Jag har funderat på en sak ganska länge nu och nu tänkte jag dela med mig av mina tankar.

Är barn med splittrade föräldrar mer splittrade än andra barn?

Det jag menar är om barn som har växt upp med skillda föräldrar känner sig mer splittrade än andra, att de är mer kluvna, mer osäkra på vem de egentligen är.

Låt oss säga att ett barn har skilda föräldrar. Den bor ibland hos sin mamma, och ibland hos sin pappa, antagligen mest hos den ena. Det finns ju en sannolikhet att föräldrarna är ganska olika, kanske var det anledningen till skillsmässan? Hos mamman kanske ungen är ensambarn, mamman kanske jobbar ofta och då får ungen fritt bestämma regler och vad den vill göra, vilket mest troligt inte blir att städa. Med andra ord blir ungen ganska bortskämd. Nu tänker jag mig att ungen är en tonåring. Hemma hos pappan å andra sidan, där har ungen flera syskon varav ungen är den äldsta. Pappan är inte särkilt bra på att städa så där får barnen städa för veckopeng, eller bara hjälpa till i allmänhet. Detta innebär att var bortskämda unge kommer behöva hjälpa till och ta ansvar, dessutom säkert passa småsyskon ibland. Pappan kanske har mycket mer regler än mamman.

Det jag vill komma fram till är att ungen växer upp i två helt skiljda miljöer. Hur man är som person beror antagligen ganska mycket på ens uppväxt och hur man uppfostrats. Ett barn som växt upp i två hem, uppfostrats i två hem, växt upp i skiljda miljöer... hur blir det för den? Då växer den ju upp för att bli två olika personer, eller?

Det är därför jag undrar om barn som växt upp med skilda föräldrar är mer osäkra på vem de är. Förstår ni hur jag tänker? De har växt upp som två olika personer. Hur ska de veta vem de egentligen är? Är det svåra för dem att lära känna sig själv som person? De flesta personer beter sig antagligen olika på olika platser med olika personer, med dessa har kanske växt upp som olika personer...

Jag vet inte om det kan ligga lite sanning i detta eller om det bara är någonting jag helt och hållet har inbillat mig. Jag vet ju inte. Jag vet inte hur det är att växa upp med två föräldrar i samma hem, jag kan inte jämföra med hur det känns. Jag har bara växt upp med mina skilda föräldrar, och jag känner mig splittrad, men är det därför? Kan detta utgöra grunden till det?

Mina föräldrar gick isär när jag var ett halv år gammal. Jag är deras enda gemensamma barn, dock har de båda andra barn med andra personer. Jag har vuxit upp mestadels hos min mamma, men också med min pappa. Jag har vuxit upp i två ganska olika familjer och släkter, eller rättare sagt: jag gör det fortfarande. Många utav dessa funderingar är alltså grundade i egna känslor och erfarenheter.

Jag lär väl aldrig få ett svar. Blir barn med splittrade föräldrar mer splittrade i själen?