Förvarning: detta är troligtvis ett sånt här ”det är så synd om mig”-inlägg där jag bara överdriver…

Idag efter skolan (slutade väldigt tidigt) så gick jag bort till Deltacos skola. Det var en del problem med hittandet dit men det orkar jag inte ens skriva om…  Blir väl bara frustrerar eller nått då. Men iallafall jag gick bort till hennes skola av två anledningar. Om jag inte skulle gått till henne hade jag hunnit med en tidigare buss troligtvis. Så anledningarna att jag ville dit då: 1. för att träffa henne såklart! Det är en ganska självklar anledning. Hon är min bäsis, jag vill träffa henne osh se hennes skola. Men det finns en annan anledning också, som kanske till och med vägde lite mer. 2. En kille (såklart -_-). Jag smsade ett tag med en kille ett tag och han går på hennes skola. På samma våning som henne till och med, så hon får se honom ganska ofta (hon vet inte ens hälften av allt jag är avis på henne!). Jag vet inte om jag kan säga att jag gillade honom, eller jo... det gjorde jag nog ^^ Hehe... skyldig... Hade träffat honom förr när vi var mindra och under tiden vi skrev så träffade jag honom två gånger och såg honom genom en bilruta en gång :P Det var 1-2 år sedan vi skrev sådär mycket nu ^^ Men ärligt talat har jag tänkt på honom en del. Har skrivit någon gång emellanåt med honom nu.

Så tanken var: jag sitter i på deras våning/korridor, läser eller något medan jag väntar. Får se den här killen (har längtat ganska mycket efter att få se honom igen), sedan kommer Deltaco och vi går. Jag behövde inte prata med honom, bara se honom... Men vi kan ju säga att Deltaco spräckte denna dröm ganska snabbt. Ja, jag kanske kommer klaga lite på min bästis nu med jag ska försöka tagga ner det och skriva snällt, snällare än jag känner för... Jag var i trappan, visste inte helt vilken våning det var och fick inget svar från Deltaco på mobilen heller. Så jag stod i trappen men vid deras dörr typ. Deltaco slutade tydligen tidigt .Vilket jag inte visste! Försökte få fram från henne när hon slutade men hon visste inte och frågade tydligen inte läraren heller! Hade jag vetat hade jag nog skitit i att gå dit! *Andas*... Så när jag stod där i trappan kom hennes klass, inklusive henne, ut. Tydligen slutade de redan (!). De plockade upp mig och bara fortsatte gå neråt. Så jag fick lämna dörrarna som jag visste att killen befann sig inom... Utan att få se honom... Tack Deltaco! Kul att du bryr dig om vad jag vill... Jag tvekade på att gå men blev tvungen. Fick helt enkelt vända ryggen mot och följa med neråt, med hennes vänner. Fan. Helt onödigt att gå dit kände jag. Kunde lika väl väntat på henne vid busstationen. Helvete... Tack... Hoppas du hade gjort likadant om det var Kaka som du skulle få se. Och Deltaco visste att jag ville se honom. Men brydde hon sig? Troligtvis var det inte det som det var frågan om, snarare: Tänkte hon på det? Nej. Varför tänka på mig och vad jag vill... det vore ju dumt. Jag försöker ju bara vara snäll mot dig, mortse från att jag inte trivs i min skola och fråga henne hur hennes dag har varit och säga "vad bra", om så är fallet, och "vad jobbigt" om det passar bättre. Trots att jag satt i min korridor och nästan grina så undrade jag hur hennes dag varit. Jag fråga henne på bussen (efter detta hade hänt), fråga hon mig tillbax? Gissa...

Inte ens att låte mig få se honom kunde hon unna mig. Men vad fan!? Vad är det med mig? Nu när jag skriver började den där blöta känslan vid ögonen smyga sig fram... varför!? Helvete... Dont' wanna be myself no more, I wanna be somebody else...

Fan vad jag önskar att jag hade fått se honom... Men nej, han kom inte ens på tal. Hon var väl helt uppslukad i sin egen värld, sitt eget liv... Och Deltaco får se honom nästan varje dag (?)... Varför är inte livet rättvist? Ja, jag är avundsjuk. Med all rätt enligt mig. Rätt att vara sur på henne för att hon får se honom? Nej. Men det känns som hon alltid har det bättre. Hon får alltid det bästa... Säkert tänker hon tvärtom och blablabla men det skiter jag i. För jag har rätt att känna det jag vill... Fasen, jag kan inte sluta tänka på honom. Jag trodde verkligen jag skulle få träffa honom idag... men vem bryr sig om vad jag vill? Vad ville jag? Jag ville se honom helt enkelt. Jag kunde suttit där i tre timmar bara för att få se honom. Men det hade väl inte Deltaco gillat, hon mådde ju inte bra. På tal om det. Både idag och igår har jag viljat stanna och "shoppa", Deltaco har viljat hem. Gissa vad det blivit? Hem. Visst, vi har stannat och shoppat... tills bussen kommit. Jag ville stanna där med henne, umgås, shoppa, ha kul. Både igår och idag fick hon betsämma när vi skulle hem.

Om jag hade bett henne stanna tre timmar med mig för att jag ville se honom, tror ni hon hade gjort det? Jag är tveksam. Det självklara svaret skulle väl vara ja, men när jag tänker efter börjar jag faktiskt undra. Jag är ganska säker att jag skulle gjort det för henne, om man nu inte ska iväg på något men idag skulle inte hon det. Men vad skulle jag gjort, föreslagit det framför hennes vänner? "Du, Deltaco. Vi kan väl stanna ett tag så jag får se den där killen", eller hur... Hon borde faktiskt ha tänkt på det. Ett bevis att hon inte tänker på mig... kul... Hon tog inte upp det senare heller... kul att du bryr dig...

Jag hade på mig en klänning jag gillade bara ifall jag skulle träffa honom. Annars hade jag nog tagit jeans, samma kläder som jag hade föregående dag. Faaaan... Ville verkligen... men vem bryr sig om mig... Fan var jag är egoistiskt... och krävande... Fan... Men behövde verkligen skriva av mig detta... Fan... Undrar om jag får träffa honom någon annan gång... troligtvis inte....

Här kommer dagens uppdatering om hur det går för mig i skolan.

Jag har ju umgåtts med tjejen från matte-kursen i två dagar nu och det har varit kul och gått bra. Men sådan tur hade jag inte längre. Hennes kompis var nämligen tillbaka från sin matförgiftning nu. Med andra ord satt hon vid henne i klassrummet nu och försvann med henne på rasterna. Vi hade en timmes rast ungefär. Jag spenderade mesta tiden av den själv, med tårar brännande i ögonen...

När rasten började försvann alla iväg typ och jag blev kvar. En tjej från gamla skolan såg mig och bjöd med mig, självklart tog jag chansen och sa ja. Dock gick vi iväg till deras kompisar som de började prata massor med och jag stod bara där och kände mig missanpassad. Kände att jag lika väl kunde gå tillbaka till skåpen och se om det kommit någon annan dit som jag kunde prata med, så detta gjorde jag. Kom till skåpen, en tjej satt på en bänk på vägen men med sina vänenr från en annan klass så jag fortsatte gå. Kom till skåpen, en kille var där men han är lite konstig. Jag om någon borde väl inte vara dömmande men han lyssnade iallafall på musik tror jag. Så jag bestämde mig för att smsa och läsa. Smsade både min mamma och Deltaco, båda svarade som tur var =) När jag skrev till dem och skrev att jag var ensam och alla andra hade gått så kände jag hur det började... Första veckan i skolan och tårarna börjar redan försöka pressa sig ut. Ett tag funderade jag nästan på att gå in på toaletten och bara låta dem komma. Bara släppa allt. Detta hade varit en dum idé av flera anledningar. Jag hade smink, någon kunde hört mig och om jag tillät mig göra detta skulle jag kanske börja tycka synd om mig själv. Det har jag inte råd att göra. Istället borde jag sträcka på mig, skaffa vänner och fixa läget. Jag har försökt, men utan framgång.

Så jag lät alltså inte tårarna komma ut. Dockl var de i ögonvrån och brände och snyftningar började komma svaga från mig. Det är bra att sånt går att skylla på att man är snuvig. Inte för att någon frågade mig men ändå, om någon hade gjort det hade detta varit mitt svar. Jag vill vara stark. Så varför ville grät jag? För det var egentligen det jag gjorde, på insidan. På utsidan hade jag bara lite glansiga ögon och utstötte låga snyftningar. Jag lyckades iallafall hålla tillbaka tårarna och gråten ganska bra och det är jag glad för. Men av vara på gränser till gråt första veckan var inte vad jag föreställt mig när jag tänkt på gymnasiet (Trodde faktiskt det skulle gå lite bättre för mig att få vänner). Jag tror jag vet hur jag fick mitt pris som bäste-kvinnliga-skådespelare i nian, jag spelar i vanliga livet. Jag spelade glad och döljde tårarna, åtminstone tillräckligt för att det inte skulle märkas, när jag satt där. Jag spelar vid andra tillfällen också.

Men som sagt. Varför grät jag? Antar att jag kände mig ensam helt enkelt.

Första veckan och jag gråter redan. Tror ni jag trivs eller?

Jag skrev varken till Deltaco eller mamma att jag nästan grät då jag skrev med dem. Deltaco vet jag inte hur hon hade reagerat. Troligtvis inte så mycket som jag faktiskt önskat... men hon lär iallafall få reda på det när hon läser detta. Mamma har jag inga planer att berätta för. Hon hade brytt sig. Lite väl mycket troligtvis. Det är säkert bara jag som överdriver. Det är ju faktiskt ingen som är dum emot mig. Jag har bara så dåligt självförtroende och då klarar jag inte såna här saker. Det är sån som får mig på de dumma tankarna... Jag vet inte om ni vet vilka tankar jag pratar om men jag har nämnt dem i tidigare inlägg... och jag gillar inte de tankarna...

Efter neativt måste komma lite positivt. jag bestämde mig för att sluta smsa, torka bort de små spåren av tårar ja hade och leta upp någon i klassen, angripa dem och vara social (stackars den). Men just som jag slutat smsa kom en av tjejerna från den gamla skolan och satte sig vid mig :) så jag slapp leta upp någon själv. Hon kom verkligen precis i rätt tid =) Nästan som om hon visste att jag skulle leta efter någon att umgås med ;) Hon satte sig och vi pratade lite. Sedan närmade det sig lektion och då kom fler och ställde sig vid bänken och pratade. Försökte delta i samtalet, gick väl sådär, inte allt för dåligt iallafall :P. Sen kom den andra tjejen från gamla skolan (de två umgås ju nu) och då sa den första "där är du ju". Så med andra ord hade hon letat efter henne, inte hittat henne, hittat mig, och nöjt sig med mig. Jag var alltså ett andrahandsval, om ens det. Jaja... bättre än inget antar jag. Är iallafall glad att hon kom.

Maten: På lektionen innan maten så gjorde jag det där jobbiga grejen, "kan jag sitta vid er"-frågan. Jag vände mig mot tjejen med samma namn som mig och hennes kompis, mest till kompisen för hon andra var upptagen. Jag frågade henne om de hade ätit (man kunde äta tidigare nämligen), hon svarade nej och fråga mig detsamma, jag hade inte heller ätit. Så då blev det besämt att jag kunde äta med dem =) Skönt, slapp stå vilsen i korridoren och fundera på hur jag skulle göra iallafall. På väg till maten sen så såg vi mattekurs-tjejen (fina namn ja har på alla ;)), hennes kompis är ju tillbaka men hon var ensam. Jag frågade henne var kompisen var. Tydligen var hon hos några andra kompisar som hon skulle äta med, så hon hade väl dissat mattekurs-tjejen. Så jag bjöd med henne att äta med oss :) Förhoppningsvis kanske hon tänker att jag är mer pålitlig och snäll än hon andra ;) men knappast ^^ Hon satt vid den andra tjejen på lektionerna sedan igen, tyvärr :/ Men jag har iallafall blivit lite kompis med hon matte-tjejen :)

Så det är såhär det ser ut för mig. Det går upp och ner. Ena sekunden sitter jag i korridoren och gråter för mig själv och andra sitter jag och pratar med folk. Det beror helt på de i min omgivning. Kommer de umgås med mig, eller inte. Jag gillar inte detta osäkra. Är inte van vid det. Är van att alltid ha någon vid min sida. Hemskt är det allvarligt talat. Vet aldrig om jag kommer vara ensam eller ej...

Känns som en bergodalbana. Jag vill vara på toppen, men tyvärr åker jag ner på botten allt för ofta...

Jag känner att jag kanske kommer blogga lite dåligt på veckodagarna. Kommer hem från skolan efter en timmas bussresa klockan fem. Sedan brukar jag äta och vara allmänt slö och plötsligt är klockan 6. Då ska man plötsligt hinna göra massor, vilket jag inte orkar. Vill helst bara slappa. Därför kan det hända att inte bloggandet kommer i första hand, vi får väl se. Jag kan ju inte vara uppe särskillt länge egetligen heller eftersom jag ska upp vid fem imorrn (suck! men det finns de som har det värre)! Så egentligen borde det väl vara laggdags för mig nu... kände bara för lite bloggning innan ^^ Kommer kanske inte bli så "avancerade" inlägg om man kan säga så, utan mest inlägg om hur det går i skolan. På tal om skolan...

Jag gör mer och mer framsteg tror jag. Försöker iallafall prata med folk, går väl lite sådär. Efter skolan när jag väntade på Deltaco satt en tjej från klassen på en bänk så då gick jag faktiskt fram till henne (!) och började prata, det gick ju bra :) Har umgått en del med matte-kurs tjejen idag igen, fortfarande orolig hur det blir när hennes kompis kommer tilbaka (sjuk ju). För min del får hennes kompis gärna byta klass ;) Hehe taskigt men sant.

Men nu vet ni varför det kanske blir dålig blogging ^^ Det är alltså skolans fel :P

Jag tror jag börjar trivas lite bättre nu. Jag trivs fortfarande inte helt. Känner mig fortfarande ensam, övergiven, utstött, förvirrad osv... Fortfarande lite deppig över den här skol grejen. Men jag kan glädje mig med att det verkar gå bra för Deltaco iallafall =) Jag visste att hon skulle lyckas. Även om hon själv var helt inställd på att gå in i någon depp-ensam-trans. Glad för henne.

Själv försöker jag faktiskt få vänner. Försökt pratat med några men ingen verkar jätte "på" att bli vän. Iallafall inte så mycket som jag behöver. De är inte dumma mot mig, som tur är, men jag känner mig väldigt ensam ibland. Idag gick det dock lite bättre. Försöker bli vän med lite folk. Jag har umgåtts lite med tjejen från mattekursen idag och det var kul. Enda problemet är att anledningen till att hon umgicks med mig var för att hennes kompis inte var där. När kompisen kommer tillbaka lär hon väl återgå till henne.

Tjejen som addade mig på facebook (med samma namn som mig) vinkade till mig i korridoren efter den första lektionen idag. Detta gjorde mig glad så jag gick dit hon och hennes kompis var, dock pratade de inte med mig. Det var bara en vink. Bättre än inget, visst? Vid maten fick jag det där problemet som jag hatar. Jag har aldrig haft det förr eftersom jag haft mina vänner, framförallt Deltaco, att sitta bredvid. Men nu har jag ju det jobbiga problemet att hitta plats. Ingen frågade mig om jag ville sitta vid dem så intiativet låg alltså hos mig. Fan. Jag frågade tjejen med samma namn som mig och hennes kompis om jag kunde äta med dem, de sa att det gick bra. Önskar bara att man visste om folk svarade så för att vara snälla eller för att de faktiskt vill det. På vägen till maten såg jag mattekurs-tjejen så jag fråga om hon ville med (hon var ju ensam idag), hon hakade på. Så vi fyra satt alltså bredvid varandra. Tror det gick ganska bra, kom varandra lite närmare iallafall.

På matten så satte jag mig vid en tjej som jag sett vara för sig själv. Hon är en trilling, coolt O.O Vi fick prata lite med kompisen bredvid, vilket då blev henne. Hon verkade inte heller jätte desperat över att bli vän med mig (tyvärr), men hon var trevlig.

En positiv sak som hände: Jag satt ju vid tre utländska tjejer igår i maten. Imorse skulle de till reseptionen och de frågade om jag skulle med (självklart tog jag chansen). De frågade också om några andra tjejer som verkade lite ensamma ville följa med. "Ledaren" om man kan säga så, hon verkar iallafall bestämma mest/ vara mest framåt av de där tre tjejerna verkar snäll och verkar bry sig om andra. Det var hon som frågade om jag ville med, och de andra ensamma tjejerna. Vi var var sju tjejer från klassen sammanlagt som gick till receptionen tror jag. Det var ju bra =) De två tjejerna från min gamla skola är inte taskiga mot mig eller total dissar mig men umgås inte heller med mig :/ Så där kan jag fortfarande inte räkna med något stöd.

Jag ska försöka imorgon också att bygga upp lite relationer med folk. Sätta mig vid dem och så, alltså inte sätta mig vid en tom bänk. Om det nu inte är så att det bara finns platser vid bitcharna och så :P Som tur är så verkar itne resten av tjejerna så förtjusta i dem heller ;) Killarna är ju en annan femma, men vad kunde man vänta sig? Killar verkar tända på brunkräm, smala midjor och bitchighet helt enkelt.

Vi får se om det blir mer och mer positivt framöver. Hoppas det. Och att behöva fråga folk om man kan gå med dem/sitta vid dem/äta vid dem osv är inget kul... Speciellt inte för en sån blyg, liten självkritisk tjej som mig. Men som sagt får glädja mig med att det verkar gå framåt för Deltaco iallafall =)

Så idag var andra dagen jag träffade den nya klassen. Jag har fortfarande ingen kompis. Jag vet inte om jag ska säga att jag trivs bättre eller sämre än igår. Både och tror jag, så inga framsteg med andra ord. Trivs alltså fortfarande inte.

Jag försökte att prata med tjejen från mattekursen, fast hon har ju redan en vän. Men jag tänkte att jag kanske kunde hänga med dem. Frågade henne om hon fått under eller överskåp, hon svarade trevligt, sedan fick jag dissen av att efter svaret gick hon och kompisen bara iväg. Aoutch... De två som gått i min förra skola görs inga framsteg med, snarare tvärtom. De sätter sig i klassrummet utan större tanke på mig. Den ena frågade iallafall om jag ville hänga med lite innan skolan börjat, till cafeterian och så. Men när vi går på rast och såna saker vet jag inte om jag kan gå med dem. De verkar inte direkt "på" att jag ska följa med så jag är rädd att de bara tänker "onej, hon igen". Jag är rädd att alla tänker så när jag kommer och tränger mig på, de flesta har ju redan någon de håller sig till.

När det var dags för mat visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Höll mig lite till de som gått på min skola men kände mig mest påträngande och missplacerad så jag gick före dem istället. De väntade inte direkt på mig när de gick ur klassrummet. Så jag gick alltså ensam till maten, men dessa två kom upp bakom mig. Jag tänkte att det är ju bra att jag är före dem. Då kan jag sätta mig vid ett ensamt bord och se om de sätter sig hos mig =) Dock valde de en annan kö som gick snabbare vilket gjorde att de satte sig först. I kön stod jag bakom hon från matten. Gjorde lite små ytterliggare försök att bekanta mig med henne. Hon gjorde samma sak, var trevlig med visade inga tecken på att hon tänkte bli vän utan stack iväg med tjejen hon kände. Ensam kvar alltså. När jag hämtade mjölk hörde jag något ropa på mig och fick se en kompis från den gamla klassen. Yes, tänkte jag. Då kunde jag ju sitta vid henne. Vi pratade lite men hon skulle gå ganska snart för de började snart så jag skulle bli ensam kvar om jag satt där. Kan nämna att hon hade lyckats skaffa sig kompisar, vilket var bra för henne.

Jag tänkte att jag får väl sätta mig vid dem från min gamla skola. De satt vid ett fyra-bord. Sist jag kollade fanns där en plats, nu var den upptagen. Fuck! Matsalen var nästan tom, bara några från våran klass typ. Så jag kunde ju sätta mig vid ett tomt bord (blir väl värre imorrn när allt e fullt!). Men så såg jag en plats hos tre tjejer ifrån klassen. Alla är utländska och verkade känna varandra sedan tidigare (vilket jag fick reda på sedan att de gjorde). Jag satte mig hos dem. De verkade trevliga. Alla utan en pratade med mig, frågade vart jag var ifrån och så. Ingen av dem åt något dock så det kändes som de satt och väntade på att jag skulle bli klar hela tiden, vilket jag tror de gjorde.

Under rasten stod jag bara mot en vägg... ensam... inget kul... Smsade lite med mamma, men hann inte så mycket innan vi började. Skrev att jag var ensam och ville skriva med någon typ. Vi hade under dagen en frågesport. Man fick gå runt i skolan och svara på 1 X 2- frågor. Vi blev indelade två och två. Jag kom med någon kille, satt nämligen bredvid honom. Känner mig jätte dum när jag sätter mig vid någon, speciellt när jag ser att den inte är intresserad av att prata med mig. Iallafall, vi fick gå frågorna ihop så då var man ju tvungen att prata lite, men han verkade ju inte alls intresserad av att "bekant" (alltså bli vän) sig med mig.

Så, japp.. jag är alltså i en klass utan någon att prata med... iallafall inte utan att känna att jag tränger mig på... great... och fyra tjejer gillar jag verkligen inte, bitchar...

Det har faktiskt varit en liten positiv grej kan jag ju säga också för att muntra upp lite. Är nämligen inte så positivt inställd till denna nya "upplevelse" just nu. Ensam och vilsen... Men jaja, positivt nu. När jag loggade in på facebook såg jag att en från klassen hade addat mig (hur fan hon nu hittade mig!), hon har samma namn som mig. De kommer bli jobbigt :P När jag tackat ja så skrev hon i chatten till mig. Frågade om det var jag som gick i klassen och så. Vi skrev inte så mycket. Hon frågade mig vad jag tyckte om klassen, jag sa det att jag inte direkt hade någon att umgås med. Hon skrev då att jag kunde va med henne och hennes kompis. Trevligt va? Visst, bara det att det känns som hon skrev det bara för att vara snäll. Blir väl bara en börda där också. Hon hade sin bästis i klassen (lyllos) så de var ganska tajta skrev hon. Kul -_- Synd, för verkade snälla och "normal". Inte bitchig eller fjortis eller så. Dock kan det bli lite problem med våra namn ;) Detta var det positiva :) Det mesta andra under dagen var väl inte lite positiv... Hoppas allt blir bättre snart =) För tre år såhär, det står jag inte ut. Det klarar jag inte.

Får väl se hur dag tre blir. Då ska vi dra igång med schemat (redan!) :S

Okej, så idag var första dagen i den nya skolan. Det började bra, jag träffadde några jag kände på bussen. Två stycken jag känner som jag tycker är okej skulle också gå samhäll (skrivit med dem lite på facebook). Vi gick till salen där vi skulle samlas och väntade. Sedan fick vi komma in och vi tre satte oss bredvid varandra. Fick reda på att vi var 170 (tror jag ^^) elever som valt samhäll/spint. Rektorn för samhäll berättade lite saker sedan var det dags i gruppindelningen. Jag är nu en onöjd medlem i C-laget -_- Jag ville inte hamna i C men jaja, det är ju bara en bokstav (eller siffra som jag råkade säga här hemma ;)).

I klass kom jag med en av de två tjejerna, dock inte den jag gillar mest. Men jaja, skönt att känna någon första tiden. Med oss kom också en annan tjej som gått i samma skola, kul tänkte jag. Tills jag upptäckte att det blev de två+jag. Inte "vi tre". De två satte sig vid varandra och jag fick sitta själv. Så där förlorade jag den kompisen -_- Jag läste ju mattekurs här för ett tag sedan. Jag kom med en av tjejerna därifrån, hade ätit och pratat med henne lite. Kul tänkte jag igen. Men tyvärr hade hon redan en kompis också -_- Alla tycks ha någon att hålla sig till. Men jaja, någon måste man väl hitta. Vill ni veta vilken rolig klass jag kom i förresten?? Den består av ca 30 elever varav 4-5 är killar. Alla satt blyga och tysta (bra, jag är inte ensam) så som jag ville ha det. Alla utan fyra. De fyra bitcharna. De fyra varav två satt längst bak och kommenterade allt, fnissade och frågade gnälliga frågor. "fniss, fniss". "Ahmä, när får vi datan då?"... Allmänt jobbiga och bitchiga var dom. De satt seriöst och kommenterade och fnissade åt folks namn. Jippi, precis såna jag ville ha i min klass -_- Inte fjortisar, utan ännu värre... bitchar! Förutom dem verkade klassen okej. Så varför skulle de förstöra den?! Morr. Önskar att de fyra inte gick i klassen! Då hade jag nog varit nöjd. Jag kan inte stå ut med att gå med bitchar i tre år. Jaja, härda ut antar jag... Suck..

Jag hoppades också på ett mytt "mig själv". Men jag verkar fortfarande vara tråkiga lilla jag. "New school, new people, same old fucking boring me" -_- Attans..

Detta kommer bli tre roliga år...

Jag hinner inte skriva långt nu, trots att jag verkligen känner för det. Jag behöver sova.

Imorgon gäller det. Imorgon ska jag börja den nya skolan. Nervositet men samtidigt har jag inte fattat vad som ska hända. Jag hoppas verkligen allt går bra och att jag kommer i en trevlig klass. Den tjugotredje smäller det... Imorgon...

Wish me good luck! =)

Nu är jag hemma igen efter en lyckad "resa" =)

Tidigare hade jag bara åkt moppe häromkring, i denna lilla komun. Åkt till två ställen nästan bara för att vara exakt ^^ Men nu! Nu har jag utvidgat mina gränser. Nu känns det som jag kan åka vart som helst! :D

Jag och Deltaco tog ju våra moppar och åkte till min farmor och farfar. Trevligt trevligt hade vi ^^ På vägen dit gjorde vi en del stopp på vägen. Jag kollade på hitta.se och det stod att det var 27km. Låter lite enligt mig men jag har ingen aning när det gäller avstånd och såna saker. Totalt nollad på det ^^ Det var iallafall lagom långt enligt mig :) Inte så jätte långt men ändå en bit. Undrar bara vart vi ska nästa gång =D

Första dagen passade vi typ på att göra allt. Vi badade i våran älsklings sjö (tyvärr var det massa folk där), vi hälsade på min pappa m.familj, vi utmanade min farmor och farfar på en fotbollsmatch som slutade 1-1. När vi åkte hemifrån var klockan ett och vi kom fram strax innan tre. Så allt detta hann vi med efter klockan tre :) Plus vanliga saker som äta då ;)

Nästa dag var det sämre väder (och jag fick min mens, såklart -_- får se det positivt. Den kunde kommit ännu mindre opassande) så vi satt mest inne. Lekte med mina kusiner som var på besök över dagen. Vi gick också ut lite, lyckades få med mig Deltaco. Men jag tvingade henne faktiskt inte, hon kom frovilligt. Hade hon inte gjort det hade jag fått gått ut själv. Det regnade lite så vi gick bort till maskinhallen. Kanske ska nämna att min farmor och farfar bor på en stor bondgård :) Där satt vi iallafall ett tag och pratade. Denna dagen försvann rätt fort faktiskt. Vi tänkte hälsa på Deltacos kusiner men vi fick inte tag på dem så det blev inget. Hennes ena kusin höll nämligen på att flytta till lägenhet inför gymnasiet.  På kvällen var vi ensamma hemma i det stora huset :) Deltaco stekte hamburgare åt oss, vi satt lite vid datan och sedan kollade vi på kort. Kort på när jag var mindre, det var på den tiden man var söt :P ^^ Och då det funkade att vara liten och kort :P ^^

Sista dagen (idag) blev mest slapp. Deltaco sov ganska länge, sen var det frukost, sen satt vi på mitt rum och pratade och ställde varandra frågor om en sak ;)(secret ^^). Vi hittade bda varsitt spel som vi fastnade för :) Jag hittade ett brädspel. Vet inte vad det heter men det går ut på att man ska styra en kula från att trilla i hål. Ganska vanligt spel tror jag, men namn? No idea... Deltaco hittade ett spel där det var sifferbrickor som satt på en plastbricka som man skulle flytta runt så att det blev det mönstret man ville, t.ex 1,2,3,4,5... Siffrorna gick inte att ta loss utan man skulle dra dem och det fanns bara en tom ruta. Kan inte förklara bättre och inte heller detta vet jag namnet på ^^

Hemfärden gjorde vi inte lika många stopp på. Har kommit fram till att det tar cirka en och en halv timma att åka vägen med moppe. Vi fick skiljas åt i slutet eftersom vi skulle till varsitt hem och det var lite tråkigt. Det var inte alls lika kul att åka moppe själv sen...

Längtar till våran nästa resa :D För denna var helt klart godkänd ;)