Här kommer ett klag-o-depp-inlägg. Precis som 93% av mina inlägg nuförtiden är. Jag bloggar ju knappt längre och då jag väl gör det är när det hänt stora saker, eller när jag behöver prata med någon och denna någon får bli min blogg. Alltså en del deppinlägg. Dock sätter jag mig ju inte här så fort det är minsta lilla grej, utan bara när jag verkligen känner att jag behöver det. So here it goes...

The story: Jag är ett skillsmässobarn (tänker inte hlaga på den biten, finns folk som har de värre). Har bott hos mamma men varit hos min pappa varannan helg. Hos pappa växte jag upp som ensambarn. Där fanns pappa, hans fru, farmor, farfar, farbror/gudfar, farbrors fru m.m men inga andra barn. Vilet betyder att lilla jag växte upp i centrum därborta (varannan helg alltså). Och då menar jag inte centrum som i "jag-är-en-bortskämd-bitch-och-får-allt-jag-vill", utan bara att vara väldigt älskad, framförallt av farmor. Men är detta så konstigt? Jag var ju faktiskt det enda barnet så långt man kunde se typ. Och det blev ju alltid succe överallt, och jag måste erkänna att jag själv tycker jag var väldigt gullig när jag var liten (fast egentligen är jag ju fortfarande liten, -kort alltså). Jag är heeeel nöjd med min uppväxt där och stormtrivdes, saknar den tiden. Allt var frid och fröjd. Tills POFF jag var runt nio och en lillasyster dock upp och POFF POFF, nu finns plötsligt tre nya barn där. Har nu en lillasyster på 7år, en på 4år, och en lillabror på ett år där. Vilket innebar att jag gick från älskat-centrum-ensambarn till ett extra barn.

Nu är jag hos min pappa allt mer sällan, och det värsta av allt är väl att det händer att jag fäller någon tår ibland när jag är där. Dock har jag alltid lyckats vara diskret med detta, sen om det är bra eller inte är en annan fråga. Nuförtiden pratar jag inte lika mycket där, pratar knappt. Men seriöst, när skulle jag kunna prata? Mina småsyskon (iallafall den äldsta) babblar ju på jämt.Så där sitter jag, tyst och dum och känner mig som en utstött liten femåring. Det är synd med tanke på att jag förr hade det så bra där. Min äldsta lillasyster är en jobbig liten sak, babblar jämt, kräver uppmärksamhet, får uppmärksamhet, och självklart ska hon ju vara duktig också, etc etc... Visst kan min pappa och hans fru också bli trötta på henne, men hon är ju ändå faktiskt deras första riktiga gemensamma barn... Jag skulle vilja veta vad de tänker om min situation, om de någon gång tänker "Jag undrar om Somessedup känner sig utanför", för än så länge på 7år så har de inte visat särskillt mycket täcken på de. Visst säger de åt mina småsyskon att lämna mig ifred ibland, men det är en helt annat sak. Jag undrar om de har minsta misstanke på hur mycket jag faktiskt vantrivs där.

Min farmor verkar vara den enda som faktiskt förstår hur jag känner mig, trots att jag aldrig riktigt berättat det helt för henne, hon är åtminstone den enda som visar tecken på det. Det är därför min farmor är min favorit släkting på den sidan släkten, hon förstår. När min morfar blev sjuk för några månader sedan (stroke, väldigt allvarlig. familjen har fått en del problem efter de, vill inte prata om de, har inte pratat me någon om de. Han sitter nu i rullstol och är halvt förlamad) så slog det mig att faktiskt folk som står en nära, folk man älskar, kan försvinna... Jag insåg också att min farmor är en sådan person, så efter detta så sa jag till henne den enkla lilla frasen med stark innebörd "älskar dig farmor", hennes reaktion tror jag var att hon sa med ett leende "vad sa du?", sen minns jag inte om jag fick en kram eller hur det var. Då insåg jag att farfar stod bakom henne så jag slängde in ett "och dig också farfar" snabbt så att han inte kände sig för utanför iallafall ^^ Jag brukar nämligen inte säga "jag älskar dig" så ofta. Inte ens till de som jag faktiskt älskar säker jag det. Det är en så tung fras på något vis (dessutom tycker jag den låter ganska ful, ord på "ä" kan knappt låta fina enligt mig).

Men nu får jag tillslut komma till det som jag faktiskt skulle berätta om (fan vad jag är duktig på att skriv-babbla på...). Jag hade inte varit hos pappa på väldigt, väldigt länge (med andra ord några månader...), dels för att jag hade vart busy busy med jobb och allt möjligt, men dels lite för att jag inte hade viljat... Har haft ganska dåligt samvete över det, jag vet ju att de ändå vill träffa mig. De kan ju inte hjälpa att jag inte trivs hos dem, eller lite kanske, men de är ju inte elaka mot mig eller så. Men nu lyckades jag iallafall ta mig dit. Även om det bara var från igår till idag (puuh), ska nämligen jobba imorgon. Och vad var det hemska denna gång då? Värre än mina småsyskon... Innan har alla de andra haft sina rum på bottenvåningen och jag har vrt själv där uppe och haft ett stort fint rum (till mitt försvar valde jag rum sist, vi flyttade för ett antal år sedan). Men nu hade de insett att det skulle bli bättre för dem på övervåningen. Vilket innebar att de för ett ganska bra tagsedan flyttade upp och jag då förlorade mitt rum och fått flytta ner till pappa och hans frus gamla rum. Tidigare när jag inte trivdes kunde jag åtminstone fly upp till mitt rum och hoppas att inget småsyskon kom efter mig. Men nu har jag fårr ett litet rum mitt i centrum, intillvardagsrummet... lovely... värsta platsen... Där springer alla, så mina ssyskon kommer tycka det är jätte kul att springa in till mig stup i kvarten....  Förr var dett som sagt lite privat iallafall (men knappt). Och då kunde jag höra när de kom uppspringande för trappan så jag var beredd, men nu är jag helt blottad... Dessutom går de upp tidigt och ser på tv, så gissa vem de väckte klockan sex imorse? -_-

Jag förstår att pappa och hans fru bestämde att hela familjen skulle flytta upp, de är klart att det är de som ska ha de bästa rummen när de bor där hela tiden. Jag är ju där så sällan. Så jag kan inte vara arg på dem för det, jag förstår det fullständigt. Men det hindrar mig inte från att må dåligt över det. När jag kom hem till dem förberedde jag mig... Men jag var tydligen inte förberedd nog. För när de visade mig runt, till mitt nya sovrum (där endast en säng och min byrå stod, var fan är då resten av mina saker? tänkte jag), och sedan visade mig sina nya rum. Först min äldsta lillasysters nya rum där jag fann att min sackosäck stod... och sedan min minsta lillasysters ny rum a.k.a mitt gamla rum... min gamla fristad... jag är förvånad att jag ens överlevde rundturen. På väggarna satt fortfarande mina älskade tavlor kvar som jag haft sedan jag var mini och dem lär jag knappast få tillbaka... och mitt lilla bord och stol stod där också. I mitt nya rum hängde kvar pappa och hans frus tavlor, men dem plockades ner idag, de flesta iallafall. Men inte fick jag tillbaka mina... Och självklart är jag för liten, blyg och tyst för att säga någonting. Ibland finner jag mig i alldeles för mycket... Jag säger ju inte så mycket där, skulle jag då börja vråla om att jag vill ha alla mina saker? Tyvärr inte... Så jag kände tårarna bränna men jag lyckades hålla tillbaka dem och bara le åt mina småsyskon istället. När det blev kväll bestämde jag mig för att jag inte stod ut längre utan ville gå ner till min älskade farmor och farfar istället, där trivs jag åtminstone. Det är förresten gå-avstånd, tar bara några minuter. Då började min äldsta lillasyster tjata "men jag vill följa...", tillslut, efter mycket tjat, lyckades jag iallafall komma iväg ensam. Då kom ett rus av glädje över mig. Jag ville ner till farmor och farfar. Jag till och med joggade en liten bit (oj oj oj, det krävs mycket för att få mig att jogga). När jag kom fram knackade jag och möttes av en kram och snälla ord. De hade redan dukat till mig och vi började äta tacos. Nästan med en gång berömde dom mig för mina bra betyg och skålade för mig. Fan var lycklig jag var då, jag kände mig hemma och stormtrivdes! :D I några minuter, framtills vi hörde en liten knackning och min minsta lillasyster kom in genom dörren. Hon hade tydligen också fått lust att gå ner till till farmor och farfar eftersom jag gjorde det. Och VIPS så var my time in the spotlight förbi... Så jag satt där vid matbordet och kämpade återigen med tårarna i ögonen. Jag kunde ju inte börja nöla vid matbordet, hur hade inte det sett ut? Jag ville ha min älskade farmor och farfar för mig själv och känna att jag var viktig och älskad och längtat som in i bomben efter det, och jag fick det i några få stackars minuter, tills min lillasyster kom. Det är som att berätta för en unge att den ska få tårta och låta den vänta på det hela dagen, och sen när tårtan väl kommer så får det endast ta ett litet bär från toppen medan en annan unge äter upp resten...

Det var verkligen hemskt att sitta där vid bordet där jag hade varit överlycklig för någon minut sedan och nu nästan brista i tårar. Kände hur vätskan fylldes upp och det brände men lyckades hålla tillbaka det. Som tur var så sa änglafarmor efter maten och farfar nu fick köra hem min lillasyster. Hon ville få ensamtid med bara mig. Älskade farmor. Tyvärr var det försent. När jag kommit dit hade mitt humör blivit på topp och jag hade kännt mig pratglad, kännt mig hemma helt enkelt ja. Men efter att min lillasyster hade vart där så hade den andra Somessedup kommit tillbaka, den tillbakadragna, ickatalande typen. Dessutom kände jag mig nu mer illa tillmods. Som tura var släppte det lite efter ett tag iallafall. Jag stannade hos farmor och farfar så länge jag kunde. Men fick vid elva eller något tillslut ge upp och gå hem. Då sov mina småsyskon och pappa och hans fru såg på tv. Så jag såg på tv ett tag. Pappa och hans fru gick till badrummet och gjorde sig klara och gick sedan upp till övervåningen. Jag var ensam där nere och den siste att gå in i badrummet. När jag ser mig själv i spegeln lyckas jag aldrig hålla inne tårarna längre. Jag funderade ett tag på varför, kanske är det för att jag verkar vara den enda som ser igenom mig fasad. Det släppte nu också och tårarna började fyllas i ögonen. Då hände något jag inte väntat med. Min pappa ryckte i handtaget och frågade om det var upptaget. Och på en sekund var mitt ansikte smartfritt, mina ögon som nyss varit röda såg normala ut och jag lyckades hålla rösten stadig och säga att det var upptaget. Jag kom fram till att jag inte kunde gråta ut ännu. Det var för riskabelt. Så jag gjorde mig och gick in på mitt nya rum och lade mig i sängen. Jag ville släppa fram tårarna nu men var rädd att bli upptäckt. Jag kunde inte hålla det tillbaka och jag var skyldig mig själv att släppa utt åtminstone några av dem. När kudden hade täckts av lite blöta fläckar så fick det räcka, jag började läsa min bok för att tänka på annat och det fungerade.

Jag hatar verkligen att jag inte trivs där. De är ju som sagt itne direkt elaka mot mig. Jag bara helt enkelt inte trivs. Ibland önskar jag att de kunde betett sig som elaka styvmorn allihopa för då kuna jag åtminstone vart förbannad på dem, men nu kan jag inte tillåta mig själv detta... Jag har känslan att jag kommer vara hemma hos dem allt mindre...

Jag måste också tillägga att det var ju igår (onsdag) som jag kände mig såhär piss. Dagen efter (torsdag) så blev det lite bättre iallafall för då var jag upptagen med att rota igenom alla mina gamla saker, städa och göra fint. Och nu är jag hemma igen så nu kan jag andas ut och somna utan tårar på kudden.

Okej jag medger att detta inlägget kommer lite senare än det borde ha gjort... Det är nu söndag och detta inlägg gäller inte denna helgen utan förra igen. Den helgen var nämligen jag men Deltaco, hennes föräldrar och deras vänner och barn (ungdomar) till DANMARK!

Detta inlägg tillägnas inte själva Danmarksresan, den lär nog faktiskt inte få ett eget inlägg... Men jag slänger ihop en sammanfattning lite kort och snabbt (hoppas jag). Resan var suuuuper! (på två sätt ;)) Vi hade skoj, va på bästaste spat, sprang längs vattnet vid fin strand, åkte färja, spenderade minst 2 minuter i en hiss o försökte avgöra om den rörde sig eller inte (de gjorde den inte), jag slog rätt in i ett fejkat betong-berg eller något när jag skulle visa hur jag borde slått till en kille, Deltaco fick x-antal sår, vi köpte ut alkohol lagligt och de frågade inte ens om legg (!!), solade (ute+ solarium i 5min för 1:ggn, ska nog ej göra om de) och hade det gött. Men allra bäst var nog det där spat som var i grekisk/romersk stil :D

Men nu till saken som jag skulle skriva om. Jag blev kysst för första gången...

Jag och Deltaco spanade killar under resans gång (såklart ;)). När vi va på spat och satt ute i utomhusbadpoolen i solen (saknar't...) så kom det ut en blond söt kille som vi såg. Sen gick vi in och gick förbi denna kille och oj vad han kollade på oss xD Inte för att jag har varldens skryt-självförtoende nu men han kollade faktiskt ;) När vi gick in så satte vi oss i en vaaarmt pool och lekte runt och chillade ^^  Det var bara vi två i den. Då kom han in/nere till oss och vi hälsade på honom. Sen pratade vi lite med honom. Fast jag pratade inte så mycket för han var norsk och jag fattade inte ett skit av vad han sa typ xD Vill nämna att han var arton också, vi är 16 going on 17. Sedan bastade vi med honom, då börjades det... Jag satt bredvid honom och POFF så nuddade plötsligt hans tå min. Jag flyttade undan min lite och POFF så var hans där och POFF POFF POFF så var plötsligt hade han sitt ben mot mitt. Sen badade/bastade vi lite mer och vi fick veta vilket stugnummer han hade (det var på en stugcamping ^^). Han frågade om han skulle få kyssa oss och jag har för mig att vi sa kanske eller något, vi gick precis ut poolen då så det var itne så mycket mer med det. Sedan lämnade jag och Deltaco honom för att gå hem och äta.

De frågade on vårt "norska ragg", lite kul faktiskt ^^ Efter maten drog vi till badhuset. Gissa vem som plötsligt dyker upp två platser bakom oss efter ett tag i kön till rutschkanan? (ja, jag vet att "rutschkanan" låter lite barnsligt ^^) Jo, såklart vår norsk. Jag och Deltaco åkte ner och sen gick upp igen. Sedan började vi prata med honom igen. Umgicks lite, bada bubbelpool, åkte rutschkana ihop. Och så började han prata på om han fick kyssa oss. Deltaco sa nej tror jag, jag sa kanske. Då satt han och funderade på om han skulle våga chansa eller om jag skulle slå till honom. När vi åkte rutsch kanan ner ihop, Deltaco längst fram, jag i mitten, han längst bak, så viskade han att han skulle kyssa mig när vi kommit ner. Det gjorde han aldrig. Däremot när vi kom upp och skulle åka ensamma och Deltaco åkte först så vi var ensamma kvar där uppe. Då såg jag hur kan kollade sådär speciellt, kom närmare, munnen öppnades och POFF så var jag kysst. Min plan var: Om han kysser mig så kysser jag tillbaka, detta kan ju ses som övning så jag kanske är bättre när jag kysser någon jag verkligen gillar. När han väl böjde sig ner sprack planen. Det kändes fel, obehagligt, äckligt och inte bra helt enkelt. Jag hoppas att det bara berodde på situationen och att han inte kysstes bra, för om alla kyssar känns såhär så har jag längtat efter det i onödan. Först stod jag där någon sekund med halvöppen mun medan hans kysste mig och sen slog jag bort hans huvud i slowmotion. Och där var det över. Åkte ner för rutschkanan och lämnade (stackaren) ensam kvar däruppe ^^ Detta upprepades ytterliggare två gånger... Ungefär samma scene. Han kommer närmare, jag ser att han tänker kyssa mig, tänker "ähh va fan, varför inte?", det känns weird, jag drar mig undan och åker ner bort från honom. En utav gångern, det var nog sista gången, försökte han väl connecta mer elle nått (? xD) och drog mig närmare och.... tafsa på min rumpa -_- Sedan skulle vi alla tre simma under en bro och inte i en typ grotta. Deltaco simmade först, så vi blev återigen ensamma. Han försökte ytterliggare en gång. Och med "försöka" så menar jag att han kysste mig. Och jag måste säga att ja älskar min diss där, drog mig undan från honom och försvann under bron och in till Deltaco. Den var lite klockrenare än de andra, de gångerna va lite segare. Sedan skulle han gå, vi tror att han frågade om vi ville hönga med och äta pizza med honom och hans familj men vi tackade nej. Sedan gav han oss en gemensam hejdå kram, en av oss på varje sida av sitt huvud, en arm var alltså... om ni fattar ^^ Jag lovar att han tryckte sin kind mot min, och det var inte lite heller. Jag frågade Deltaco efteråt om han gjort det på henne också men tydligen inte. Han tåflörtade och grejade förrsten upprepade gånger också. Och flyttade sig närmare och liknande. Allt detta gjorde han väldigt odiskret, fast det är klart, vad är det för risk att flörta med någon om den inte märker de? xD

Så detta var berättelsen om hur jag blev kysst för första gången. Och då menar jag verkligen kyss, inte puss för det har hänt förr. Och jag kan nästan garantera att denna kyss (kyssar) hade lätt till hångel om de hade fått fortsatt. Men det fick det inte ^^ Jag hoppas verkligen att min nästa kyssupplevelse känns lite bättre, men jag ångrar ändå inte det som hände ^^

Jag gillar filmer, böcker, stories. Berättelser. Fantasier...

Det händer alltid så mycket. Oftast slutar det lyckligt. Och gör det inte det, slutar det med blod död och tårar, så är det ändå alltid så fint på något sätt

"Tears form behind my eyes... but I do not cry" ...okej nu ljög jag lite i slutet...

Ryck upp dig för helvete. Du har inget att vara ledsen över. Verkligen inte. Du har folk som gillar dig. Familj och åtminstone en vän som gör det. Problemet ligger i att du inte gör det själv.

Nej, jag tänker inte låta dig komma in i depp.... Eller så är det precis det jag tänker. Det kanske är precis där jag vill ha dig. Där har jag koll på dig. Där vet jag vad du känner och har kontroll över dig. Där vet jag att du inte är känslolös. Så länge man känner nånting så är det bra, visst? Du känner dig kanske trygg när du är ledsen. Du kanske känner dig mänsklig då. Men ledsen över vad? Ledsen över att du inte har något att vara ledsen över? Ja, antagligen. Inte kan väl hon vara ledsen? Hon som har det så bra. Hon kanske inte vill ha det bra. Hon kanske vill bli utsatt, övergiven, misshandlad, våldtagen, gravid, mördad. Hon kanske vill ha något att gråta över. Inte bara genomskinliga tårar. Hon kanske vill gråta tårar med färgklickar i som alla andra gör. Inte tysta snyftningar, snyftningar med riktiga känslor bakom. Hon kanske vill leva.     

Nu är lilla känsloladdade jag tillbaka för att skriva av mig lite känslor igen ^^ Är det bra eller dåligt att skriva av sig känslor? Ja fråga inte mig, jag är bara en förvirrad liten tonårsflicka...

Nu är läget såhär: En kille som jag är intresserad av (gillar??) gäller detta. Jag har tidigare skrivit inlägg om grabben och han får gå under namnet Kp (anledningen är intern...). Jag vet inte alls vad han känner för mig, om han känner något överhuvudtaget men vill gärna veta detta. Ibland kan jag nästan få känslan att det kanske, kanske, kanske kan leda till något men sen nää.... Det är väldigt upp och ner om man kan säga så. Jag är inte ens säker om han funderat på mig på det sättet. Och det krångligaste av allt är väl att jag inte är helt överfund med vad jag själv känner. Ibland är jag intresserad men sen kan jag bli så jävla förbannad på honom och bara vilja skita i honom.

Jag träffade honom två gånger förra veckan. På tisdagen var jag uppe på hans skola (Hos deltaco) och han och Deltaco tog bussen upp så jag gick med dem upp till deras skola, sen satt han vid oss i maten och sen var han med och spelade kort. På onsdagen, dagen efter, träffade jag honom igen. Han smsade mig och frågade vart jag var och då satt jag på bussen. Det visade sig att han skulle med samma buss. Så vi satt vid varandra på bussen och pratade lite.

Nu vill jag väldigt, väldigt, jävligt gärna veta vad han tänker, om han då tänker ;) Måste, och vill, helt enkelt umgås med honom för att få reda på detta. Han har precis flyttat in i lägenhet i stan så min plan var simple, det var denna: Efter skolan på fredag så går jag till honom, sover över där, märker förhoppningsvis lite mer av hans tanker, kanske "pratar" med honom om saken, åker hem på lördag. TADA skit bra ju.... eller? För det första så har jag ju inte frågat honom så jag vet ju inte vad svaret blivit, han kanske redan har planerat något men isåfall fungerar ju en annan helg. Det är inte där problemet ligger... Problemet är min mamma. Hon uppskattar inte idé att jag ska åka och sova över hos en, som hon uttryckte det, "Finnig, drickande kille i den åldern". Som hon dessutom aldrig träffat. Jag kan förstå henne lite, men problemet är att det känns som hon aldrig låter mig göra saker. Nu kommer väl det där typiska tonårsgnället "Hon förstår mig inte, buhu", men jag är faktiskt en tonåring så jag får tonårsgnälla ;)

Alla "brillianta" idéer jag kommer upp med känns det som hon röstar nej till. Jag är förvånad över att hon låter mig åka på en Danmarksresa med Deltaco och hennes föräldrar och vänner, fast som sagt då är det ju föräldrar med... Det är inte just bara denna incidenten som jag blir sur på henne för, det är hennes hårda tyglar om mig. Jag är inte dum, jag förstår att hon som mamma är orolig. Men det känns som jag tänker mig in i hennes situation mer än vad hon tänker sig in i min, och hon har ju ändå varit i min! Då kanske man tänker "hon har själv varit tonåring så hon vet hur fel det kan gå", men låt mig då upptäcka det själv. Jag vill göra fel, jag vill lära mig av mina misstag, jag vill leva, för just nu är jag inte så säker på att jag faktiskt lever. Jag skyller såklart inte allt på min mamma, men det skulle underlätta om hon lät mig göra saker när jag faktiskt vill det. Det räcker inte att jag får höra att saker kan vara farligt, man måste uppleva det lite också.

Hon tyckte han kunde komma hit så att hon kunde få träffa honom och godkänna honom -_- Varenda tonårstjej borde väl inse det bristande i den planen... eller är det bara jag? Det hade inte varit något konstigt om jag faktiskt var ihop med grabben. Men själva grejen är ju att jag vill ta reda på vad han känner, inte presentera honom för mina föräldrar det första jag gör -_- Det känns bara (som vi ungdomar uttrycker det) fail, väldigt fail...

Det vore mycket lättare om min mamma bara lät mig göra som jag ville lite oftare. Det är inte konstigt om jag blir omogen, oansvarsfull, okunnig etc om hon tar alla beslut för mig. Japp, nu kom det där tonårsgjäbbet igen ^^ Men vad fan, känslor är känslor right? ^^ Och just nu är det så jag känner. Mitt liv= Mina beslut, mina handlingar, mina misstag.

I lördagsnatt hände något jag inte alls fann roligt.... Jag somnade och den biten var skön. Det var vad jag drömde som var det hemska. Det var en väldigt känsloladdad dröm... Det som hände var ju inte direkt det hemskaste som kan hända, men av någon anledning berörde det mig väldigt starkt. En hemsk dröm jag hade för vädigt länge sedan och som jag kanske aldrig kommer glömma var en där de tog min mamma ifrån mig. Då vaknade jag och störtgrät.

Jag ska försöka komma ihåg och berätta drömmen för er. Jag gick i den skola som jag går i nu. Först var det inget konstigt med drömmen. Sen när jag hade kommit till mitt skåp så var det uppknipsat och tomt, folk hade snott mina böcker och grejer och slängt de lite överallt, en del var borta. När jag kollade på folk så märktes de på dem att alla visste vad som hade hänt, alla hade varit där när de hade hänt och nu hånade alla mig...fast i tysnad... De gav varandra blickar och blickarna handlade om mig. De var väldigt hemskt för jag var helt ensam... jag gillar inte att vara ensam... Jag var ledsen. Då smög en tjej bakom mig. Jag hade ställt ner min väska bakom mig och tjejen försökte sno den. Jag vände mig om och fick se henne. Då vällde vreden upp i mig. Min vrede tog över och jag tog tag om hennes hals, jag kan ha tryckt upp henne mot väggen jag minns inte helt. Jag kunde förstå vreden som fick mig att göra något sådant. Jag var inte ond, jag fick bara ut min hämnd, det var så det kändes. En lärare kom och såg det och till och med lärarna visste om vad som hänt mitt skåp och grejer. Jag skrek att hon försökte sno min väska och att hon hade varit med och förstört mitt skåp och grejer förut (av någon anledning kände jag det typ). Läraren stack, för att hämta andra lärare trodde jag, jag hade ju fått fast en utav förbrytarna. Läraren kom dock aldrig tillbaka... Jag kände mig uttittad och övergiven. Helt enkelt mobbad typ... Någonstans i allt detta vaknade jag... gråtande.

Det var ingen jätteallvarlig händelse, men det var själva grejen att ha alla emot mig och vara helt ensam som var det hemska. Tårarna sprutade och jag låg där och kände mig fortfarande ensam och hade kvar den hemska drömmen i själen. Det kändes verkligt och jag grät lite smått efter det att jag vaknat.

Drömmen kändes lite som en upplevelse på något sätt. Jag fick uppleva hur det var att vara mobbad, att gå in en mobbad persons skor... Det kändes som jag fick känna hur en mobbad person känner sig, alla blickar den får... tysta blickar, men man vet ändå vad blickarna betyder och man vet att de är menade för en. Att bli utefryst är något jag fruktar... Jag har aldrig varit populär men jag har oftast iallafall haft någon som jag kan vara med. Dock vet jag inte hur det blir med detta nästa år då vi ska få ny klass... Jag drömde antagligen denna dröm av rädsla, rädsla att det ska bli verklighet. Inte just denna händelse, men med samma känsla och samma budskap... För mig var detta en slags mardröm.

Min slutsats av drömmen: Jag fruktar att bli lämnad ensam. Jag känner mig smått såhär inombords ibland. Jag känner mig ensam. Jag trivs inte på min skola.

Hejhej. Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg nu och risken finns att det dröjer minst lika länge tills nästa, tyvärr ^^

Jag har problem med torra armbågar. Ingen har väl särskilt snygga armbågar, skrynkliga och knepiga, men mina är säkert minst tre gånger så torra som de flestas. Har du samma problem så vill du antagligen fortsätta läsa detta inlägg... Om du har torr hud någon annanstans, knäna kanske?, så vill du antagligen också fortsätta läsa...

Jag har nämligen hittat en grej som jag tycker funkar utmärkt, trots att jag bara testat i cirka tre dagar ;) Superprodukten är: Kokosfett :D

 Vanligt kokosfett som finns i mataffärer :D

Det var min mamma som hade hört om detta och rekommenderade det till mig. Jag är ganska lat och när jag testar något nytt så vill jag se resultat MED EN GÅNG, annars orkar jag inte fortsätta använda produkten och anser den värdelös. Jag tror det finns många andra som känner likadant. Resultat med en gång, annars kan det kvitta! Och det var precis denna effekt som kokosfettet hade. Jag märkte direkt resultat, DIREKT! Trots att jag endast använt den ca 3 dagar ;) Såklart har inte rynkorna på armbågarna försvunnit, de måste ju tyvärr vara där, men de är verkligen inte så torra som de var från början.

Så STARK rekommendation på detta =D Här har ni något som funkar på torr hud =) Det funkade iallafall super för mig och det är allt jag kan utgå ifrån ;) Är kokosfett bra mot torr hud? I would say: SUPER! Sen är jag ju ingen expert på sånt här, jag kan inte avgöra om det är bra eller inte för huden men jag ser ingen anledning till att det inte skulle vara bra =) Det måste väl vara ganska naturliga saker i detta, iallafall om man jämför med vissa skönhetsprodukter ;)

Det var allt jag hade att säga för nu =D Tjo Tjo, ha't gött ^^

Tjo! Ensam hemma ett tag idag och kände för att öva sminkning lite grann ^^ Använde min inskaffade 88-palett :D

Here it comes:

Sådär blev resultatet. Jag vet att jag har en finne mitt mellan ögonen, vackert va? Valde att inte redigera bort den, this is me. Jag vet att jag inte är proffs på att sminka, därav "övar" jag ;) Jag lägger inte ut detta för att säga "Jag är så jävla grym, kolla vad fint jag kan!!!!" jag lägger ut detta för att... ingen aning faktiskt xD För att jag behöver ett liv? ;) I vilket fall som helst så har jag i den extremt underbara sminkningen (ni märkte sarkasmen där va?) använt mig av svart och blå ögonskugga. Blå inne, svart ute ;) Sen lite kajal och lite ögonskugga och sen klart ^^ Fast de va inte lite enkelt som sminkningen är, för jag suger på att sminka (^^) och den svarta dröste hela tiden ner så jag fick gnugga bort. Såg riktigt läskigt ut ett tag O.o Jag kan också tillägga att nu fyra timmar senare så är det nog lite utkletat också ;) Jag tar en tendens att klia mig i ögonen rätt som det är ;) Det+smink= ingen bra kombination ;)

Altt från mig för tillfället. Klart slut...