Imorse när jag skulle gå till skolan såg jag typ fyra småspindlar. En i mitt badrum och 2-3 i min mammas foppa skor. Nu på kvällen ipptäckte jag fler, och mamma hade tydligen sätt flera under dagen. Nu på kvällen upptäckte vi att det var SKIT MÅNGA!! Rena invasionen. Vår hall är typ full av miljontals (nu överdriver jag) små spindlar. Det satt massa i skohyllan och jag har hittat ca 3-4 stycken i mitt badrum, som ligger intill hallen. Men hallen var helt klart värst så vi misstänker att de är kläckte där någonstans. Börjar undra hur många ägg en spindel kan lägga egentligen :S

Lite läskigt är det allt ^^

Hello, jag har inte glömt att jag ska gästblogga ibland. Så nu gör jag det. Men det kommer inte bli det längsta... Nu är det slut... GOOD X-mas...

Allt från mig för tillfället, hörs när vi hörs.

Jaha. Idag har tydligen någon E.C Segar födelsedag xD Detta informerade Google om ^^ Fast han är tydligen död nu, var någon serietecknare eller något. Rätta mig gärna om jag har fel, läste igenom någon sida på engelska lite snabbt bara ^^

Men grattis till honom iallafall =)

Snälla sluta. Jag är redan missnöjd med mig själv och hatar mig ibland. Saken blir inte bättre att att du påpekar mina brister. Jag är redan väl medveten om dem och det räcker med att jag själv är missnöjd. Jag vet att jag inte är perfekt, jag är långt därifrån och för varje sån här situation känns det som om jag kommer ännu längre därifrån. Jag orkar inte... vill inte. Varje gång detta tänket dyker upp i mitt huvud blir jag bara deprimerad och ledsen. Jag vet redan om alla jävla misstag med mig, du behöver inte påpeka dem. Ibland känns det som om jag har alldeles för många och jag får bara lust att försvinna.

En stor anledning till att jag inte gett upp är du så när du säger såna saker mår jag verkligen dåligt. När du är missnöjd med mig vem finns då kvar? Inte jag själv iallafall.

Om jag hade kunnat ändra mig så hade jag gjort det för länge sedan. Detta är absolut inte sån jag vill vara. Jag har till och med försökt ändra mig, försöker. Men det går bara inte. Jag misslyckas och jag är inte ens förvånad.

Om det är sån här jag kommer vara hela livet så kan jag ju lika gärna ge upp allt med en gång.

Jag sitter här på rummet och gråter som fan. Försöker hålla tillbaka det men det går inte. Kan bara försöka tysta ner det och hoppas att du inte hör.