Jag försöker le när ni pratar om det. Ni frågar mig hur jag känner för det, jag drar en lögn och säger att det är bra, med ett falskt leende på läpparna. Jag vet att det är bra för dig att han får jobbet. Speciellt nu när ni ska få barn. Ni vill bli en lycklig familj och du vill slippa uppfostra ditt barn ensam för en gång skull. Du frågade mig häromdagen om jag tyckte bättre om att han skulle få jobbet nu än vad jag gjorde i början. Jag sa att jag gjorde det, jag ljög. Och jag tror du gick på det och kände dig bra för du inte hade gjort det emot min vilja. Mitt riktiga ärliga svar skulle ha varit att jag inte alls kände bättre inför det. Jag vill fortfarande ha dig för mig själv. Det finns bara en person som jag kan tänka mig att dela dig med och det är med min bror. Du är min och hans mamma. Det är oss du ska älska och ägna hela dig själv åt. Jag vet att det är en egoistisk tanke men det är så jag känner, kan inte hjälpa det. Du har alltid funnits där för mig och jag vill att det ska fortsätta så. Jag betvivlar inte att du kommer fortsätta älska mig men jag vet att jag måste dela med mig av platsen i ditt hjärta. Nu tillhör det inte bara mig och min bror längre utan två till. Det innebär inte att du kommer sluta älska mig, det vet jag. Men det innebär att du kommer behövas hos andra också, det innebär att min plats minskar och tiden för mig också. Dessutom börjar jag bli äldre och du antar väl att jag kan ta ansvar och inte kommer behöva dig lika mycket längre. Men sanningen är att jag känner mig som fem, och jag kommer alltid att behöva dig, hur gammal jag än blir.

Tårarna bränner längst ögonkanten och klumpen i halsen växer. Jag vill absolut inte förstöra för dig. Därför måste jag fortsätta le och säga till dig att det känns okej nu. Jag måste ljuga. Jag vill inte ljuga men hellre det än att ge dig dåligt samvete. Ibland undrar jag varför jag lever, jag förstör mer än gör nytta. Ta det lugnt, detta är inte självmordstankar. Bara funderingar... Jag måste få detta ur mig och vill du inte höra det så rekomenderar jag att du inte läser min blogg.

Älskar dig mamma och om detta är vad som krävs för att du ska vara glad så får jag fan stå ut. Det är inte mitt liv utan ditt. Jag vet detta och det är därför jag kämpar med mina känslor. Vill inte förstöra, får inte förstöra. Le, spela, var glad.

Förälskelse+pojkvän+ sex innehåller detta inlägget:

Detta kanske låter lite knäpp men jag vill verkligen bli kär" Eller snarare förälskad. Jag vill rodna varje gång jag ser en person, jag vill drömma om den och hoppas att det en dag ska bli vi två =) Men tyvärr så finns det ingen i min skola som jag har dessa känslor för. Har inte funnits det på ungefär ett år :/ När jag började i skolan så fanns det ju många nya snygga killar, speciellt niorna tyckte jag. Det var två killar jag fattade extra mycket tycke för. Men nu har båda gått ut och jag är en nia, så det finns inga snygga äldre att kolla på längre :(

Sen är jag inte den personen som umgås så mycket med andra (mest bara Deltaco) så jag träffar inte så mycket nytt folk. Förhoppningsvis träffar jag många nya snygga killar när jag börjar i gymnasiet.

Men någonting jag vill ha mer än en förälskelse är en pojkvän, såklart. I hela mitt liv har jag bara haft två stycken. En var i typ förskolan och en var i sexan. Jag vill verkligen ha någon att krama och pussa på, någon som kan (ljuga) och säga att jag är vacker och att den älskar mig, och då gills inte Deltaco för det är bara vänskap. En tanke som jag har som faktiskt skrämmer mig lite är hur länge till jag kommer behöva vara singel och om jag alltid kommer vara det. Jag vill inte dö singel och oskuld.

Men om jag ska lyckas få en pojkvän så måste jag verkligen bli socialare. Jag är ingen folkmänniska förtillfället men föhoppningsvis kan jag bli det. Jag är verkligen inte av "flickvänsmaterial". Är inte (som sagt) så van att umgås med folk, är inte direkt kärleksfull av mig, har för dåligt självförtoende, lär säkert bli väldigt svartsjuk lite pågrund av mitt dåliga självförtroende för jag kommer säkert tänka att han tycker alla andra är bättre än mig och hellre umgås med dem och många mer saker jag kan komma på. Jag kommer nog ha ganska svårt för att säga "jag älskar dig" till honom eftersom jag verkligen tycker det är en stark mening som inte borde kastat bort, och jag kanske inte älskar honom utan bara gillar honom och då kommer jag känna mig falsk om jag säger "jag älskar dig".

En annan sak som jag är skit skraj för är sex. Jag är oskuld och vill inte vara det. Men jag vill heller inte bli av med den för det innebär att jag måste klä av mig naken inför en kille och sedan låta honom "komma in" i mig.... Ryser nästan vid tanken. Jag vet inte hur det kommer vara, är det skönt? eller gör det bara ont? Kanske är det lite både och. Men det måste ju nästan vara skönt eftersom folk gör det xD Tanken på sex skapar verkligen VÄLDIGT många tankar i mitt huvud, mest oroliga sådana.

Men nu ska jag inte prata mer om detta, istället ska jag sätta mig vid tv:n och jag tror att det snart är mat. Då slipper jag iallafall tänka på det hemska sexet ^^

Haha, hejssvejs!!

Bild: Google    Motiv:Sex...usch, hemska tanke.... Eller??