte att jag är det men ibland kan jag vara jätte sprallig och ibland jätte deppig och bara vilja försvinna. Det är säkert bara vanliga humörsvägningar men man börjar ju undra lite. Tänk om man är manodepressiv utan att veta om det lixom? Det är säkert bara jag som över driver. Jag är missnöjd med mig själv och försöker skylla på någonting. Jag letar nästan efter fel på mig själv. Det är som om jag vill att det ska vara något fel på mig så att jag verkligen kan säga att jag är misslyckad. Men jaja, bara att ge upp. Jag kan inte skylla på någonting, är bara en tråkig konstig tonåring helt enkelt.

Det känns ibland som om det går i perioder. Ibland så är jag glad och försöker vara nöjd med mig själv, jag låtsas iallafall att jag är det. Men ibland hatar jag bara mig själv och allt annat. Jag va rätt glad för jag hade en sån där "rolig" period ett tag, ville ändra mig och skaffa mer vänner och vara lycklig. Men nu har den perioden börjat försvinna och jag har börjat bli missnöjd och klagar på mig själv igen. Det kan faktiskt vara riktigt jobbigt ibland. Jag kan klaga både på mitt sätt och utseende, för jag är missnöjd med båda. Jag menar, hur kul är det egentligen att behöva kolla byxor på barnavdelningen för allt annat är förstort? Inte särskillt. Det suger och är ju fan pinsamt. Hur många i min ålder behöver göra det egentligen?

När jag börjar tänka på mig själv och saker jag är missnöjd med så blir jag deppig. Ena sekunden kan jag vara sprallig och glad, i nästa sitter jag tyst och sur i mina tankar om hur mycket jag hatar att vara jag eller något annat. Japp, det är sån jag är. Svår att förstå och konstig. Men jag kan ju inte förvänta mig att någon annan ska förstå mig när jag inte ens själv gör det. Folk kan tro att de känner mig men om inte jag själv gör det så lär nog knappast de göra det.